”Avskyvärd”. ”Skolpojksfantasi”. ”Tråkig som en påstigande i Alvesta.” Svenska litteraturhistorien är full av brutala recensioner. Peter Fröberg Idling har utsett de tio grövsta.

10) ”Som en gång varit äng” av Ann Jäderlund

Ann Jäderlunds tredje diktsamling Som en gång varit äng utkom 1988 och har haft ett omätligt inflytande över senare svensk lyrik. I Svenska Dagbladet inleddes Tommy Olofssons recension välvilligt. Men halvvägs tycktes kritikern ha kommit på andra tankar:

”Dikterna betyder så litet som möjligt, bäddar tryggt in sig i sina egna motsägelser och släpper ifrån sig ett minimum av belöning åt den som vill löpa linan ut och är beredd att ta Ann Jäderlund på orden. De antyder mening, men stänger sedan om sig. De låter sig villigt möbleras med traditionella motiv och symboler, men sedan smäller de igen dörren. Genom nyckelhålet viskar poeten med flickaktig förtjusning. […] Här doppas blod i blod, men det pulserar inte. Här placeras kärl i kärl, men de kommunicerar inte. Trots all antydd sensualism skriver Jäderlund en stram och tillknäppt poesi. Besvärat skruvar den på sig.”