Tyska Jenny Erpenbeck är tillbaka med en mästerlig DDR-skildring. Jens Christian Brandt recenserar en kärleksroman där berättelsen förblir öppen in i det längsta.

Kairos
Roman
Författare: Jenny Erpenbeck
Förlag: Albert Bonniers förlag

I mytologin är Kairos det rätta ögonblickets gud. Att hålla fast honom är svårt, kanske omöjligt, för han är snabbfotad: allt man har att gripa efter är en lock som faller ned i hans panna. Sommaren 1986 möts Katharina och Hans i Östberlin. Hon är nitton, han är författare och trettiofyra år äldre; första gången de ligger med varandra sker det till tonerna av Mozarts Requiem.

Kärleken är, åtminstone i upptakten, konspiratorisk och asymmetrisk: han är gift och har barn, hon bor hos sin mamma. När han åker på semester med familjen följer hon efter, dyker som av en slump upp på Östersjöstranden och ber om en cigarett. Det händer att äldre kvinnor spottar efter det omaka paret, och ibland utger han sig för att vara hennes pappa. Omkring dem faller DDR sönder, omärkligt till en början, sedan allt snabbare; de båda bebor en bubbla som utgörs av högkulturella referenser, en känsla av utvaldhet, en cynisk (eller bara resignerad) distans till vardagslivet i socialismens sista fas.