Alex Schulman: ”Det kan alltid bli värre” 

Alex Schulman om hur idén till filmen Arkipelag föddes. 

”Känslan när allt går åt helvete har alltid fascinerat mig. Tanken på att något går från illa till katastrof väcker något i mig. Jag minns Sons of Anarchy – tv-serien om ett mc-gäng i norra Kalifornien – och hur jag fastnade för karaktären Otto Delaney. Han hamnade tidigt i fängelse efter att ha tagit en smäll för laget, och satt sedan kvar där säsong ut och säsong in. Allt blev bara värre och till slut förlorade han till och med ett öga. Det måste ha varit skit att vara Otto. Men om någon ska göra en ny spinoff på serien vill jag se att den handlar om honom. 

Själv har jag försökt skriva ett par böcker med sådana här historier om när allt går snett, men det är nog först nu – efter att ha skrivit manus till och regisserat Arkipelag – som jag har lyckats. 

Idén föddes när min dotter trädde in i tonåren och gick från att avguda mig till att avsky mig. Vid ett tillfälle när jag dukade fram frukost ställde hon demonstrativt Cornflakespaketet mellan oss och sa:

´Jag kan inte ens titta på dig.´

I samma veva dök chansen att åka med hennes sjundeklass på klassresa upp. Jag tänkte att det var ett perfekt tillfälle att hitta tillbaka till varandra, så jag anmälde mig. 

Det är ett av de största misstagen jag har gjort i mitt liv. 

Vi föräldrar som åkte med ut till den där ön tappade gradvis kontrollen. Barnen tog över allt. En kille var särskilt utsatt av ett gäng killar, som han också delade rum med, och efter att de hade gjort förfärliga saker mot honom ringde vi båttaxi och skickade hem plågoandarna. Efteråt var jag förbannad och ringde lärarinnan för att fråga hur hon kunde sätta de där killarna i samma rum. 

´Det stämmer att han är mobbad, men de tre ni just har skickat hem är faktiskt hans enda skydd mot andra i klassen. Bland dem finns de riktiga mobbarna´, svarade hon.

Det var så förfärligt. Vi vuxna hade inte alls förstått barnens koder, de knuffar som killen hade fått utstå var en västanvind jämfört med vad han annars skulle ha drabbats av. 

Händelsen satte sig. Det fanns något filmiskt i det som gjorde att jag började skriva på ett manus – och det blev en film om en klassresa där några pappor hamnar i samma slags problem som vi gjorde. 

Att få göra film och debutera som filmregissör har varit oerhört roligt men också krävande. Sista manuset jag lämnade ifrån mig var version 34! Och sedan tog det två år bara att få finansiering. Sedan följde allt det andra: förberedelser, en koloss till inspelning, ljudmix, musikval, color grading för att sätta färgerna … Och jag som trodde att skriva bok var det svåraste man kunde göra. 

Totalt har arbetet med Arkipelag tagit över fyra år. På ett sätt är det tur, för under den tiden har dottern hunnit gå ut högstadiet. Även om jag har fiktionaliserat och överdrivit allt känns det lugnare att hon inte går kvar i samma klass när filmen nu släpps. För det är så mycket som går snett på resan och allt bygger på samma förlust av kontroll som jag kände på hennes klassresa. När du tror att saker inte kan bli värre så blir de just det. Fascinerande nog.”

Berättat för Henrik Ekblom Ystén

Läs mer:

Norstedts och Storytel – kris eller kärlekssaga?

Vilken streamingtjänst är bäst?