”Är tiden bara ett mänskligt påhitt?”

Livet kan kännas som en ständig kamp mot klockan. Vi jagar tidsvinster, men vad ska vi egentligen använda ”vinsten” till? Det undrar frilansskribenten Börje Lundberg.

Vi kan inte se den eller begripa oss på den, men vi kan inte låta bli att ständigt och jämt mäta den. 

Tiden.

Den är en gåta som upptar våra tankar och våra liv, hela – tiden. Som barn förundrades jag över att tiden fanns före mig och kommer att finnas efter mig. Som vuxen grämer det mig att någon dag bli avklippt från framtiden.

Allt i mänsklig tillvaro handlar om tid. De första soluren konstruerades för över 3 000 år sedan. Tidens mysterium har i alla – tider – fascinerat filosofer, författare, fysiker och människor som du och jag.

”Vårt tidsmedvetande formas samtidigt som vi förvärvar andra sociala färdig-heter”, noterar historikern Lennart Lundmark.

Sedan blir vi uppslukade av tid: 

Sommartid, vintertid, tidtabell, skärmtid, tidsfördriv, skoltid, kontorstid, restid, mellantid, soltid, regntid, arbetstid, öppettid, lunchtid, tågtid, bönetid, middagstid, fritid, övertid, speltid, egentid, halvtid, mötestid, flygtid, lektionstid, koktid, väntetid, sovtid, kvalitetstid, tidsperspektiv, tidspress, tidsoptimist och inte minst … framtid.

Vi blir irriterade när väckarklockan ringer, ägnar sedan dagen åt att ständigt kolla mobilen eller armbandsuret. 

”Eftersom hela vårt liv regleras av tidsförloppet, så kommer allt det vi uträttar att i högsta grad vara tidsbundet”, noterade astronomiprofessorn Knut Lundmark 1940.

Han slog fast att ”den grundläggande enheten för all tidsmätning är dygnet, den tid det tar för vårt jordklot att vrida sig ett varv omkring sin axel”. Det räckte för de första primitiva människorna. Därefter kom månaden som indelades i kvartar, varpå sju-dagarsveckan infördes. Och så vidare.

Konstnären Dan Wolgers skriver i antologin Tiden är:

”Tiden går säger man. ’Time flies’ på engelska. Huruvida den går eller flyger kan göra detsamma – tiden rör sig likväl inte ur fläcken. Tiden är själv en fläck, men en fläck utan gräns.”

Redan Shakespeare skrev om tid i Hamlet: ”Ur led är tiden: ve att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.”

August Strindberg också: ”Medan jag talar flyr tiden, alltså är tid något som flyr.”

I Tio tankar om tid funderar fysikern Bodil Jönsson över hur tiden påverkar oss, ja även lurar oss. Att ha ont om tid kallar hon en livslögn. Vi har ungefär 30 000 dygn på oss att förvalta den. 

Författaren och journalisten Anita Goldman noterar att vi ”numera har hela maskinparker av tidssparande teknologi i våra hem, men tiden de sparar har vi inte, vi jagar den och vi springer allt snabbare för att hinna ifatt den. Den gäckar oss.”

Hos danska författaren Solvej Balle har tiden fastnat i den 18 november. Hon är inne på sjätte delen av romansviten Om uträkning av omfång.

”Är det insikten att tiden fortsätter efter mig, liksom den fanns innan mig, som är upprinnelsen till människans upptagenhet av tiden”, funderar författaren Ann Heberlein.

”Det är något med tiden, något oberäkneligt”, konstaterade den nyligen avlidna journalisten Karin Thunberg.

Fjolårets julkalender i SVT, Tidstjuven, var en underhållande historia om hur 10-årige Clint ger sig ut på äventyrliga tidsresor för att hitta sin försvunna pappa som kommit bort sig någonstans i tiden – men när, var, hur? 

Vi fantiserar om framtiden och drömmer samtidigt om en tid som var. Åter-skapar den gärna i utställningar. Cinemateket i Stockholm har spanat efter den tid som flytt. Nobelprismuseet kallade sin utställning om att mäta och uppleva tid Då, nu, sen. 

Vår planet har människan av praktiska skäl delat in i tidszoner. Hur skulle det annars fungera med tåg, båtar och flyg? Ryssland är värst med elva.

Borås basar över svensk tid som blev standard nyårsnatten 1878. 

Dessförinnan var det krångligt att åka tåg. Stambanan Stockholm–Göteborg blev klar 1862. Det var 24 minuters tidsskillnad mellan städerna. Vilken tid skulle gälla? Göteborgstid blev det, vilket förstås upprörde stockholmarna. Förhandlingar pågick i åratal. Till slut enades man om en standardtid som låg mitt emellan städerna.

I Sveriges forskningsinstitut i Borås håller atomur superkoll. De är i sin tur sammankopplade med atomur över hela jorden och rymden. Paris är centrum för alltihop. Utan exakt tid skulle vårt högteknologiska samhälle braka samman (med exakt menas en felmarginal med en sekund på tiotals miljoner år).

Enligt supersnillet Albert Einstein är tiden en illusion – men en mycket trovärdig sådan.

När raketer skjuts upp i rymden talas det alltid om tidsfönster. Missar man det hamnar farkosten i fel bana. Ett dyrt fiasko.

Vi jagar ständigt tidsvinster. Varför då? Vad ska du använda ”vinsten” till? Spara tid – hur och till vad? Bortslösad tid pratar vi om när något inte går i lås inom den tidsrymd vi förväntat oss. Som om vi förlorat tid. Har vi det? Vart tog den då vägen? 

Vad är tid? Vanlig definition: en följd av händelser. Men finns verkligen tiden eller är den bara en chimär, ett mänskligt påhitt? 

Fysikprofessorn och Nobelpristagaren Richard Feynman har en egen uppfattning. Enligt honom är tiden en fjärde dimension där allt finns med alltid. Om du kunde förflytta dig till den dimensionen finns hela ditt liv där: dåtid, nutid, framtid.

Läraren Gunilla Prawitz skriver i ett intressant temanummer om tiden i Vår skola 1996:

”Tiden – den bestämmer människan själv över. Du kanske trodde att det var något som bara fanns, precis som luften och solskenet. Tiden har vi faktiskt hittat på. Det är ett sätt för män-niskan att -sortera minnen av händelser eller tankar på det vi tror kommer att hända.”

Enligt supersnillet Albert Einstein är tiden en illusion – men en mycket trovärdig sådan. Svårt att förstå, men Einstein säger man inte emot.

”Våra inbyggda klockor går olika från dag till dag, från timme till timme”, noterar Bodil Jönsson.

Klockor, ja. Sådana har människan haft sedan 1200-talet. Munkar konstruerade de första mekaniska urverken, mest för att hålla reda på bönetider. Numera är uren inte enbart förstklassiga precisionsinstrument utan även exklusiva statussymboler. Trendiga armbandsur kan kosta hundratusentals kronor.

I Schweiz finns cirka 700 urmakare, flertalet i Genève där tiden står i centrum ända sedan 1500-talet. Då kom reformatorn Jean Calvin till staden och förbjöd smycken, bilder och krucifix. Juvelerarna måste hitta ny försörjning och började samarbeta med hugenotter som var klockmakare. Det ledde till väldigt snygga fickur.

Första armbandsuret lanserades 1810, men endast för kvinnor. De hade ju inga fickor i kläderna. Männen fick vänta till första världskriget. I skyttegravarna hade ingen tid att plocka fram fickur.  

Breguet är ett av de mest exklusiva märkena i dag. På 1700-talet skapade Abraham-Louis Breguet och hans son ett fickur i guld som bokstavligt talat var rena underverket. Det kallas Marie Antoinette-uret. Beställdes sannolikt av Axel von Fersen som en kärleks-gåva till drottningen och tog 44 år att tillverka. Färdigt 1827. Ett så kallat skelettur, där alla delar är synliga. Det är 64 millimeter i diameter, innehåller 823 delar och 23 så kallade komplikationer, en uppsjö finesser som bland annat visar veckodag, månad och evighetskalender. Plus termometer och stötdämpare. Finns i dag på museum och värderas till 214 miljoner kronor. 

Marie Antoinette blev avrättad långt innan klockan var färdig. Axel von Fersen fick heller aldrig se uret. Han mördades 1810.

Men varför rör sig tiden synbart åt ett och samma håll? Kan den inte gå tvärtom som i filmen Benjamin Buttons otroliga liv? Han föds som en åldring och dör som ett spädbarn.

Om man får tro vetenskapen finns det faktiskt inget i fysikens lagar som hindrar att tidens pil kan peka åt motsatt håll än det vi är vana vid. Einsteins ekvationer förbjuder inte tidsresor. På kvantnivå kan partiklar förflytta sig fram eller tilllbaka. Vilketdera går inte att förutse.

Fabio Costa, forskare i teoretisk fysik vid Stockholms universitet, får frågor om man kan få hjälp med att resa tillbaka i tiden och rätta till saker och ting.

”Det finns inget tydligt och konkret svar från fysiken vi känner till om att det skulle vara möjligt att resa bakåt i tiden”, säger han till DN. ”På något sätt verkar det som att universum är smart nog att justera alla händelser. Vad du än försöker göra så blir saker exakt som de alltid har varit.”

Motsatsen skulle få förödande, obegripliga konsekvenser. 

Anledningen är att allt blir mer oordnat med tiden. Fysikern Stephen Hawking tog ett vanligt pussel som exempel. Om man samlar ihop alla bitarna i en påse och häller ut dem på bordet blir det inte ett färdiglagt pussel, som det var från början, utan en salig röra.

Tiden beskrivs ofta som en flod. Den rör sig åt ett håll. Men vi kan ju kliva ned i den både uppströms och nedströms. Sålunda borde vi kunna resa både bakåt och framåt i tiden. 

Kerstin Ekmans hjältinna i romanen Guds barmhärtighet är inne på samma linje: ”Tiden är en flottränna”.

Teoretiskt skulle ändå tidsresor bakåt vara möjliga om vi kunde utnyttja så kal-
lade maskhål.

Men är tidsresor möjliga? Javisst, enligt Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet. Men du kan bara resa framåt i tiden. Om motsatsen fungerade borde vi ha massor av nyfikna turister från framtiden här på besök.

Teoretiskt skulle ändå tidsresor bakåt vara möjliga om vi kunde utnyttja så kal-
lade maskhål. Precis som masken äter sig igenom ett äpple skulle vi kunna utnyttja liknande genvägar, tunnlar i rymden. Sådana maskhål anses bevisade men de försvinner i princip samtidigt som de blir till. Vi måste alltså lära oss att hålla tunneln öppen för rymdskepp att hinna passera fram och tillbaka.

Fast vi kan titta bakåt i tiden med hjälp av teleskop. Flera miljarder år till och med. James Webb-teleskopet i omloppsbana runt solen kan blicka nästan tillbaka till big bang. Men då talar vi om stjärnor och galaxer på enorma avstånd, inte jordiska företeelser som dinosaurier och romerska kejsare, hur kul det ändå vore att kunna se dem. 

Låt oss återvända till Albert Einstein (pyttesmå snitt av hans unika hjärna finns bevarade på utvalda museer). Einstein lyckades för över hundra år sedan på matematisk väg visa att tid och hastighet hör ihop, vilket sedan bevisats experimentellt. 

Hans banbrytande teori var ifrågasatt till en början men är fundamental i kosmologin. Det handlar om rumtid, där alla rörelser är relativa och gravitationen spelar en avgörande roll. Det innebär att ju snabbare du rör dig, desto långsammare går tiden. Relativt sett alltså. 

Far du fram i rymden nära ljusets hastighet, ca 300 000 kilometer/sekund, åldras du nästan inte alls. 

Men när du återvänder till jorden – om den finns kvar – är det en framtida planet du inte alls känner igen. Där har tiden tickat på som vanligt i hundratals eller tusentals år. Människorna du kände och platserna du älskade är för länge sedan borta.

Som i filmen Interstellar. När huvudpersonen rest genom ett svart hål och återvänder till jorden är hans dotter flera decennier äldre än han själv.

En astronaut som färdas runt jorden varv efter varv i 28 000 kilometers hastighet på den internationella rymdstationen ISS åldras faktiskt pyttelite mindre än vi på landbacken. Det stämmer med -Einstein men handlar om någon bråkdel av en sekund. Inget som märks på Christer Fuglesang eller Marcus Wandt.

Rörelse gör alltså märkligt nog att tiden till synes går långsammare. Det stämmer dåligt med vår upplevelse av att sitta i ett väntrum. Där släpar sig tiden fram. Upp och rör dig är doktorns råd, men då går tiden ännu saktare, teoretiskt sett. 

Vi som inte är rymdfarare i en superraket är ändå tidsresenärer men bara åt ett håll och i samma lunkande tempo. Fast vi upplever att tiden ibland går otroligt långsamt och ibland alldeles för fort.

Tidsresor är en mäkta populär genre inom science fiction. H.G. Wells (1866–1946) var en pionjär. Hans roman Tidsmaskinen kom ut 1895 och är filmad två gånger. Den våghalsige, nyfikne resenären rör sig långt framåt i tiden.

Motsatsen gäller i den första och bästa av de tre Tillbaka till framtiden-filmerna där huvudpersonen, spelad av Michael J. Fox, hamnar i 1955 och trasslar till det för sig på olika sätt. Inte minst romantiskt med sin blivande mamma. 

Bill Murrays bortskämda rollfigur återupplever ständigt samma dag i Måndag hela veckan.

Tiden är ur led i färska filmen Rose of Nevada. En fiskebåt i Cornwall som försvann för 30 år sedan ligger plötsligt vid kajen, utan besättning. Två fiskare ger sig ut med båten och hamnar i 1993.

Stoppa tiden vill man gärna göra när någon händelse i livet känns som en höjdpunkt. Men retfullt nog blixtrar den alltid förbi.

Har vi koll på tiden utan ljus och mörker? En fransk grottforskare, Michel
Siffre, tillbringade två månader i en underjordisk grotta. När han kom upp trodde han att bara en vecka hade gått.

Paradoxer är ett givet tema i alla mer eller mindre fantasifulla tidsresor. Om du ändrar något i dåtiden, vad blir följden i nutiden? Om en person åker tillbaka och slår ihjäl sin blivande far innan han själv är född, finns han då?

Jämför med fjärilseffekten, tanken på hur en minimal luftrörelse i Japan utlöser orkan i USA. Hur försiktig tidsresenären än är kommer han eller hon oundvikligen att förändra något i det förflutna, vilket leder till en helt ny framtid och nutid. En annan dimension.

Stephen King är en av många författare som tagit sig an denna problematik. I hans bok 22/11 1963 hamnar den ofrivillige tidsresenären i slutet av 50-talet och bestämmer sig för att stanna några år och avvärja mordet på president John F. Kennedy i Dallas.

Science fiction-tidskriften Häpna (1954–1966) gav oss förnämliga författare som Arthur C. Clarke, Isaac Asimov, Ray Bradbury och Robert A. Heinlein. Tids-resor hade sin givna plats i nästan varje nummer, mest noveller. 

En minnesvärd berättelse handlar om en resebyrå som anordnar tidsresor. Ett mycket eftertraktat resmål är korsfästningen av Jesus. När så många åker till en viss tidpunkt i historien blir det problem. Folksamlingen bara växer och växer. Nytillkomna åskådare hamnar längre och längre bak och börjar klaga på att de inget ser.

Framtiden har alltid lockat oss till spådomar och prognoser. Under perioden efter andra världskriget läste vi om flygande bilar, rullande trottoarer, bosättningar på månen och Mars – men ingen förutsåg datorer i var mans hem, internet och smarta telefoner.

David Christian tar ett jättegrepp i den mångfacetterade Berättelsen om framtiden. Från livets uppkomst till solens utslocknande. Han är djupt bekymrad:

”Det senaste århundradet har vi människor plötsligt fått sådan makt att vi håller jordens sköra last i våra skälvande händer. Hur vi agerar de närmaste femtio åren kommer att forma biosfärens framtid i tusentals, kanske miljontals år.”

Framtidsministeriet av Kim Stanley Robinson har huvudinriktning på just klimatet. Boken har hyllats av Bill Gates och Barack Obama och gjort författaren till en kringresande kändis.

Titeln beskriver ett FN-organ som skapas i syfte att värna framtidens människor från klimatkatastrofer som blir värre och värre och kommer slag i slag, alltmer extrema: värmeböljor, bränder, torka, översvämningar, vattenbrist, folkförflyttningar. 

Robinson hoppas framför allt på geoengineering, enorma tekniska projekt på planetnivå: kemikalier i atmosfären, trixande med glaciärer. Hittills oprövat. 

Kritikerna varnar för att vi i så fall rör oss på okänd framtida mark och att metoderna kan orsaka ännu mer skada än de redan katastrofala pågående koldioxidhöjningarna som pekar på 2,5 graders temperaturhöjning eller mer inom några få årtionden. 

Människan har på mindre än 200 år – tid igen – förslösat en resurs som det tog miljoner år att frambringa. 

Bodil Jönsson lastar industrialismen för vårt
hysteriska oljeberoende: 

”Den innebar att vi helt kom i händerna på den konstgjorda tiden … klockan och dess dominans.” 

En liknande uppfattning har historikern Charlotte Nilsson vid Lunds universitet: ”Med industrialiseringen inskärptes tidens inneboende monetära värde. Arbetarens tid blev något som kunde köpas och säljas på en marknad.”

Dygnet delades upp i tre ungefär lika långa perioder: arbetstid, fritid, sovtid. Företagare och politiker gav förnumstiga råd om hur fritiden borde användas: studiecirkel, en praktisk hobby, språkträning.

Tidsplanering blev ett mode i företagarvärlden. Löpande bandet en förbannelse. Tidsstudiemän gick runt på fabriker och klockade varje moment i produktionen. Kunde den förbättras? Arbetstagaren blev utlämnad åt mannen med tidtagaruret och anteckningsblocket.

I det gamla bondesamhället var tiden både viktig och oviktig. Solens upp- och nedgång styrde det mesta av livet.

Vi kan inte göra oss av med tiden, den sitter fast i hjärnan, men för vårt välmående är det önskvärt att vi slutar stressas av den. Om du kör 110 kilometer/timmen på motorvägen ”tjänar” du 33 sekunder per mil jämfört med den som kör 100. 

Författaren Stig Johansson skrev dikten Förlusten som blivit klassisk:

”Alla dessa dagar som kom och gick

inte visste jag att de var livet.” 

Läs mer:

Bröderna Salming – hand i hand över mållinjen

Lydia Sandgren: Varför springer vi?