Fortfarande det mest förbjudna?

När Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna gavs ut avfärdades den som pinsam bekännelselitteratur och ”egocentrisk jag-diarré”. ”När en man använder sitt liv som material uppstår en litterär gestalt. När en kvinna gör det försvinner gestaltningen och kvar blir hennes brister som människa”, skriver Maria Sveland när romanen nu fyller 50. 

Hösten 1976 kom kylan tidigt till Stockholm. Temperaturen föll tio grader på mindre än en vecka och längs trottoarerna jagade torra löv rastlöst. Några veckor tidigare hade Socialdemokraterna förlorat regeringsmakten för första gången på fyrtiofyra år. Samtidigt var kvinnorörelsen i full färd med att ifrågasätta kärnfamiljen, den livslånga monogamin och föreställningen om kvinnan som sexuellt passiv och anpassad efter mannens lust. På radion spelades Abbas nysläppta hit Dancing queen där en sjuttonåring dansade i discokulans sken. Betraktad och begärd av omgivningen. 

Det var i denna blandning av maktskifte, höstmörker, uppror och discoglitter som en annan kvinna landade på de svenska kritikernas skrivbord. Hon var medelålders, gift, mamma, ångestdriven och nöjde sig inte med att bli betraktad. Hon ville själv välja, röra vid och begära. 

På landets mansdominerade kulturredaktioner utlöstes något som bäst kan beskrivas som en kollektiv panikattack.

Berättelsen om Anna som hatar sin mamma, rymmer från man och barn och dämpar sin ångest med tillfälliga älskare, träffade mig mitt i solar plexus. Jag hade nyss fyllt trettio, varit gift i många år, var mamma till en treåring och gravid med mitt andra barn och härjad av dåligt samvete över alla de längtor som inte inkluderade man och småbarn. I förtvivlan sökte jag tröst och vägledning i 70-talets klassiker: Suzanne Brøggers Fräls oss ifrån kärleken, Erica Jongs Rädd att flyga och Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna. Deras frihetslängtan och kärnfamiljskritik brände mot huden, men framförallt gav de mig mod att våga börja formulera mina mest skamfyllda tankar. Jag bestämde mig för att skriva så ärligt jag vågade och döpte dokumentet till Bitterfittan.

När Det mest förbjudna kom ut var Kerstin Thorvall sedan länge en erkänd och hyllad krönikör, barnboksförfattare och illustratör. Det här var dock hennes första vuxenroman och hon var nervös inför hur det skoningslösa porträttet av mamman skulle tas emot. Att kritikerna framförallt skulle skamma henne för sexskildringarna var däremot oväntat. 1976 var knappast en tid präglad av puritanism. Tvärtom såg sig Sverige som ett av världens mest sexuellt frigjorda länder. Sedan 1960-talet hade p-pillret, den fria kärleken, den avkriminaliserade pornografin och till sist den fria aborten burit fram löftet om en sexualitet frikopplad från äktenskap, skam och reproduktion. Kerstin Thorvall tog helt enkelt tidsandan på orden. Det var mer än tidsandan tålde. Friheten hade uppenbarligen gränser och omfattade inte en femtioårig fyrabarnsmamma som gjorde anspråk på en egen, aktiv och krävande lust. 

I Svenska Dagbladet kallade Ingmar Björkstén romanens bekännelse för ”egocentrisk jagdiarré” och ifrågasatte varför texten över huvud taget hade publicerats. Den borde, menade han, ha stannat mellan Thorvall och hennes läkare. I Dagens Nyheter kallade Madeleine Gustafsson boken för ”privat och därför ointressant”. I Expressen skrev Björn Nilsson att ”Kjolen åker upp och ner, upp och ner. Säga vad man vill om Kerstin Thorvall, på latsidan ligger hon icke”.

Det var inte längre bara romanen som låg på kritikernas bord. Där låg också författarens kropp, sexualitet och karaktär.

En av de få, möjligen den enda, som skrev en positiv recension var den då 31-åriga Gunilla Boëthius som jobbade på Aftonbladets kulturredaktion.

– Jag blev otroligt uppiggad av att läsa boken. Den var så oförblommerat ärlig, så modigt självutlämnande, säger Gunilla Boëthius när hon tänker tillbaka.

Där andra kritiker rasade över hennes ”pinsamma” beteende menade Boëthius att Thorvall öppnade dörrar, och skrev:

”Kerstin Thorvall viftar glatt med sin mistade stolthet och visar vilken värdelös trasa den egentligen var. Det känns som en oerhörd befrielse.” 

Det unisona föraktet tror hon delvis berodde på Thorvalls ålder.

– Till skillnad från Jong och Brøgger som var unga och coola 1976 parfymerade inte Thorvall sin berättelse. Hon skrev om en medelålders, kåt, neurotisk och modershatande kvinna som försökte få rätsida på sitt liv. Det hade ingen gjort tidigare. Det stack ut och skrämde många.

En del av förklaringen ser hon i den mansdominans som rådde på tidningarna. Bara en tredjedel av Aftonbladets medarbetare var kvinnor, flera av männen drack på arbetstid och kvinnornas kroppar kommenterades öppet. En gång kom Stig Claesson in på Boëthius rum och sa: ”Ge mig en kram, tjockis!”

– Jag blev så jävla förbannad. Inte för att han ville ha en kram, utan för att han kallade mig tjockis. När jag vägrade blev han vansinnig och ett stort bråk bröt ut.

Det var i den atmosfären recensionerna skrevs, på illa vädrade redaktioner där cigarettröken låg tjock. Thorvalls perspektiv var inte bara stötande. Det rubbade deras världsordning.

Några månader tidigare hade Ulf Lundell debuterat med Jack, som liksom Thorvalls roman skildrade existentiell ångest, rastlöshet, sex och kärlekssökande. Båda böckerna hämtade material ur författarnas liv, men medan Det mest förbjudna avfärdades som pinsam bekännelselitteratur hälsades Jack som en generationsroman.

Den som först formulerade skillnaden var den då 29-åriga Aftonbladetkrönikören Åsa Moberg. Knappt två veckor efter recensionerna publicerade hon texten ”Anna och Jack”, där hon jämförde mottagandet punkt för punkt:

”Anna älskar en alkoholist medan Jack älskar flickor som säger att han är alkoholist. Det ena är inte urtjusigt men det andra är urtjusigt.”

– Jag hade läst båda böckerna och tyckte mycket om dem. Kerstins bok gjorde djupt intryck, inte minst skildringen av mamman. Jag hade själv en problematisk relation till min egen mamma och blev både lättad över att den inte var lika hemsk och imponerad över hennes mod att bryta tystnaden, säger Åsa Moberg i dag.

Hon skrev vidare:

”Både Ulf Lundell och Kerstin Thorvall skriver om djupt personliga kriser och eländen. Men en ung mans privatliv i Stockholm i början av 70-talet är enligt kritikerna ett utomordentligt ämne för en bok, medan en medelålders kvinnas privatliv (för övrigt påfallande likt den unge mannens) är allt mellan ’ointressant’ och ’självbespeglande’.”

– Det var så övertydligt vilka dubbla måttstockar som rådde. Recensionerna var inte bara ett angrepp på Thorvall utan en uppmaning till alla kvinnor som skrev att hålla käften. Det blev väl för mycket för männen att en gammal häxa beskrev sin kåthet.

Hur tror du att den hade tagits emot om den kommit ut i dag?

– Jag tror det hade blivit en ännu värre hatstorm. Även om kvinnor i dag har bättre och fler positioner så är det kvinnohat som finns nu på en nivå vi aldrig hade kunnat föreställa oss då. Visserligen fick jag och alla andra som tog plats offentligt hat och hot redan då, men jag tror tyvärr att det har blivit grövre och mer intensivt. 

De hätska recensionerna tog Kerstin Thorvall hårt och hon drog sig undan. Men bara tillfälligt. Snart var hon tillbaka med en ny bok, och då hade Det mest förbjudna dessutom blivit en försäljningssuccé. Kritikerna föraktade den. Kvinnorna köpte, läste och älskade den.

Skådespelaren Marika Lagercrantz var 22 år och kastade sig över Det mest förbjudna. Hon läste med en stigande rädsla. Kerstin var en vän till hennes mamma Martina och ofta gäst på middagarna hos familjen 

– Hon var en frisk fläkt i en i övrigt extremt mansdominerad kulturvärld där det oftast bara var män, män och män och så kanske en söt, kvinnlig, ung poet som männen var förtjusta i, berättar Marika Lagercrantz.

Det var en värld där ”kvinnolitteratur” knappast stod högt i kurs och dit räknades även Det mest förbjudna.

– Jag är uppväxt med den konflikten att sådant jag tyckte om inte räknades som fint. Och jag läste nog Det mest förbjudna delvis med de ögonen. Jag blev rädd å Kerstins vägnar. Den var ju ett skrik rätt ut i den litterära manliga finkammaren. 

Men trots att Kerstin skrivit en föraktad, nedvärderad skandalbok bestod mamma Martinas och Kerstins vänskap. 

– Det fanns en lojalitet mellan dem som jag tyckte om, minns Marika och berättar om en händelse under en av alla middagar.

– Min pappa Olof var ju både stilig och mäktig, kvinnor brukade ofta flockas kring honom, vilket han tyckte mycket om. Vid ett tillfälle log han mot Kerstin och la handen på hennes lår under bordet varpå hon högt utbrast ”Är du inte klok? Martina är ju min vän!”. Sådant glömmer man inte som barn. Jag var mycket förtjust i Kerstin resten av livet.

På äldre dagar fick Kerstin och Marika en egen vänskap vilket bland annat innebar att Kerstin då och då ringde och var ångestfylld och hjälplös.

Vid ett tillfälle skulle hon ha ett framträdande på Bagarmossens bibliotek och prata om sin nya bok Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Strax innan drabbades hon av ångest och ångrade sig. Bara om Marika och författarkollegan Sara Lidman hämtade och följde henne kunde hon kanske tänka sig att komma. Händelsen är även skildrad i Beata Arnborgs Thorvall-biografi Uppror i skärt och svart och Marika Lagercrantz minns än i dag hur bibliotekarien ringde henne.

– Jag kände ju inte Sara Lidman så det kändes aningen obekvämt att ringa upp henne och fråga, men hon sa ja, så tillsammans eskorterade vi Kerstin till det fullsatta biblioteket.

Kerstin höll ett strålande framträdande, men plötsligt hördes en hög, upprörd röst från publiken. ”Kerstin, du är en katastrof!”

För ett ögonblick höll publiken andan, hur skulle Kerstin ta påhoppet? Sara Lidman räddade situationen, hoppade upp på scenen bredvid Kerstin och fattade mikrofonen.

”Ja, du är en katastrof! Är vi inte alla då och då katastrofer i livet? Och är det inte alldeles fantastiskt och mänskligt att vi vågar visa varandra också de sidorna? Kerstin, du vågar visa oss alla hur vi står inför kärleken. Vi står absolut hjälplösa. Du ger den mest katastrofala sidan av mig själv en röst. Att du vågar! Jag älskar dig Kerstin för ditt mod!”

När Bitterfittan kom ut 2007 stod det ”roman” på omslaget. Ändå inleddes nästan varje intervju med samma fråga: Hur mycket var fiktion och hur mycket var självupplevt? I början försökte jag artigt förklara hur romaner blir till, men efter ett tag gav jag upp och svarade med en siffra. 37,5 procent. Varpå journalisterna lydigt antecknade.

Även kritikerna hade svårt att acceptera genrebestämningen. Bitterfittan kallades ”saluförd som roman”, en ”ursinnig dagbok” inom en ”hjälpligt fiktionaliserad ram” i recensioner. Sara, romanens huvudperson, förvandlades snabbt till mitt alter ego. Frågan blev inte i första hand vad texten gjorde, utan vad jag hade gjort. Hade jag verkligen lämnat min man och mina barn? Var jag så här arg hemma? Vad tyckte min man?

Några år senare började Karl Ove Knausgård ge ut Min kamp. Också han skrev om småbarnslivets instängdhet, äktenskapets slit, skapandets egoism och längtan efter att få vara i fred. Också han använde sitt eget och sina närståendes liv. Men hos honom blev sammanblandningen av författare och huvudperson inte ett tecken på bristande fiktionalisering utan på konstnärlig djärvhet. 

Närheten till mitt liv krympte min roman till privat missnöje. Närheten till hans liv utvidgade hans till ett epos om livet självt.

Knausgård gjorde visserligen något annat, han använde sitt eget namn och deklarerade projektet som självbiografiskt, medan Sara var en romanfigur. Men skillnaden i genre förklarar inte skillnaden i värdering. Närheten till mitt liv krympte min roman till privat missnöje. Närheten till hans liv utvidgade hans till ett epos om livet självt. Samma dubbla måttstockar syntes när Maja Lundgrens Myggor och tigrar lästes som illvillig hämnd och psykisk instabilitet, medan Lars Noréns skoningslösa dagböcker kunde upphöjas till monumental litteratur.

Litteraturhistorien är full av liknande förvandlingsnummer. När en man använder sitt liv som material uppstår en litterär gestalt. När en kvinna gör det försvinner gestaltningen och kvar blir hennes journal, hennes sexualhistoria och hennes brister som människa.

Männens självbiografiska verk läses som seismografer över sin tid, kvinnornas som havererade termometrar över det egna känslolivet.

På 1970-talet kallades kvinnors självbiografiska romaner bekännelselitteratur. I dag heter det ”navelskådande autofiktion”. Däremellan hann manliga författare visa att den egna vardagen kunde vara världslitteratur. Nu när kvinnor åter dominerar genren är den plötsligt uttömd och utdömd. Från Thorvall till dagens autofiktionsdebatt löper samma misstanke att kvinnan inte skriver riktig litteratur. Hon bekänner, bearbetar, hämnas och ältar. Mannen minns, gestaltar och undersöker.

Hur skulle Det mest förbjudna tas emot i vår motsägelsefulla tid? En tid som både är genomsexualiserad och samtidigt alltmer skeptisk till sex. Där sexuell frigörelse inte längre främst handlar om rätten till lust och promiskuitet, utan om rätten att definiera sina praktiker och gränser, också när de rymmer underkastelse, risker eller smärta. Parallellt växer längtan efter traditionella könsroller, monogami och kvinnligt beroende under namn som tradwife och soft girl. En sexpositivitet som inte nödvändigtvis är positiv till sex, utan snarare till valfrihet.

En antydan om hur vår tid reagerar när en medelålders kvinna offentligt gör anspråk på sin lust fick vi i våras, när den 46-åriga Robyn gav ut albumet Sexistential. I intervjuerna beskrev hon hur hon ville förbli kåt, inte bara sexuellt, utan sinnlig, mottaglig och attraherad av livet. På delar av kultursidorna möttes hon av suckar. I Dagens Nyheter skrev Saga Cavallin om albumets ”präktiga, RFSU-kompatibla sexual wellness-tema”. I Aftonbladet kallade Marcus Hägglund Robyns credo ”en rent ut sagt infantil livshållning”. Greta Schüldt invände i sin tur att hennes generation ”knappast var i behov av en sexuell revolution”.

Det vore frestande att betrakta mottagandet av Det mest förbjudna som en relik från en mörkare tid, men jag kan inte släppa misstanken att samma förakt skulle prägla recensionerna även i dag.

Jag tror inte vi någonsin slutat förakta den medelålders kvinnans begär. Vi har bara lärt oss formulera föraktet på ett sätt som låter progressivt.

Vad Kerstin Thorvall själv hade tänkt om vår tids sexuella strider vet jag inte. Kanske hade hon försvarat strypsex, kanske hade hon suckat åt hela Robyndebatten. Förmodligen hade hon sagt något motsägelsefullt, olämpligt och omöjligt att använda som stöd för den egna ståndpunkten. Jag tänker inte försöka diagnostisera henne. Det har männen redan ägnat femtio år åt.

Det jag vet är vad hennes bok gjorde. Romanen som kritikerna avfärdade och hånade är numera en klassiker, ständigt återutgiven, dramatiserad och läst av nya generationer. 

En gång landade den hos mig, trettio år och gravid, och brände min hud. Den lärde mig inte hur jag skulle leva men den lärde mig att det gick att skriva om ett kvinnoliv utan att först reda ut det, förklara det eller göra det vackert. Att motsägelsen inte var ett misslyckande i berättelsen. Den var berättelsen. Ur den insikten växte Bitterfittan.

Jag är långt ifrån den enda som kan vittna om vad Det mest förbjudna har betytt. Genom att skildra sin ångest, skam, egoism, lust och sitt dåliga moderskap lyfte Kerstin Thorvall taket för oss som kom efter. Hon hävdade det oparfymerade kvinnolivets rätt att finnas och visade också att det kunde bli stor litteratur. 

Läs mer:

Kerstin Thorvall: Detta är jag och ingen, ingen annan

Maria Sveland: ”Varför finns så få vettiga romaner om klimakteriet?”