Efter bland andra Sara Danius och Per Wästberg är det dags för Anna-Karin Palm att föra Nobeldagbok. Här följer en rapport från ett omtumlande år som sträcker sig från ett dunkelt förråd till Akademiens förgyllda salar – och intensiv läsning av Han Kang.

Prolog

En fredag i april 2023, i vår lilla by i norra Hälsingland. Min man väntar en bokleverans till sitt förlag och när den kommer lyckas chauffören inte lyfta in lastpallen i lokalen utan dumpar den på backen. Det är riktigt aprilväder, med återkommande skurar av hagel och regn mellan solglimtarna, vi måste få in böckerna snabbt och ringer våra snälla grannar Stefan och Nadia som genast kommer och hjälper till. Där springer vi med boktravar i famnen mellan skurarna när min mobil ringer: ”Ja hej, det här är Mats Malm på Svenska Akademien.” Jag förstår knappt vad han säger, men går undan för att tala ostört. Jag, ledamot av Svenska Akademien? Min häpnad är så stor att den gör mig skakig i benen. Vi talas vid en stund, jag får helgen på mig att lämna besked. När jag senare talar med min man Mats om min oro för om jag ska hinna skriva också om jag tackar ja, säger han bestämt: ”Du får väl skärpa dig, helt enkelt.” Så det gör jag.