Mellan Lill-Babs och Al Di Meola

Nu är det 20 år sedan Johan Norberg började skriva om musik i Vi. Det firar Vi med att återpublicera tio av hans mest älskade texter på vi.se. På 1980-talet studerade Norberg jazz på Berklee College of Music, när han kom hem blev första jobbet ett par Lill-Babs shower i Helsingfors. En kväll klev hans musikaliska hjältar in på hotellet.

Ur Vi #12 2010

Hösten 1982 kom jag hem från Boston efter två terminer på Berklee College of Music, rustad till tänderna med jazz-improvisation och beredd på stora uppgifter. Mitt första engagemang var med Lill-Babs show på Hotell Fiskartorpet i Helsingfors. Ingen jazz direkt, men ett jobb som jag tog på stort allvar. Jag försökte föreställa mig hur min amerikanske gitarrlärare skulle ha spelat Klas-Göran och vände ambitiöst ut och in på vartenda ackord tills det lät som jag spelade i en annan tonart.

Oasen för vår spelsugna orkester låg mitt i showen, under ett av Barbros klädbyten, då vi passade på att spela en instrumental jazzlåt. Den innehöll några knepiga rytmer där vår trummis ofta försvann i ett virrvarr av pukslag, och det som skulle vara vårt musikaliska vattenhål blev mer och mer kaotiskt. Vi briljerade med alla våra snabbaste fraser och inte sällan hamnade vi i baktakt ända fram till slutet.

Det är Paco de Lucia, Al Di Meola och John McLaughlin.