Lars Ohly och den okända Nackamatchen

Lars Ohly hade en dröm som var så stark att han trodde att den var sann. Men när han berättade om den för pressen väcktes tvivel. Kalle Lind skriver om en väntsterledare som dribblade bort sig.

Ingen svensk fotbollsspelare är omgärdad av ett sådant skimmer som Bajenikonen Lennart ”Nacka” Skoglund (1929–1975). Han tuggade Söderslang, joxade med trasan, gjorde succé i italienska ligan, drack för mycket och dog en sorts rockstjärnedöd. Än idag tågar tusentals Södermalmsbor till hans staty varje år på hans födelsedag 24 december och visar vem som är större än både Jesus och tomten. Är du i rätt ålder, från Stockholmstrakten, man och fotbollsintresserad anses det fullt rimligt om du har bättre koll på Nackas födelsedag än dina egna barns.

Därför är det inte så konstigt om Lars Ohly, född i Spånga 1957, drömt många gröna sköna drömmar om att lira med Nacka. Lite konstigare är det kanske att hans dröm var så intensiv att han tog den för en sann.

Vi tar det från början. År 2004 tog Ohly över ordförandeposten för Vänsterpartiet efter Gudrun Schyman. Han hade en gedigen partibakgrund som partisekreterare och riksdagsledamot och var ideologiskt exakt så tydlig som Vänsterpartiet i övrigt, det vill säga han kallade sig kommunist men ändå inte, var både glad och ledsen när Berlinmuren föll, trodde kanske någonstans på proletariatets diktatur men mest på glasögonbidrag och sänkta priser på kollektivtrafik.

Viktigast av allt var han en man av Folket, det folk som vänstern alltid pratat för men kanske inte riktigt med. I intervjuer med pressen framhöll han att han minsann hade haft ett Riktigt Jobb, som tågvärd, kanske inte ett jobb som ger en valkar i nävarna men åtminstone en del åthutningar från omgivningen. Och, för att verkligen understryka sin proletära, genuina, hederliga, riktiga, svettiga, oansenliga, oförställda, osminkade, oöstermalmska bakgrund, angav han som sin främsta merit i livet att han en gång lirat fotboll mot Nacka Skoglund.

En sådan erfarenhet smäller högt hos Folket, den särskilda del av Folket som är särskilt Folkligt. Lars Ohly, själv hängiven djurgårdare, hade alltså en gång kickat boll med den Folkligaste av bolltrollare från den fotbollsklubb som mest tagit patent på Folkligheten.

Det hela gick av stapeln på en torr grusplan i Rydbo, en mil från Åkersberga, i mitten av Folkhemmet. Nacka Skoglund, som befann sig i en omvittnad nerförsbacke, spelade på provision för division 4-laget Kärrtorp. Lars Ohly spelade vänsterback i division 3-laget Rydbo. Enligt Ohly hände detta någon gång 1970–71 och han var noga med att lyfta fram att han väl inte riktigt spelade mot vänsteryttern Nacka, han råkade bara befinna sig på samma plan – men ändå!

Troligen ljög inte Lars Ohly. Troligen hade han bara uppförstorat något i sitt huvud.

Nu är sådana där grejer inte något man bara kan haspla ur sig till pressen och räkna med att ingen kollar uppgiften. 2004 var internet inte lika utbyggt och effektivt som idag, men å andra sidan hade tidningarna fortfarande levande arkiv och anställda som hittade i dem. En flink grävare på Dagens Nyheter dök ner bland pressläggen och hittade bara ett tecken på att en sådan match som Ohly beskrev skulle ha spelats. Det hände i juni 1968. Då var Lars Ohly elva år.

Ohly fick fundera ett varv till. Han funderade och han funderade och så kom han på det: nej, just det, han stod nog faktiskt inte på plan. Vid närmare eftertanke stod han bara i publiken. ”Jag har verkligen varit övertygad om att jag har spelat på samma plan som Nacka. Men jag måste erkänna att DN har gjort ett bra jobb och har rätt” (DN 042020).

Troligen ljög inte Lars Ohly. Troligen hade han bara uppförstorat något i sitt huvud. Elva och ett halvt år gammal stod han sommaren 1968 på en grusplan i mitten av ingenstans och såg en levande legend lufsa runt i en lingonseriematch. ”Jag har verkligen trott att jag spelade den där matchen. Jag har aldrig tvekat eftersom jag har bildminnen från den, jag kommer ihåg hur Nacka gjorde en frispark och att Kärrtorp vann med 7–1.” Från publikplats levde Ohly sig så mycket in i matchen att han faktiskt stod där på planen och kände bollarna passera över hans fotbollsfebriga huvud.

För en vanlig människa är en sådan sak möjligen lite genant. För en politiker kan det vara problematiskt. Nackadebaclet fanns sedan där som en möjlig hänvisning närhelst Ohly yttrade sig. 2010 kunde Borås Tidnings ledarsida kommentera ett aktuellt utspel från Ohly: ”Ohly dribblar bort sig – igen!” Samma år satte Liberal Debatt rubriken ”Vänsterytterns märkliga självmål”. Inte ens AI kan göra en fullständig sammanställning över alla stolpar ut, ribbskott och offsidebrott Ohlys meningsmotståndare har tillskrivit honom.

Ändå fortsatte Ohly att då och då dra sig påhitt till minnes. 2005 ville Uppdrag granskning undersöka hur demokratiskt oförvitlig Ohly verkligen varit i sin ungdom. Var det inte så att han en gång, som medlem i vad som då hette Vänsterpartiet kommunisterna, varit kommunist? Och gråtit när Berlinmuren – den antifascistiska skyddsvallen – rämnade?

Nja, Ohly kanske grät, men i så fall av glädje. Och så påstod han, i stundens hetta, för att påvisa att han alltid i grunden varit demokrat, att han fått ett ”glädje-sms” från en kompis som stått på Pragtorget just i samma stund som muren föll i Berlin.

Det kunde han ju ha låtit bli att säga. Ingen fick glädje-sms 1989. Sms-funktionen lanserades först 1992. Ohly kröp åter genast till korset: ”Det fanns ju inte sms på den tiden. Jag tror jag sade det i intervjun, men han rapporterade ju genom att höra av sig med telefon” (Expressen, dagen efter UG-sändningen).

Så gav Ohly än en gång sina motståndare gratis ammunition: ”Aha! Han ljuger om att han fick sms 1989! Och att han spelat med Nacka 1970! Då kanske han ljuger om att han är demokrat idag?”

Hade han bara sagt att han fått ett telefonsamtal den där gången så hade ingen kunnat granska saken. Men Ohly var inte typen som alltid funderade så noga innan han sa något. Kanske fabricerade han också den här gången ett minne, genom att bygga ihop två olika minnesbilder till en: å ena sidan erinrade han sig att Berlinmuren en gång fallit, å andra sidan erinrade han sig att han en gång fått ett glädje-sms från någon.

Nu klarade sig Ohly trots allt ifrån de värsta skitstormarna under sin partiledarkarriär. Vänsterpartiet är av hävd ett tolerant parti, som låtit sig representeras av ledare som visat prov på olika mänskliga svagheter som alkoholism och diktaturvurman. Och kanske såg partiet det rentav som ett plus. I Vänsterpartiet ville man inte ha politiska broilers som fötts med attachéväska och medietränats sedan förskolan. Man ville ha Människor. Och Människor ljuger lite. Och hittar på lite medan de pratar. Och erinrar sig gärna hjältedåd de aldrig har utfört.

Det är först efter sin riksdagskarriär Ohly har hamnat i så kraftigt blåsväder att han faktiskt svepts bort från förtroendeuppdragen. 2017 blev han ordförande i föreningen Funktionsrätt Sverige och knappt år senare fick han avgå. Däremellan kom #metoo och anklagelser om ”kroppsberöring” under ett partievenemang som Ohly erkände och bad om ursäkt för. Under pressuppbådet i samband med avgången skämtade han om att han nu hade tid att skriva boken Alla mina misstag – ”den skulle också bli tjock”.

Bland de misstag som Ohly kunde lista i den där boken fanns då också vad SVT kallade ”Ohlys snopp-tabbe”. I juli 2013, en tid efter att han avgått som partiledare, ville väl Ohly visa att han fortfarande fanns och fortfarande var Folklig och Fotbollsintresserad. På Instagram lade han upp en bild av sin vadtatuering, föreställande Liverpool FC:s laglogga. Bilden råkade få med lite mer av Ohly än så.

Reaktionerna lät förstås inte vänta på sig. Sociala mediers alla hobbyskämtare slogs om att göra de fyndigaste anspelningarna på partiorgan och ”show some balls” och ”V gick fram 7 cm i senaste partimätningen”. Håkan Juholt, även han just avgången partiledare vid tiden, skickade sms till Ohly: ”Hade tänkt grilla korv ikväll men nu blir det kyckling”. Franska nyhetsbyrån AFP skickade tidningstelegram till världen med rubriken ”En svensk lagstiftare togs med byxorna nere”.

Ohly själv, van vid så kallad damage control, valde att äga situationen genom att skratta åt den. På Twitter samma dag skrev han: ”Nu går jag och badar. NEJ, jag tar inte med kameran.”

Idag minns få av oss Ohlys insatser som partiledare eller kulturpolitisk talesman. Betydligt fler minns att han inte spelat fotboll med Nacka och att han inte fick glädje-sms och att han Instagrammade mer än vad han tänkt sig. Men kanske har han ändå därigenom gjort större avtryck än många av sina partiledarkollegor.

Läs fler texter i serien:

En politiker formad av Harald Treutiger och Camilla Läckberg

Eskil Erlandsson och vikingasjukan