Det är inte bara krig och svält och upptäcktsresanden som skapar historia. Även kärleken kan driva samhället i en viss riktning. Det menar Sara Griberg som skrivit boken Historiska kärlekspar.

Vi har fått tillåtelse att publicera ett utdrag och har valt kapitlet om Napoleon och Joséphine, vars historia var en del av den Franska revolutionen.

Den vidskeplige Napoleon ansåg att hustrun Joséphine förde med sig tur och länge kantades deras äktenskap av osannolika framgångar. Och kanske låg det något i hans skrockfullhet: efter skilsmässan följde nederlagen slag i slag.

Vigseln ägde rum 1796 i ett skamfilat palats som efter franska revolutionen omvandlats till rådhus. Bruden Joséphine anlände klockan åtta på kvällen tillsammans med ett bröllopsvittne, vicomte de Barras, som också var hennes före detta älskare. Hon var klädd i en vit klänning med ett skärp i trikolorens fär- ger och en medaljong graverad med texten Au destin, ”till ödet”, som hon fått av sin blivande make. Allt var klart för den borgerliga ceremonin, det enda som saknades var brudgummen. Han var upptagen med att förbereda sitt italienska fälttåg och kom sent omsider springande uppför trapporna – två timmar för sent.

Bara åtta år efter den enkla bröllopsceremonin skulle brudparet komma att krönas till kejsare och kejsarinna över det franska imperiet.

Joséphine hade vuxit upp på en stor plantage i den franska kolonin Martinique i Västindien och kom till Paris som 16-åring för att gifta sig med adelsmannen Alexandre de Beauharnais. Paret hann få två barn, sonen Eugène och dottern Hortense, innan Alexandre avrättades under det skräckvälde som följde på den franska revolutionen.

Som ung änka kastade Joséphine sig ut i ett hektiskt nöjesliv och blev snart något av en medelpunkt i Paris mest förnäma kretsar. Napoleon lärde känna henne på en soaré hemma hos en av hennes tidigare älskare och blev genast fullständigt betagen.