Polariseringen i deckaren har blivit skrämmande verklig

Lotta Olsson om när deckaren kommer packad med kunskap – utan att det tynger intrigen.

En gång för mycket länge sedan pratade jag med en litteratur­docent som hävdade att han enbart läste deckare i bildningssyfte – han lärde sig om miljöer och historia, till exempel. Själva deckargåtan ansåg han mest vara i vägen.

Det var ju en genomskinlig lögn, men han hade en poäng. Man kan lära sig mycket i deckare, sådant som man inte hade en aning om att man ville veta. Som i Steven Saylors böcker om antikens Rom, där han i Catilinas gåta (1993) berättar om att Catilina var en ovanlig romersk politiker som engagerade sig i fattiga. Alla som har läst latin har översatt Ciceros tal som börjar ”Hur länge ska du plåga oss, Catilina …” och lärt sig hur hemsk Catilina var, men Steven Saylor lyckas vid sidan av en spännande deckargåta nyansera bilden.

Ja, det hade man ju kanske inte tagit reda på själv i brådrasket. Inte heller hade jag förstått hur livsfarligt det var för Nordsjödykarna i olje­borrningens början, som Ann Rosman skriver om i sin Vågspel (2016). Eller för den delen, hur komplicerade brittiska klock­ringningar kan vara, något som skildras i Dorothy Sayers klassiker De nio målarna som kom ut redan 1934.

Nu läser jag Steve Cavanaghs nyutkomna Djävulens advokat och grubblar över sam­tidens USA. För några år sedan hade boken bara varit konspiratorisk fiktion med sina ljusskygga rasistiska sammanslutningar, men det tycks tyvärr finnas en del sådant även i verkligheten. Steve Cavanagh förenklar obehagligt mycket och gör sina personer entydigt goda eller onda, och just den polariseringen har också blivit skrämmande verklig.

Då är det en befrielse att dyka ner i Ingrid Hedströms Vännen från Berlin, en roman om Europas politiska utveckling efter 1968. Hon har skrivit åtskilliga deckare tidigare och utnyttjar här till fullo sin förmåga att skapa spänning bland spioner och terrorister, även om det inte är en deckare. Och plötsligt, utan att jag riktigt begriper hur det gick till, har jag lärt mig mer politisk historia än jag någonsin hade tänkt mig, och om hur många nyanser det fanns i en tid som brukar beskrivas som plakatpolitisk. Vilket konstigt nog är väldigt uppmuntrande att inse.

Läs mer:

Jämtlandsboomen är här: ”Det är ju ganska ensamt annars”

Pomperipossa-sagan: Avgjorde Astrid Lindgren valet 1976?