Evert Taubes andhämtning är tung och blicken matt. I ett sjukrum möter Olle Adolphson Taube för sista gången, i oktober 1975, och skriver senare om avskedet. Det här är ett kapitel ur nya boken Ett tomt vitt papper (Bo Ejeby Förlag).

Ansiktet litet och genomskinligt, näsan tunn och sprang fram som en fågelnäbb. Ögonen djupt insjunkna i hålorna, blicken var matt, ena ögat var blint, ögonlocken låg tungt ner över ögonen, men de höjda ögonbrynen gjorde uttrycket litet högdraget. Händerna vilade på en pläd som täckte den utmärglade kroppen från midjan och nedåt.

Han betraktade mig länge, kanske i tio minuter.

”Du ser”, sade han, ”hur jag har det. Du skulle ha kommit litet tidigare. Då var det bättre.”