Oksanen: ”Ryssland följer samma manual som tidigare”

  • 17 maj 2024
  • 7 min

Sofi Oksanen // Foto: Toni Härkönen

Oksanen: ”Ryssland följer samma manual som tidigare”
Redaktionen Vi

Sofi Oksanen // Foto: Toni Härkönen

Lyssna på artikeln

Vidden av det sexuella våldet under Balkankriget framkom först under det rättsliga efterspelet. Då skrev Sofi Oksanen ”Utrensning” i frustration. När katastrofen ännu en gång går att hitta mitt i Europa tar hon till pennan igen. Här är ett utdrag nya boken ”I samma flod”.

Min gammelmoster var inte född stum. I början av den andra sovjetiska ockupationen av Estland blev hon hämtad till förhör som pågick hela natten, och sedan slutade hon upp att tala.

När hon återvände på morgonen verkade hon må bra men de enda ord hon någonsin yttrade efter det här var: ”Jah, ära.” Vad man än frågade henne blev svaret detsamma: ”Jah, ära.” Hon gifte sig aldrig, fick inga barn, gick aldrig ut och träffade någon. Hon levde resten av sitt liv ensam med sin åldrande mor.

”I samma flod” ges ut den 17 maj på Bonniers förlag.

Jag hörde min gammelmosters historia berättas i min barndom, och trots att ingen gick närmare in på vad som hade hänt under förhören, förstod alla. Också jag gjorde det.

Många år senare skrev jag romanen Utrensning, och dessförinnan en pjäs med samma namn, i ren frustration över det som framkom under Balkankrigens rättsliga efterspel. Våldtäktskoncentrationsläger hade anlagts mitt i det moderna Europa. Min gammelmosters historia fungerade som ingång till arbetet med Utrensning. Det som hade hänt henne hade hänt igen. Och nu upprepas det än en gång, mitt i Europa.

Min gammelmoster fick aldrig någon rättvisa. Ingen av mina släktingar fick det. De hade förlorat sina hem och sin mark, många hade dött, en del hade blivit deporterade. I släkten var det bara två som lyckades ta sjövägen västerut och fly. Självfallet trodde ingen att någon rättvisa skulle skipas under ockupationen.

Sofi Oksanen håller ett uppmärksammat anförande om kriget i Ukraina under Svenska Akademiens konferens om yttrandefrihet i april 2023. Nu har hon utvecklat tankarna i bokform. // Foto: Christine Olsson, TT

Men när Sovjetunionen kollapsade ändrades förutsättningarna: de baltiska staterna blev självständiga på nytt och inledde en avkolonialiseringsprocess av det slag som är välbekant för alla länder som lytt under de tidigare kolonialmakterna. Medan den sovjetiska historieforskningen hade varit strikt politisk och enbart gått ut på att upprepa den sovjetiska propagandan, befriades forskning, vetenskap, kultur och press ur den totalitära statens järngrepp och den självständiga statens eget språk blev det officiella. Äntligen gick det att högt och ljudligt tala klarspråk om det förflutna. Det förflutna gick att beforska, att diskutera, det trädde fram i dagsljuset på ett sätt som dittills hade varit omöjligt. Orden återfick sin betydelse så att de motsvarade folkets erfarenheter: deportationerna fick kallas deportationer, ockupationen fick kallas ockupation.

De sovjetiska människorättsbrotten började utredas, men Sovjetunionens statsrättsliga efterföljare, Ryska federationen, var inte behjälplig, än mindre inställd på att framföra några ursäkter. Västländerna kan heller inte påstås nämnvärt ha uppmuntrat en rysk process motsvarande den som Tyskland genomgick efter andra världskriget. Det kanske inte uppfattades som lika angeläget därför att man i väst inte ansåg Sovjetunionens brott tillräckligt betydande – åtminstone inte i relation till den nytta som kunde dras av Putins handtryckningar och tvättandet av de blodspengar som oligarkerna hade stulit från folket. Eftersom de gamla brotten hade ignorerats kom Rysslands olagliga anfallskrig mot Ukraina i februari 2022 som en överraskning för väst.

Utan kännedom om tidigare krigsbrott kan vi inte tolka de tecken som leder till nya

Ur estniskt perspektiv känns kriget i Ukraina som en upprepning av 1940-talets händelseutveckling, som om replayknappen hela tiden trycktes ner på nytt, eftersom Ryssland följer samma manual som vid sina tidigare invasionskrig. Vi har sett och upplevt samma sak förut: terror mot civilbefolkningen, deportationer, tortyr, förryskning, propaganda, skenrättegångar, riggade val, skuldbeläggande av offren, flyktingströmmar, kulturförstörelse. Västs allmänna villrådighet inför situationen avslöjar i alla händelser att kännedomen om det ryska imperiets manual inte är vad den borde vara. Det är denna villrådighet som visar varför det är nödvändigt att tala om tidigare begångna krigsbrott, varför de behöver utredas och varför de behöver införlivas som en bestående del i det kollektiva kulturella minnet.

Utan kännedom om tidigare krigsbrott kan vi inte tolka de tecken som leder till nya. Trots att de andra före detta kolonialmakternas historia ingår i vår skolundervisning har Rysslands historia inte ens i skolbänken studerats med utgångspunkt i rysk kolonialism. De tidigare östblocksländerna utgör halva Europa, och detta geografiska område har erfarenhet av två olika totalitära system. Trots det har erfarenheten aldrig kommit att integreras med det kollektiva minnet i den västliga delen av vår kontinent, aldrig kommit att ingå i en alleuropeisk historisk erfarenhet.

Även detta är en form av utebliven rättvisa.

När väst efter andra världskrigets slut upprepade sitt ”Aldrig mera”, klingade det falskt i öronen på dem som hade levt under ryskt förtryck. Sovjets människorättsbrott och ockupation fortlevde efter att Hitlertyskland hade besegrats. ”Aldrig mera” lät som om våra erfarenheter inte räknades. De fanns inte på västländernas mentala karta.


Läs mer:

Så hamnade ukrainska och ryska exilförfattare på Österlen

När Olof Palme medlade mellan Iran och Irak

Fler utvalda artiklar