Handelsresande i demokrati

En gymnasietjej frågar: ”Är inte en schysst diktator bättre än en dålig demokrati?”. Två Sverigedemokrater går till attack. Ingvar Carlsson knyter näven och skäller. Jan Scherman har rest till 132 platser i Sverige för att visa sin film om hoten mot demokratin. Hans kamp är djupt personlig och den har bara börjat.

Jag är barn av en rätt bekymmerslös tid. 

1950-talet, folkhemmets vagga. Solidaritetens tidevarv. Visst fanns kriser och krig, men perioder av fruktan avlöstes av lugn. Vi trodde att demokratin satt säker.

Med åren och åldern ökade min oro. Det jag brann för – som alla människors lika värde, att få prata fritt, allas lika rösträtt – befann sig i skottgluggen. 

Nationalism med nazistiska rötter fick folkligt stöd. Det skakade betänkligt i den demokratiska grundvalen, i världen och hemma hos oss. Sedan sköljde den digitala klickokratin över oss, den som premierade personliga attacker och oförsonliga ordkrig. 

Det finaste vi har stod på spel. Jag kände hur det pulserade i hela min kropp och själ. Jag måste slå larm. 

Först gjorde jag en serie dokumentärer för SVT med titeln Länge Leve Demokratin, med ett underförstått frågetecken. Jag skrev artiklar, höll föredrag, deltog i debatter. 

Jag fick idén att göra ytterligare en film, med ett nytt frågetecken: Överlever demokratin? Och en medföljande, ännu viktigare, fråga: Finns det hopp?

Jag hade inte mycket mer än en servettskiss, men Calle Nathanson, då vd på Folkets hus och Parker, gillade min tanke. Han skakade hand direkt, med tillägget att vi skulle lansera det hela som ett format – ”Bio och samtal”.

– Du får åka ut i landet och visa filmen, sa han. Vi har mer än 140 biografer.

Jag gillade tanken på att möta publiken, men tvivlade. Vem vill gå på bio och se en dokumentärfilm om hoten mot demokratin?

Årsta

Det var en solig och varm höstdag. Måndag den 4 september för tre år sedan. Men bra väder är dåligt bioväder. 

Årsta torg i södra Stockholm gapade tomt. Ingen kö utanför Folkets Hus med sin biograf från mitt eget 1950-tal. Väckte glada minnen om söndagsmatiné, äventyrsfilmer och busvisslingar med biobiljetten. Här och nu var det som om konstnären Bror Marklunds staty Gycklarna , som står utanför entrén, skrattade hånfullt åt mig. Hade jag haft rätt i mina tvivel? Hur kunde någon tro på publikrusning till min film Make Democracy Great Again? 

Folkets Hus-chefen Agneta Mogren lugnade mig.

– Du vet folk kommer inte i god tid, sa hon självsäkert. 

Strax en lång, mänsklig karavan. Och sedan några eftersläntrare. Det blev fullsatt.

Centerns tidigare partiledare Annie Lööf var där. Hon intervjuas i filmen. Likaså journalisten och numera Sigtunastiftelsens direktor Helle Klein. Två hatobjekt i den digitala världen. Helle Klein blev uthängd av en nynazist, som också skickade antisemitiska och hotfulla sms. Förövaren dömdes till sex månaders fängelse. Annie Lööf vittnar i filmen om en smattrande bombmatta av hat och hot som eskalerat under åren. Hon skulle ha blivit nästa offer när nationella psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren knivdödats under Almedalsveckan 2022. 

Även 30-årige Soar Ali från föreningen Upprustningen i Husby norr om Stockholm var med i Årsta. Också han en av filmens huvudpersoner. I sin vardag möter han rasismen. Inte bara på nätet. Folk slänger skitord efter honom på gatan.

Vi pratades vid före och efter filmvisningen om det oförsonliga och vulgära offentliga samtalet. Men också om hoppet. Soar Alis föreningsarbete med trygghetspromenader, läxhjälp och bokcirklar har gett resultat. Upprustningen bildades för att bekämpa gängvåldet med fredliga medel. 

Efter filmen: Grillad lammkorv och mingel. Kände mig lite lättad, men med eftersläntrande ovisshet om filmens publika framtid. 

Motala

Det kom inledningsvis en och annan inbjudan.

Den nya borgerliga kommunledningen i Motala ordnade en demokratidag för alla lokalpolitiker, tjänstemän i kommunen och en särskild inbjudan till skolelever i årskurs 9. Jag hade fått ett telefonsamtal från Nils Ingvar Graan, KD-politiker och kommunfullmäktiges ordförande. Han ville att jag skulle visa min nya film och prata om läget. 

Motala har varit en klassisk arbetarstad, ofta kallad den svenska verkstadsindustrins vagga. Nu är det inte så mycket kvar. En byst av Olof Palme står i entrén till Folkets hus där demokratimötet ägde rum.

Underskatta aldrig kraften i en kaffepaus. Här stärks demokratin när människor samspråkar över åldersgränserna.

I Stora Teatersalongen i Folkets Hus bänkade sig eleverna längst fram. Jag noterade med viss förvåning att det blev fullsatt. Igen. Efter mitt timslånga föredrag med filmklipp blev det frågestund och en tjej på första bänkraden viftade intensivt med handen. 

– Du tittar på oss och säger att vi ska engagera oss politiskt, sa hon. Och så har du berättat om hon Annie Lööf som nästan blev mördad. Hur tänker du?

Jag blev svarslös. Hämtade andan, och tog sats. Vi måste stå emot, hörde jag mig säga. Vi måste gå samman! Ensam funkar inte. Ta med dig dina kompisar! 

Såg att det inte riktigt vände tvivlet och rädslan för att ge sig in i politiken. Men i pausen, mellan chokladbollar, kaffe och läsk, började politiker och elever prata med varandra. Jag hörde politiker som gjorde upp om att besöka eleverna i deras skola, och jag tänkte att det enkla är det mest svårfångade. Det krävs att man träffas. Inte digitalt, utan fysiskt. Underskatta aldrig kraften i en kaffepaus. Här stärks demokratin när människor samspråkar över åldersgränserna.

Karlskrona

Jag kom till Litorina Folkhögskola i Karlskrona där elever och lärare haft en temavecka om demokrati. På borden i korridorerna stod glasburkar med etiketten ”Demokratiburk”. Små lappar där eleverna skrivit vad de tycker att demokrati är. ”Våga tala, vilja lyssna och visa respekt”. Läste lapp efter lapp. 

I aulan med 300 personer ställde sig ungdomar upp och citerade vad kända personer sagt om demokrati. En efter en med lite darr på rösten. Martin Luther King så klart och hans ord om att ”den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad”. Jag kramade eleven som citerade just detta. Glömde mitt tal. Tänkte på allt jobb som eleverna lagt ned på denna demokrativecka. Fick en klump i halsen, och så kom några generade glädjetårar.

Hudiksvall

Tåget anlände i tid trots snöstorm. På stationen i Hudik gick det knappt att gå i snöyran. Frusna fötter och fingrar. Taxi till Iggesund. Blev glad när jag såg de tända marschallerna utanför Folkets Hus. Och fotspår i snön. Det var kö till biljettluckan. Verksamhetschefen Ingela Léman visade runt. Nyrenoverad bio med senaste teknik och rader med bekväma sittplatser i röd plysch. 

Det blev panelsamtal efter filmvisningen. Några män från IF Metall och så 16-åriga Elsa Löfgren. Hon tröttnade på gubbsnacket.

– Jag orkar inte med alla de här sakfrågorna om gator, hus och sophämtning i kommunen. Vi måste prata ideologi!

Samtalet ändrade riktning. Elsa och jag pratades vid efteråt, lite av ett peptalk. Jag gav henne beröm. Hon hade engagerat sig i SSU. Blev själv extra glad när Elsa ett år senare hörde av sig och ville att jag skulle läsa det tal hon skulle hålla den 1 maj i Hudiksvall och Söderhamn. 

”Låt inte den svenska passiviteten döda er passion. Organisera er! Var ett hot mot fascismen och fientligheten – för arbetarungarna, barn som dör förgäves och alla däremellan. För demokratin! Upp till kamp!”

Kunde höra Elsas röst, ungefär som på filmvisningen i Iggesund. I den stunden kände jag ingen tvekan om att hoppet vinner över hopplösheten.

Södertälje

I Mölnbo Folkets hus utanför Södertälje reste sig en medelålders kvinna i publiken. Först arg och besviken.

– Jag trodde du skulle svara på mina frågor. Men nu förstår jag att du vill att jag ska svara själv. Stämmer det?

Jag svarade ja. Alla har ett ansvar, även du. Rädda demokratin är ingenting som en statlig kriskommission ska ta hand om. Det är du och jag. 

Ilskan mojnade.

Deje

Vid varje möte har jag tittat ut över lokalen. Är nynazisterna här? Jag har låtit blicken göra en snabb översyn, ibland bänkrad för bänkrad. Så har vardagen blivit. Alltid titta i titthålet på ytterdörren. Alltid vara på sin vakt.

I värmländska Deje har nynazister härjat i åratal. De har hyrt lokaler i centrum, klistrat nazistmärken på lyktstolpar. Pia Torstensson, som lett ett demokratiprojekt i Deje, har fått hakkorset uppsatt på sin brevlåda och ytterdörr. 

Filmvisningen i Deje hade annonserats ut i förväg med affischer. Polisen tog det säkra före det osäkra och visade sig i lokalerna innan jag sa några ord om demokratin. I samtalet efter filmen berättade Pia Torstensson om sin kultursatsning med teaterpjäsen Inte glömma, inte minnas. En dokumentär historia om förintelseöverlevaren Flora Gladh som kom till Deje med de vita bussarna. 

Vi blev bryskt avbrutna av tre män i publiken. Inga nazister från Nordiska Motståndsrörelsen, utan tre Sverigedemokrater som rest hit från Karlstad. Nu sura för att de inte fick sitta i panelen tillsammans med kommunstyrelsens ordförande, socialdemokraten Per Lawén. Jag förklarade att det här inte var någon partipolitisk debatt. Då gick SD:arna på mig. Min film hade missat det största hotet mot demokratin – den våldsbejakande islamismen. 

Jag svarade så lugnt jag kunde att jag valt att berätta om andra hot mot demokratin. Att de politiska partierna tappar medlemmar, att avståndet växer mellan väljare och valda. Lade till siffror från Novus Demokratirapporter, som visar att mer än 30 procent av väljarna anser att det är politikerna som hotar demokratin. Och att 67 procent av väljarna inte vill ta ett politiskt uppdrag. Beror denna folkliga misstroendeförklaring på att väljarna saknar politiker som är anständiga, respektfulla och seriösa?

Varmkorv med bröd efteråt. De flesta stannade. Även SD-männen från Karlstad och vi kunde samtala med varandra, trots våra vitt skilda ståndpunkter.

Stockholm

På S:t Eriks gymnasium i huvudstaden kom en grupp tjejer fram efter frågestunden.

– Är inte en schysst diktator bättre än en dålig demokrati?

Betänketid. 

De tittade på mig och frågade igen vad jag tycker. 

Jag ställde en motfråga.

– Tror du att du kommer att gilla den där diktatorn hela livet?
– Så klart inte, svarade hon direkt.
– Och hur gör vi då? Det går ju inte att rösta bort en diktator. Det går ju inte ens att kritisera diktatorn offentligt. 

Vi blev snabbt överens om att demokrati har sina problem och utmaningar. Men i Winston Churchills anda så finns ingenting bättre. Han påstod till och med att demokrati är den värsta formen av styre, med undantag för alla andra former som prövats under historien.

Denna upptäcktsresa i demokratins tjänst öppnade nya världar för mig. Svenska kyrkan har hört av sig sedan första resdagen. Jag som inte ens är konfirmerad. Den första utflykten gick till Kvarnberget i Lärkstaden på Östermalm. Den imposanta Engelbrektskyrkan invigdes 1914 och är därmed nästan årsbarn med den svenska demokratin som antogs 1918. Det var prästen Gabriella Johansson som tog initiativet till att visa min demokratifilm i det gigantiska kyrkorummet. Stor filmduk framför en mural altarmålning med Jesus på korset.

I Hässelby träffade jag det kyrkliga nätverket Framtiden bor hos oss. Utanför församlingshemmet stod flera roll-ups med affischer som gjorde reklam för denna organisation av präster, kyrkoherdar, diakoner och vaktmästare. Alla med den gemsamma nämnaren att de tjänstgör i utsatta förorter. Träffade biskop emerita Eva Brunne som predikade i Storkyrkan 2010 när SD blivit invalda i riksdagen. Hon upprepade sina ord från den gången.

– Den rasism som säger att du inte är lika mycket värd som jag, att du inte ska ha samma rättigheter som jag, inte är värd ett liv i frihet, och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld – det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor. 

Den gången tog Jimmie Åkesson i folkdräkt sina partikamrater och tågade ut ur Storkyrkan i protest.

Med tiden fick jag en ny titel – handelsresande i demokrati. Eller kanske snarare upptäcktsresande. Demokratin var ju redan insåld. Jag upptäckte ett nytt Sverige, ett land med engagerade människor. Jag inbillade mig i fantasin att Christopher Columbus känt en euforisk glädje när han äntligen såg land. Jag kände samma sak, när hopplösheten över politikens verbala förfall växlade över till hopp. På varje enskild plats möten med människor som vill ta strid för vår demokrati.

Tempot stegrades vecka för vecka. Inte i min livligaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att jag så småningom skulle närma mig 150 stopp. Inte en chans att mina demokratiresor skulle röra sig från Jokkmokk till Malmö. Inte heller att Sverige skulle uppenbara sig med livaktiga föredragsföreningar, studiecirklar, torgmöten, hembygdsföreningar, bygdegårdar, skolor, kyrkor, kulturhus, bibliotek, fackföreningar, kommuner, after work på privata företag och en hoper helt nya föreningar. 

Minns Hellre snacka än slåss i Karlstad. På det mötet i Värmlands museums största samlingslokal blev det också fullt.

Minns Gotland och Wisbygymnasiet med 1 400 elever. Två filmvisningar på raken och 250 elever på varje visning. Jag var orolig att gymnasisterna skulle sitta tysta i dessa storgrupper. Frågorna kom direkt. En grabb mitt i aulan reste sig och undrade om inte politikerna själva bidrar till allt hat mot politiker genom att hoppa på varandra. Ska inte ni vuxna föregå med gott exempel? Utanför aulan på Wisbygymnasiet hade sedan eleverna möte med alla politiska partier i Visby kommunfullmäktige. 

Även om tvivlet fortsatte så fick alla fullsatta möteslokaler mig att känna lite doft av segertåg. Jag möttes av varma applåder och folk som öppnade sina hjärtan. Det växte till en folklig förtvivlan över politikernas alltmer oförsonliga och hatiska språkbruk, ofta tryfferat med personliga oförskämdheter. 

När valrörelsen 2026 närmade sig skrev jag till DN Debatt, som tackade ja till min debattartikel med uppmaning om skärpning. Jag efterlyste en kriskommission med uppgift att skapa ett politikens etiska system innan förfallet blir totalt. Jag skrev att det råder ingen tvekan om att brutaliseringen har kommit företrädesvis från den nationalistiska högern. Men vulgariseringen har blivit som en politisk präriebrand som också dragit vänsterut.

I nära symbios mellan medierna och de politiska makthavarna har respektfull dialog förvandlats till toxiska personattacker som lyfter till klicktoppen. Och klickokratin kräver ständigt mer och hårdare utfall, vilket driver upp tempot och tonen i den onda spiralen.

Jag har nog aldrig tidigare blivit överöst av så många positiva kommentarer. Det kom TACK i versaler på mejlen och orden ”jag tillhör dem som inte lyssnar på partiledardebatterna på grund av ordvalen och sättet att bemöta sina meddebattörer.” Det kom tripplade TACK. 

Per Albin Hansson varnade honom för att han riskerade att dra in Sverige i kriget. Segerstedt fortsatte att skriva. Torgny Segerstedt var pappas idol.

Justitierådet Mikael Westberg skrev i sociala medier att ”det är lätt att instämma i behovet av att få ett anständigt politiskt samtal … en bra start skulle ju vara om alla som har eller aspirerar på offentliga ämbeten kommer ihåg grundlagens krav på objektivitet och saklighet.” Och så lade justitierådet till vad som står i grundlagen, Regeringsformen, att ”den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.” Dessa ryggdunkningar i ord fortsatte i flera veckor. 

Min rätt bekymmersfria barndom från 1950-talet väcktes till liv. Min pappa gav mig tillrättavisningar om jag svor vid middagsbordet. Jag mindes hans långa utläggningar om hur viktig vår demokrati är. Han pratade om chefredaktören Torgny Segerstedt på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. En av få som under kriget vågade kritisera Hitler och som ofta fick sina artiklar stoppade. Hur han trotsigt fortsatte sin kritik och blev uppkallad till både kung Gustaf V och statsminister Per Albin Hansson, vilka varnade honom för att han riskerade att dra in Sverige i kriget. Segerstedt fortsatte att skriva. Segerstedt var pappas idol. Och han blev också min. 

Pappa var läkare. Han var jude och visste hur det kändes när nazister marscherade i hans hemkvarter på Söder i Stockholm. Han hade gång på gång upplevt att de i bruna skjortor kommit fram och spottat honom i ansiktet. Han blev kuggad i studenten av sin nazistiske historielärare. Jag fick också dessa berättelser mig till livs. Det blev väl på något sätt som en demokratisk inskolning. 

När den bekymmersfria tiden avlöstes av stigande oro för vår demokrati så kom de gamla historierna från uppväxttiden tillbaka. Hur lätt demokratin kan gå förlorad om vi inte ser de små stegens farliga väg mot ett auktoritärt system. Den tyske författaren Sebastian Haffners bok En tysk mans historia blev ännu en historielektion. Haffner, som föddes 1907, såg nazismen komma men minns också hur många avfärdade Hitler som knäpp och galen. Hur kunde detta med Hitler ändå hända, frågar Haffner i sin bok. Jo, det hände därför att ingen av oss trodde att det skulle hända, svarar han. Och av just det skälet gjorde heller ingen av oss någonting däremot. 

Simrishamn

I 29 år har Föreningen frukostmöten i Simrishamn ordnat torgmöten. I somras blev jag ditlockad av en av ortens alla eldsjälar, Mikael Håkansson, som har en varierad och lång yrkesbakgrund. Nu intensivt frivilligarbetande. 

Jag fick ordet och pratade på i en hel timme utan någon Power Point. Fritt ur hjärtat, men med en tydlig adress till dem som tycker att vi överdriver, vi som varnar om att demokratin är hotad. Jag har av flera tilldelats etiketten alarmist. Alltså ytterligare en titel, som jag i likhet med upptäcktsresande gillar. Det behövs fler som slår larm om att demokratin är hotad. På torget i Simrishamn citerade jag Mikael Wiehes text om Titanic.

Det började som en skakning på nedre däck.
Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck.
Vi förstod inte riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck.
Man hade sagt oss att detta var världens modernaste osänkbara skepp.

När jag för tio år sedan gick till SVT med idén om en dokumentärserie om att den svenska demokratin är hotad möttes jag av starka tvivel. Skulle den vara i fara i det trygga, stabila och robust demokratiska Sverige? Jag åkte ut och dokumenterade att så var fallet och SVT gav klartecken till produktion. I dag är det allt färre som tycker att hoten lättvindigt kan avfärdas.

En osänkbar demokrati? Den ena forskningsrapporten efter den andra visar hur demokratin pressas tillbaka. Enligt det svenska institutet V-Dem, Varieties of Democracy, lever nu bara 7 procent av världens befolkning i fullvärdiga demokratier. 

Min hustru Margareta, pensionerad rektor och numera bokningschef och road-manager för demokratiresorna, kom fram efter torgmötet i Simrishamn.

– Nu börjar du låta som en predikant, sa hon. En demokratipredikant.

Stockholm

Av alla möten som stannat i mitt minne har kanske det med tidigare statsministern Ingvar Carlsson, nu 91 år, gjort det starkaste intrycket.

Han hade sett min film i ABF-huset på Sveavägen i huvudstaden och efteråt skulle vi ha ett samtal på scenen. Den annars så lugne mannen knöt näven i luften.

– Ni kan inte sitta här och inte göra något. Ni kan inte gå hem och bara slå er till ro framför teven. Ni kan inte vara passiva.

Och så vände han sig till mig.

– Och du Jan måste sluta tala om små steg som hotar demokratin. Varje steg är ett stort steg. Inskränkningar i yttrandefriheten, lagar om vandel, angiverilagar, neddragningar av stöd till kulturen, styrning av public service. Det oförsonliga hatet i politiken är också ett hot mot demokratin.

Nu var det Carlsson som predikade. 

Jag hoppade till och insåg att han tyckte att jag, utpekad alarmist, varit för försiktig. Carlsson viftade med näven. Öppnade handen och pekade på publiken.

– Ni måste alla här, var och en av er … ni måste bli demokratiaktivister.

Efter hans brandtal skakade vi hand. Vi kramades. Publiken applåderade och stampade i golvet. 

Demokratiresan måste fortsätta. 

Läs mer:

Göran Greider: Högtryck för plakatpoesi

Käraste fiende på andra sidan blockgränsen