Är hatten på väg tillbaka?

Hatten brukade sitta på var mans – och vissa kvinnors – huvud. Nu är den på väg tillbaka, för den som vågar.

Att människan burit hatt sedan länge vet vi från arkeologiska fynd. Det kan låta självklart, men det är det inte eftersom hattar traditionellt har tillverkats av organiska material som snabbt förmultnar och lämnar få spår till eftervärlden. 

Därför har det varit via artefakter och konstverk som hattens historia först kunnat berättas. Venus från Willendorf sägs till exempel visa en kvinna iförd en hatt av flätad vass. Även ismannen Ötzi, vars kropp daterats till bronsåldern, bar en liten hätta av björnskinn. 

Hatten har fyllt olika funktioner. Bönder bar vidbrättade hattar som skydd mot sol och regn medan högburna – som de egyptiska faraonerna – använde dekorativa hattar och tiaror för att befästa sitt band till det gudomliga. 

I Marie Antoinettes hovsömmerska Rose Bertins händer blev hatten ett uttryck för det frivola. En hatt formad som ett skepp kunde alltså vara ett tacksamt sätt att få uppmärksamhet i Versailles korridorer.

Med den efterföljande industrialiseringen kom nya tekniker och material som lade grunden för en riktig hattboom. Hatten anpassades nu efter tillfälle, och det var inte ovanligt att man bytte huvudbonad flera gånger under en och samma dag. 

För herrarna såg det annorlunda ut. 

Länge regerade den trekantiga tricornen, som bars av såväl adel som militär. Denna utvecklades under 1700-talets slut till den tvåkantiga bicornen – kanske mest känd i dag som den modell Napoleon bar. Denna fick brett genomslag då den kunde vikas platt och bäras under armen. 

Under 1850-talet uppfanns plommonstopet i Storbritannien. Den praktiska låga kullen och det smala brättet gjorde den snart till vardagshatt för de flesta herrar, även i Sverige. Kort därpå skapade Borsalino sin berömda filthatt och en mängd olika modeller, som panama- och trilbyhatten, blev populära. 

Man behövde inte längre förlita sig på hatten för att kommunicera klasstillhörighet.

Kanske var detta, det sena 1800-talet, hattens sista storhetstid? För en man sågs det som otänkbart att lämna hemmet utan något på huvudet, och damhattarna svällde till kvarnhjulsstora monster, fullastade med exotiska fjädrar, frukter och blommor.

Sedan hände något.

En mängd faktorer tog död på hatten. Förändringar i den urbana miljön är en av dem. Bilar fick tak, kollektivtrafik och tågnät byggdes ut. Offentliga byggnader värmdes upp och bostäderna blev mer välisolerade. Samtidigt rörde man sig allt mindre utomhus, när kontorsjobb och fabriksarbete blev norm. Människor var helt enkelt inte längre lika exponerade för kyla, väder och vind som tidigare. 

Den utplattade samhällshierarkin innebar också att man inte längre behövde förlita sig på hatten för att kommunicera klasstillhörighet.

Men den mest avgörande faktorn var ungdomskulturens uppkomst.

Innan 1950-talet hade tonåren varit ett förstadie till vuxenvärlden. I efterkrigstidens Sverige fanns plats för hobbyer och fritid, och fickpengar att spendera på populärkultur – och kläder. 

Att gå barhuvad blev ett sätt att ta avstånd från den traditionstyngda vuxenvärlden. Dessutom funkade varken den stiliga brylkrämsluggen eller den hippa svinryggen särskilt bra under hatt. I stället blev frisyren i sig ett sätt att visa vem man var, och vilken del av ungdomskulturen man tillhörde. 

Men vi har inte slutat att bära huvudbonad till vardags. Vi har bara bestämt oss för att kepsen – eller mössan – inte är en hatt. Detta trots att keps eller mössa fyller samma funktion som alla andra hattar. Vi pryder till och med våra kepsar och mössor med identitetsmarkörer, även om det numera oftare handlar om att visa upp varumärken eller fotbollslag i stället för civilstånd eller skrå. 

Kepsens status som ”icke-hatt” beror förmodligen på att den inte fordrar samma hantverk som andra hattar. Det krävs inte en modist eller hattmakare för att sy ihop billiga kepsar vid ett löpande band i Asien. 

Samtidigt är det förmodligen just detta, i kombination med ett lågt pris och den flexibla formen, som gör att kepsen har varit så omåttligt populär de senaste 60 åren. Det är nästan lika länge som bahytten, alltså damnackhatt med hakband, var modern. 

Detta kategoriska synsätt – att det som sker just nu är en konstant – präglar
ofta vår syn på modehistorien. Vi tycks alltid förutsätta att vår nutid är evig, men sanningen är ju att vi bara befinner oss i ännu en period av hattens historia. 

Glädjande nog står vi faktiskt inför något av en hattrevival även bland de mer klassiska modellerna i år, dock främst på damsidan. 

Den lilla svarta pillerburken är just nu det trendigaste man kan ha på huvudet om man är en influencer. Och flera tongivande modeskapare, som Dior, Lanvin och Prada, har visat excentriska hattar i sina senaste kollektioner – från ticorner till newsboy-kepsar.

Som inbiten hattbärare hoppas jag att detta ska bidra till att fler upptäcker hur roligt – och smickrande – det kan vara att bära hatt. För att citera Krystyna Lyckenstedts ljuvliga lilla bok Hattar och andra huvudbonader från 2011: 

”Även en oansenlig människa kan väcka uppmärksamhet med en klädsam hatt.” 

Läs mer:

Anna Casparsson och Saltsjöbadsvillan där tiden stod still

Så förändrade Ulf Lundells Jack Sverige