Mats Svegfors debattartikel – ett brev till Ulf Kristersson – om att han inte kommer att rösta på Moderaterna i höstens val fick enorm uppmärksamhet. Vi träffar Svegfors på äldreboendet bland undersköterskorna som hans kamp handlar om.

Efter tre signaler öppnas dörren till långtidsboendet och en vänlig, mörkhyad kvinna hjälper oss hitta rätt: Var så god, här är det.

Han väntar innanför dörren till sin lägenhet. Har mjukisbyxor på, trots att han lovat sin dotter att klä sig mer presentabelt. I den påslagna tv:n förtydligar en gestikulerande Ebba Busch sin syn på svensk kärnkraft. Säkert skulle även Mats Svegfors kunna fördjupa sig i ämnet. Men nu är det svensk invandringspolitik vi ska tala om. Eller rättare sagt om de unga invandrarkvinnor som hotas av utvisning. Trots att de bär upp den svenska sjukvården, den svenska äldrevården.

Mats Svegfors vet. Av egen erfarenhet.

– Den svenska välfärden är i stor utsträckning ”för svenskar av invandrare.”

Lugn, vänlig och med stor integritet. Det är så jag minns honom från hans år som min chef på Svenska Dagbladet. Kanske inte den mest uppsluppne; att han tycker ”humor är roligt” medgav han först när han gått vidare till vd-jobbet på Sveriges Radio.

Dag Hammarskjölds Vägmärken citerade han också, så ofta att vi började förstå att han var djupt religiös. Vilade lika tryggt i sin tro som i sin politiska övertygelse. Den som tidigt gav honom tillträde till Moderaternas innersta rum.

Så visst. Mats Svegfors har nött maktens korridorer liksom salarna på Västerås slott som hövding för länet. Då när han hade tyngd i ord och steg.

Nu något annat.

Han skrev ett brev till Ulf Kristersson. Tanken var att förmedla till sin gamle vän och partikamrat några av de tankar som snurrat i hans huvud sedan han tvingades inse att han inte kunde bo kvar hemma. Ensam, efter att hans hustru dött.

Han svimmade, han föll, hans ben bar honom inte längre. Han måste bli omhändertagen.

Så fick han se ett nytt Sverige. Fjärran det perspektiv han haft under alla år i ledande befattningar.

– Jag insåg att så många av dessa unga kvinnor, helt oumbärliga för min dagliga tillvaro och min mest intima hygien, lever i ett politiskt ingenmansland. Kan bli utvisade när som helst. Det är skamlöst hur vi behandlar dem!

Han medger att han alltid haft problem med invandringspolitiken.

– Rent intellektuellt inser jag att vi inte kan ha helt öppna gränser. Men jag tycker det är jätteknepigt att dessa kvinnor som har jobb, bostad och talar utmärkt svenska inte vet om de över huvud taget får vara kvar i Sverige.

Hans slutsats saknade alternativ:

– Det är en politik som jag inte kan acceptera, där systemet går före människovärde. Därför kommer jag inte att rösta på Moderaterna i höst.

Nog hade han förstått att brevet, som blev ett debattinlägg i Dagens Nyheter, skulle väcka reaktioner. Men inte att tumultet skulle bli så stort. Intervjuerna så många. Ulf Kristersson skrev ett svarsbrev, snabbt. Där han tyckte sig minnas att de delat synen på svensk invandringspolitik.

Mats Svegfors minns något annat:

– Ulf och jag har i stort sett aldrig talat om invandringspolitik. Ändå har jag väl uppfattat att vi haft rätt likartade synpunkter.

Han har varit politiskt aktiv sedan tonåren. Ja, ännu längre i ärlighetens namn. Redan från 7-8-årsåldern höll han glödande anföranden när föräldrarna firade nyår med bokhandlarparet hemma i Aneby.

– Jag minns inte vad jag talade om, men jag minns min övertygelse. Mitt samhällsintresse. Och min förhoppning att kunna förändra världen.

Låt vara att Mats Svegfors länge tillhört Moderaternas inre krets, men själv kallar han sig liberal. Nu måttar han med händerna, talar om partiets skala från djupt konservativ till liberal.

När det, som nu, blåser en invandrarfientlig vind förflyttas tyngdpunkten högerut.

– Förskjutningen sker gradvis, men det har alltid funnits en viss främlingsfientlighet inom partiet. Jag kan se den även bland nära vänner. Nu står vi inför ett val med konkurrens om väljarna. Genom att vara negativa till invandrare, det vill säga närma sig Sverigedemokraterna, hoppas man vinna röster. Så är det ju bara.

Och nu kommer du att medverka till att Moderaterna tappar röster?

– Klart de kommer att tappa röster men inte så många att det påverkar valresultatet. Men jag kan nog tänka mig att det … ja att kändes i hjärtat på några. Att mina ord vred om. Också på Ulf Kristersson. Han vet ju själv vilken historia han har med tre adopterade döttrar.

Att ett antal vänner slutat höra av sig räknade han också med.

– Uttalar man sig i en kontroversiell fråga måste man vara beredd att betala ett pris.

Och kvinnorna du skrev om? Undersköterskorna, vars livsvillkor behöver tryggas. Vad sa de?

– I ärlighetens namn hade jag trott de skulle reagera mer. Men de har kanske varit så länge i Sverige att de tagit till sig vårt sätt att inte säga så mycket. Men det är klart, flera kramar fick jag förstås.

Mats Svegfors. // Foto: Anna Tärnhuvud.

Mats Svegfors har bytt äldreboende sedan han skrev sitt brev. Flyttat till ett i Bromma, som ligger närmare familj och vänner. Men även där arbetar ett stort antal invandrarkvinnor. Nu knackar en av dem på dörren, sticker in huvudet och undrar om vi vill ha kaffe. Hon kommer från Eritrea, är utbildad agronom och svensk medborgare. Nej, hon känner sig inte otrygg här. Eller kanske är det så att hon aldrig känt sig helt trygg någonstans i världen.

– Men här på boendet är det bra. Jag trivs. Vill ni ha socker och grädde till kaffet?

Mats Svegfors dricker te, en bricka bärs fram till hans stol – och med synbar förtjusning tar han sig an mördegsdrömmen som medföljer. Innan han blev sjuk fanns planer på ett uppdrag inom Statsrådsberedningen. Nu har han förlorat både sin fysiska styrka och sin politiska hemvist.

Han måste känna sorg, eller åtminstone vrede?

– Varken det ena eller andra. Men observera, jag säger inte att jag aldrig mer kan rösta på Moderaterna, bara att jag inte kan göra det i detta val givet den politiska situationen.

Hans djupa tro spelar in, ”absolut”. Bibelns uppmaning till medmänsklighet. Rötterna sitter djupt. Liksom minnet av att han var troende fram till tioårsåldern och varje gång han svor, vilket förvisso inte var ofta, knäppte händerna och bad en bön om förlåtelse. Sen kom några år när det världsliga livet tog över, innan han började läsa

Dag Hammarskjöld som satte ord på det han själv kunde känna och tänka. Och söka.

Mats Svegfors säger inte att tron gjort hans liv lättare. Snarare tvärtom.

– Kraven som jag ställer mig inför blir så mycket högre i samma ögonblick som jag erkänner min kristna tro. Jag syndar ju i varje ögonblick, som vi ju gör som människor.

I boken På andra sidan: Brevväxling över Atlanten genom en säregen vinter, som han skrev tillsammans med Hans Bergström, sammanfattar han sin tro med tre ord: plikt, allvar och förnöjsamhet.

Hur definierar du förnöjsamhet?

– Att fullt ut acceptera de existentiella villkor under vilka vi lever. Många äldre klagar konstant över allting. Vi som bor som jag kan inte ha det mycket bättre, faktiskt. Vi är väl omhändertagna, får hjälp med allt. Då kan man inte gnälla, vara bitter.

Även hos unga invandrarkvinnor som arbetar inom äldrevården kan han se en förnöjsamhet.

– Många som jag haft nära kontakt med är uppenbart begåvade men ändå nöjda med sitt liv här, att få leva i lugn och fred.

Hans nya livssituation avslöjade inte bara den svenska välfärdens sköra grund. Mats Svegfors blev gammal också. Förpassades från de eftertraktade till de förbrukade. En Timbro-medarbetare definierade honom på sociala medier som en ”gammal gubbe” med ”intellektuellt djup som en vattenpöl”.

Blev Mats Svegfors ledsen? Inte alls. Snarare tyckte han det var en rätt rolig formulering.

Nog har han humor, absolut.

Negligeringen av vad gamla människor känner, tänker och tycker är en allvarligare insikt. Månne finns där en skillnad, vi ställer frågan högt och till varandra, mellan svenskfödda och invandrade unga människor. Många som kommer från andra länder är vana att ta hand om en gammal mormor eller farfar i hemlandet. Har respekt för deras samlade livserfarenheter.

Är detta ytterligare ett skäl till att de behövs inom äldrevården?

Mats Svegfors nickar, bekräftande:

– Det tror jag ligger mycket i. De ser även oss gamla som riktiga människor, inte bara åldringar.

En ny knackning på dörren, nu är det Hernandez som påminner att det är lunch. När hon kommer in med två korvar med bröd berättar hon att hon kommer från Filippinerna, har bott länge i Sverige – och trivs bra.

– Vill du ha senap till korven, Mats?

Regn mot rutan, i fönsterkarmen bröllopsfotot från början av 70-talet. Bredvid ett foto på Mats Svegfors hustru Rigmor, specialistsjuksköterskan och läraren som gick för att vila en eftermiddag – och fyra timmar senare var död. Det borde ha varit chockartat för honom, men var det inte. Redan då, 2019, hade han vant sig vid tanken på att det ögonblick skulle komma när en av dem gick bort. Nu blev det hon först.

En bild på hans mamma Erika står också framme. Det är henne Mats Svegfors tittar bort mot varje kväll han gått till sängs. När tankarna far runt, han behöver en samtalspartner.

– Mamma var hemmafru och en av de personer som jag sätter allra högst i livet. Inte politiskt aktiv, inte alls, men lågande liberal och humanist. Det var mamma och jag som talade politik hemma.

Hans pappa var högerman, chef för ett småhusföretag och politiskt aktiv i den lilla småländska kommun där de bodde.

– Tyvärr var han fullständigt ointresserad av att tala politik med mig. När han kom hem efter ett fullmäktigesammanträde och jag frågade om vad som hänt avfärdade han mig alltid med: ”Det kan inte intressera dig.”

Vilket gjorde att du blev oerhört politiskt intresserad…

– Givetvis.

Din liberala människosyn kommer från din mamma?

– Absolut, absolut. Och jag vill tänka att hon skulle ha sagt om mitt brev till Ulf Kristersson: ”Det där var bra, Mats. ”

Han började läsa juridik, tänkte bli advokat, värna om enskilda människors rättssäkerhet och nog har det hänt att han ångrat att han hoppade över till journalistiken och politiken. Nu höjer han rösten för invandrares rätt att få stanna i Sverige och håller med om att cirkeln slutits. Även om det nu sker i en samhällelig, inte juridisk, kontext.

– Men du har rätt. Jag strider för dem som inte själva har möjligheten.

Vad kommer hända framöver?

– Jag lever väl några år till, men inte för många. Under de åren vill jag hinna göra så mycket som möjligt framför allt för mina två yngsta barnbarn, de som är 11 och 14 år gamla. Vara ett föredöme för dem.

Han gick i pension vid 65 för att kunna hämta och lämna det äldsta på dagis. Säger tveklöst att det är det mest meningsfulla han gjort i sitt liv. Och att makt aldrig intresserat honom, egentligen. Snarare finner han den ”lätt frånstötande”. Men de små barnbarnsflickorna … vars pappa är född i Algeriet.

– De är födda här och svenska medborgare. Men det behövs inte så stor förskjutning av vår integrationspolitik för att deras hemmatillhörighet skulle kunna ifrågasättas.

Känner du så?

– Jag känner inte så men jag tänker så. Och för dem skulle jag kunna gå genom eld och vatten.

Sista frågan måste ju bli hur denna brinnande morfarskärlek omsätts i höstens val. Vad kommer han att rösta på?

Han har redan avfärdat Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet som möjliga alternativ under sina aktiva år.

Men hallå, då återstår bara Socialdemokraterna om du ska hålla dig till de röd-gröna?

Mats Svegfors tuggar lugnt i sig sista biten varmkorv, medger:

– Du har rätt. Möjligtvis också Centerpartiet. Vi får se.

Läs mer av Karin Thunberg:

Björn Wiman: ”Finland förstår litteraturens egenart”

Christopher Garplind: ”Jag är lat, dryg, trött, bög”