I slutet av 90-talet sitter amerikanen Ivan Newman i en rättegångssal och försöker bevisa att han har suttit i ett koncentrationsläger, men blir inte trodd. Här är berättelsen om en förintelseöverlevare, hans kamp för upprättelse och människorna som hjälpte honom.

Ivan Newman är tio år, amerikansk medborgare och bosatt med sin mamma och syster i Ungern. Efter år av osäkerhet blir de deporterade 1944. Familjen går 17 mil från Budapest till ett tåg som tar dem till koncentrationslägret Ravensbrück. I lägret dör Ivans mamma.

1945 tar de vita bussarna Ivan och hans syster till Sverige. Efter en tid i Skåne kommer de till Småländska Diö, där de bor hos Helge och Ulla-Brita Karlsson. Efter ett år hos familjen Karlsson åker de till USA. Gladys dör ett par år senare, medan Ivans liv fylls av alkoholism och kriminalitet innan det vänder till det bättre.

Först på 90-talet öppnas möjligheten för amerikanska medborgare att söka skadestånd från Tyskland. I två år försöker Ivan samla in bevis; han besöker koncentrationslägret och arkiv i flera länder. Men ordföranden i undersökningskommissionen anser att bevisen inte räcker.

Här följer ett tidigare opublicerat utdrag från Lena Millingers kommande bok ”… för det fanns inga barn i Ravensbrück”

Ivan Newmans berättelse

”Ansökan avslagen i brist på bevis!” Ordföranden i undersökningskommissionen viftade avvärjande med handen mot mitt juridiska ombud som ålagts total tystnad under det långa förhöret.

Trots att jag under sex timmar, ståendes och utan möjlighet att ens dricka ett glas vatten, tvingats vränga ut och in på mitt liv inför förhörsdomstolen blev jag inte trodd. Jag stod förödmjukad framför domaren.

Det hade gått två år sedan jag lämnade in de bevis jag lyckats inhämta från långa resor i Europa och Israel. I mina tankar kastades jag tillbaka till det som inte kan tänkas. Men det var inte tillräckligt. Den dokumentation som jag presenterat för att stödja min sak sades vara otillräcklig.

Mina egna landsmän förnekade min identitet, förrådde mig ännu en gång och kallade min mors, min systers och mina umbäranden för lögner. Antydde att det jag under förödmjukande former tvingats berätta inför domstolen var sådant jag sett på film eller läst mig till. Att jag var en lögnare. En bedragare. Inte Ivan Newman. De anklagade mig för att ha stulit en annan persons identitet och liv.

På 22 sidor hade jag med vånda skrivit ner allt som hänt. Det fanns papper på att jag kommit till Sverige, men inte varifrån. Jag hade ett levande vittne som kände igen mig från uppsamlingshuset och dödsmarschen från Budapest. Hon intygade att hon sett mig i Ravensbrück och i arbete på vägen. Men domaren avfärdade henne. Det var bara hörsägen. Hur skulle en 70-årig kvinna kunna minnas ett barn som hon sett några dagar för 50 år sedan?

Hugo Princz var precis som jag en amerikan som suttit i koncentrationsläger. I tio år kämpade han för att få samma rätt till skadestånd som internerade européer. Min systerson insisterade på att jag skulle göra samma sak. För att jag levde och de andra i min familj var döda och endast de levande kunde bevisa de dödas existens.

Jag måste föra deras talan inför den amerikanska domstol som hanterade sina medborgares krav på ersättning från den tyska staten. ”Det är du skyldig alla dem i vår familj, för de dog men du lever”, sa han anklagande. Jag kände som alltid skulden över att ha överlevt och gjorde vad han krävde.

Det blev bråttom. Skadeståndskraven med all dokumentation skulle lämnas in 1997. Varje dokument som presenterats fingranskades in i minsta detalj. Jag letade i två års tid. Jag reste runt i USA, Europa och letade i arkiv i Berlin, Budapest, Israel och hos Röda Korset. Jag letade upp andra överlevande som kunde vittna om att de träffat mig och min familj i koncentrationslägret eller på dödsmarschen eller i tåget till Ravensbrück. Jag skrev ner ner allt jag mindes och kompletterade med en tjock bunt signerade och stämplade dokument från alla tänkbara instanser.