Pascal Engman: "Jag önskar jag var lite mer som Läckberg"

  • 11 jun 2024
  • 21 min

// Foto: Cristóbal Olivares

Pascal Engman: "Jag önskar jag var lite mer som Läckberg"
Henrik Brandão Jönsson

// Foto: Cristóbal Olivares

Lyssna på artikeln

Man ska inte njuta. Man ska skriva. Det har varit Pascal Engmans devis. Slitet och fliten har gjort honom till en stjärna på deckarhimlen, men priset har varit högt. Vi träffade honom hemma i norra Chile. 

Pascal Engman parkerar sin dammiga jeep utanför en av de äldsta fisk- och skaldjursrestaurangerna i hamnstaden Huasco vid den chilenska kusten. Han nickar kort åt det äldre ägarparet och väljer ett av furuborden på terrassen med glastak och utsikt över Stilla havet. Utanför restaurangen reser sig en bedagad fyr.

– Här i Chile har vi haft vårt hus i 22 år. På många sätt är jag mer rotad här än i Sverige. Fem av mina deckare är skrivna i Chile. Jag beskriver Stockholm bättre härifrån. Jag ser gatorna och människorna tydligare.

Till förrätt föreslår jag ostiones, chilenska pilgrimsmusslor, som är något av en nationalrätt, men Pascal Engman vill hellre ha vitlöksfrästa räkor. Jag tänker: Så chilensk är han ändå inte.

–Det var nog när jag bodde i Chile som femtonåring som jag förstod att jag inte var chilenare. Min svenska identitet har stärkts här.

Deckarförfattaren slänger en blick på bukten och berättar om när han som tonåring spelade med ett korplag i Chile.

–En eftermiddag skulle vi möta plitarna på fängelsets fotbollsplan. När jag tacklade en plit började fångarna vråla i kör: ”Den blonde! Den blonde! Den blonde!” Det kvittade hur mycket jag ansträngde mig för att smälta in. Mina blå ögon gjorde mig till svensk.

Pascal Engman är inte bara bra på att tackla. Med nästan två miljoner sålda böcker i 25 länder håller han det högsta tempot i svensk spänningsprosas elit-division och får kollegor som Jens Lapidus att framstå som skrivkrampande sniglar. Sedan debuten med Patrioterna 2017 har Pascal Engman gett ut elva böcker, varav tre tillsammans med sin poddkompis och bäste vän Johannes Selåker.

Det är en och en halv bok om året. Är du inte sträng mot dig själv?

–Jag vet att det låter sjukt, men varje kväll längtar jag tills nästa morgon när jag ska upp och skriva.

När general Augusto Pinochet störtade den chilenska demokratin den 11 september 1973 var Pascal Engmans pappa 23 år och tillsammans med en kvinna som tillhörde den uruguayanska stadsgerillan Tupamaros. Hon greps under militärkuppen i Chile och fördes till fotbollsarenan Estadio Chile i Santiago. Pascal Engmans pappa lyckades med hjälp av den svenske ambassadören Harald Edelstam få ut henne därifrån, men förstod att de genast måste lämna landet.

Kubas ambassad erbjöd en fristad åt vänsteraktivisterna, men den fattiga önationen i Karibien kunde inte ta emot alla. Då trädde den svenske ambassadören Harald Edelstam in – igen. Han erbjöd färdhandlingar och flyktingstatus åt alla som var hotade av militärregimen. Pascal Engmans pappa och hans flickvän fick plats på det första planet från Santiago till Stockholm.

–Pappa hade inte flugit förr. Inte varit utanför Chile. Det var en chock för honom att komma till Sverige och hamna på flyktingförläggningen i Ljungby.

Efter några år i Sverige skilde paret sig och Pascals pappa träffade en av döttrarna till SVT-profilen Gary Engman som mellan 1981 och 1985 var Aftonbladets chefredaktör. De flyttade samman och 1986 föddes Pascal Carl Orlando Engman Murchio. Familjen bodde i en lägenhet på Lappkärrsberget, Stockholms största studentbostadsområde, där pappan drev pizzerian Professorn. Fem år senare blev Lappis känt för att det var här som Lasermannen sköt sitt andra offer, en iransk student.

–Jag kommer ihåg hur rädd jag var att min pappa skulle bli nästa offer. Jag frågade mamma hela tiden: Varför vill den här mannen skjuta min pappa? För att han har svart hår? Det var något som satte spår i mig, och gör det än i dag. Det orättvisa i rasistiskt våld. Men också en rädsla som jag bär med mig, en sorts grundtrygghet som gått förlorad.

När Pascal var sju år flyttade familjen till en hyreslägenhet i bostadskomplexet Starrängsringen på Gärdet, vilket gjorde att han kunde gå på Östermalmsskolan. Det skapade en kulturkrock.

–Mina föräldrar hade inte en krona. Och så hade jag en klasskamrat som bodde i en tiorummare på Strandvägen.

Pascal Engman var en av få med utomeuropeiskt ursprung i skolan. När han gick i andra klass hade han en kompis som plötsligt inte fick leka med honom längre. –”Tyvärr, min pappa tillåter inte det”, sa pojken.

Plötsligt for jag fram i en bil med en av ledarna för det mest kända gänget

Händelsen skapade en känsla av utanförskap i Pascal, men i högstadiet revanscherade han genom att bli tillsammans med en överklasstjej, vars familj ägde en helikopter. En gång när Pascals föräldrar hade hyrt ett hus i Vallentuna ville hon hälsa på. Hennes mamma ringde Pascals mamma och frågade om det fanns någonstans där de kunde landa med helikoptern. Mamman menade att ”det var så mycket trafik på vägarna”. Men det fanns ingen helikopterplatta i närheten.

– De fick ta bilen, säger Pascal och skrattar.

På kvällarna spelade han vänsterback med ett lag från Rinkeby som bestod av chilenare, turkar, eritreaner, irakier och senegaleser. Kontrasterna kunde inte vara större.

–Jag levde i två världar.

När han skrev Kokain, hans fjärde deckare med överklasspolisen Vanessa Frank, fick han användning av sina gamla kontakter. Han behövde lära sig hur gängen får tag i kokainet, delar upp det och säljer det och bad en av sina gamla polare att sätta honom i kontakt med en gängkriminell.

– Helt plötsligt for jag fram i en bil på Stockholms motorvägar med en nätverkskriminell. Han lärde mig allt om becknarbranschen.

Jag såg på när han sorterade kokainet, i zippåsar, och lärde mig hur man späder ut kokainet, eller mixar det, som det kallas. Och att man ofta hyr hotellrum som man gör det i för att försvåra för polisen. Och jag lärde mig att det dummaste man kan göra är att börja bli beroende av sina egna varor.

Få andra svenska deckarförfattare har de kontakterna.

Kvart i sju varje morgon går Pascal Engman upp och sätter sig framför datorn för att skriva. ­Disciplinen är ett nödvändigt ont. ”Det är ­svårare att bli en bästsäljande författare än att bli NHL-proffs.” // Foto: Cristóbal Olivares

Atacamaöknen i norra Chile är en av världens ödsligaste platser. Den är 160 mil lång och inklämd mellan Stillahavskusten och bergskedjan Anderna.

På vissa platser är öknen så torr att miljön kan liknas vid livet på mars. När BBC spelade in den fiktiva dokumentärserien Space Odyssey – Voyage to the Planets gjordes det i Atacamaöknen. Den enda växtligheten är kaktusar som används för att tillverka pisco, ett andinskt brännvin som används för att göra den populära drinken Pisco Sour.

De karga bergen i öknen är också Chiles främsta inkomstkälla. Berggrunden är fylld av koppar, järn, zink och guld. Ett av de största gruvsamhällena är Copiapó. Staden blev världskänd under 2010 då 33 chilenska gruvarbetare räddades efter att ha varit instängda i en tunnel 700 meter under marken i nästan två månader.

En och en halv timme söder om Copiapó ligger staden Vallenar. Det var hit Pascal flyttade när han var 15 år och hans föräldrar äntligen hade kommit på ett sätt att tjäna pengar. Hans mamma, som är socionom, tog över billiga hotell i Stockholm och hyrde ut dem till kommunen som behövde bostäder. Efter några år kunde föräldrarna ta ett sabbatsår och resa med Pascal och hans två yngre syskon till Chile. För pengarna föräldrarna tjänat köpte de sig en sliten hacienda med flodtomt mellan gruvsamhället Vallenar och hamnstaden Huasco.

Pascal fick gå i chilensk privatskola. När det var dags att fira nationaldagen den 18 september blev han överraskad. Halva klassen ville inte sjunga nationalsången utan lämnade klassrummet. De ville hellre fira Pinochets kuppdag den 11 september.

–Jag började förstå hur splittrat Chile var.

Efter ett år reste familjen tillbaka till Stockholm, men Pascal tjatade på sina föräldrar att återvända.
De lyssnade på honom och familjen reste tillbaka till Chile, men efter bara två veckor ångrade sig 16-åriga Pascal. Han kände att han ändå var mer svensk och ville resa hem.

–”Okej, gör det då”, sa mamma.

Pascal reste ensam till Stockholm.

–Det är den enskilda händelse som märkt mig mest. Min familj och mina syskon stannade kvar. Jag var helt ensam. Hur kunde mina föräldrar släppa iväg mig? Men det var annorlunda tider då.

Det märks att händelsen är påverkat honom.

–Jag hade en storasyrra som bodde med mig i början, men ändå. Jag var helt utlämnad åt mig själv. Det är nog så att den tiden skapade en självständighet i mig som inte bara är av godo. Jag har haft en stor trygghet i min familj och älskar dem villkorslöst, men i slutet av dagen känner jag nog att allting hänger på mig. Jag lärde mig att ingen skulle tjata på mig om att göra läxorna, om att komma hem i tid på kvällarna. Skulle jag klara Norra Real så var det upp till mig. Skulle jag äta så var det upp till mig. Samtidigt hade jag nog inte blivit författare utan de där åren. De formade mig.

Pascal Engman fick tidigt lära sig att handskas med ensamheten. ”Jag tror att mitt författarskap grundlades när jag bodde ensam ­i Stockholm som sextonåring.” // Foto: Cristóbal Olivares

Den tidiga erfarenheten av att ingenting sker om man inte själv tar itu med det ledde till att han fick sitt första journalistjobb. Hans morfar, som var en framträdande journalist, hade gått bort när Pascal var 14 år och kunde inte hjälpa honom in i branschen. Pascal fick själv visa framfötterna. Han skrev en krönika och skickade till dags- och kvällstidningarna. Endast Trelleborgs Allehanda visade intresse.

–När chefredaktören förstod att jag kört hela vägen från Stockholm för att äta lunch med honom fixade han ett vikariat åt mig.

Efter ett år var Pascal etablerad i mediabranschen och jobbade på Expressen. Att han både kunde snacka med kidsen i orten och föra sig med överklassen på Östermalm gjorde att han blev en av tidningens bästa reportrar. Men även en bra reporter måste bevaka Let’s Dance. Det var där han träffade Camilla Läckberg.

Varje vinter de senaste fem åren har Pascal Engman och hans sambo, Linnea, rest till Chile. På södra halvklotet njuter de av sommaren och hänger runt poolen till familjens hus som Pascal köpt av sina föräldrar. Paret brukar stanna i två eller tre månader och varje gång har Pascal med sig en nyskriven deckare hem i bagaget.

–När jag kommer hit har jag en färdig ram och har skrivit ned vad varje kapitel ska handla om. Jag har en början och ett slut. Det är bara att skriva resten, säger han och går in i sin skrivkammare.

Rummet är 15 kvadratmeter. Framför skrivbordet står en skranglig matsalsstol utan armstöd. Den ser inte bekväm ut.

–Man ska inte njuta. Man ska skriva, skämtar Pascal.

Utanför fönstret breder en grön fåra ut sig längs floden Huasco. I bakgrunden höjer sig torra, karga berg som ännu inte exploaterats av gruvnäringen. Pascal Engman har pengar till att hyra ett hus i den betydligt charmigare hamnstaden Valparaíso, men han har valt att ha sin skrivarstuga i Vallenar, två timmar från närmsta flygplats. Jag funderar på vad som skulle vara motsvarigheten i Sverige. Kanske Gällivare? Pascal skrattar.

–Det stämmer nog.

Han sa att jag fick välja mellan att ge ut boken eller fortsätta på Expressen

Första gången han kom till Chile för att skriva var 2016 när han tagit tre månaders tjänstledigt från Expressen för att skapa ”en modern Jack”. Efter några dagars skrivande insåg Pascal att han inte hade tillräckligt med material. I stället inspirerades han av de högerextremistiska hoten mot journalister som var vanliga på den tiden. Han skrev Patrioterna och skickade manuset till Camilla Läckberg.

–Jag förväntade mig inte att hon skulle läsa. Vid det laget hade hon redan sålt 25 miljoner böcker och hade inte tid med en reporter som hon träffat i Let’s Dance-sammanhang. Men hon läste hela manuset! Och sa att jag saknade en kvinnlig huvudkaraktär. Jag tog henne på orden och förstärkte en av de kvinnliga rollerna i boken.

Piratförlaget antog boken, men Expressens chefer var inte lika entusiastiska. I boken finns en chefredaktör som också inleder varje möte med ”hörrni”.

– Tidningen sa att jag fick välja mellan att ge ut boken eller fortsätta på Expressen. Jag föreslog att jag kunde ändra kön på den fiktiva chefredaktören, men inte ens det hjälpte.

Pascal ställer sig vid sitt skrivbord.

–Det sista en av cheferna sa innan jag slutade var att ”Du vet väl att det är väldigt få journalister som slutat på Expressen som det går bra för?”

Pascal ler som bara en bästsäljande författare kan göra. Innan Patrioterna kom ut på svenska hade den sålts till åtta länder. I Hollywood hade ett produktionsbolag köpt optionerna för att göra en film. I dag är Pascal god för flera miljoner kronor.

Är revansch viktigt för dig?

–Absolut. Det är en drivkraft. Kanske inte särskilt vacker. Men när förlaget frågar om de ska trycka upp mitt ansikte och bok i tunnelbanan eller på spårvagnen som kör Strandvägen fram, så är svaret enkelt. Strandvägen. Så att den där farsan som inte ville att jag skulle leka med hans son kan se den.

Är det därför du skriver så snabbt?

–Jag vet inte, men jag tror alltid att allting ska gå åt helvete. Att katastrofen väntar runt hörnet. Att ingen mer ska läsa mina böcker. När vi var små sa pappa att vi syskon måste prestera dubbelt så mycket som andra eftersom vi var invandrare. Ska man säga så till en sjuåring? Klart att det skapade en enorm press. Jag håller tempot uppe.

Pascal Engman har tagit sin tillflykt till Vallenar. Här umgås han med familjen, men håller samtidigt hårt på sina skrivrutiner. // Foto: Cristóbal Olivares

Inför förra årets bokmässa anklagade den högerlutande tidskriften Kvartal Pascal Engman för att vara spökskrivare åt Camilla Läckberg.

–Det är det taskigaste du kan säga till en författare. Jag tyckte så synd om henne. Det enda jag har gjort är att ha varit hennes redaktör och ändrat meningsbyggnaden till att vara mer framåtlutad. Själva storyn och allt annat har hon skrivit själv.

Han minns hur jobbigt det var att gå runt på bokmässan förra året och se hur folk pekade på honom.

–Folk misstänkliggjorde mig. Det kändes sjukt. Camilla är en nära vän. Jag förstår inte varför folk alltid ska ge sig på henne.

Är det avundsjuka?

–Det vet jag inte. Hon har ju sitt sätt också, vilket jag beundrar henne för. Hon backar inte. Hon säger vad hon tycker, även om det måste kosta på för henne. Jag önskar att jag var lite mer som henne.

Till årets bokmässa släpper Pascal Engman sin sjunde bok i Vanessa Frank-serien. Den heter Ingen och handlar om människosmuggling. Den bygger på en sann berättelse som han fick höra av en svensk polis som varit på besök vid EU:s yttre gränsskydd i Senegal. En morgon när hon joggade längs stranden såg hon några hundar äta på en död fisk som sköljts upp. När hon kom närmare såg hon att det inte var en fisk. Det var ett spädbarn.

–Den berättelsen drabbade mig. Efter droger och vapen är människohandeln vår tids tredje största ekonomi. Jag var tvungen att skriva om det.

I mars släppte han Nomaden, den sista deckaren i 1990-talstrilogin Skymningsland som han skrivit med Johannes Selåker. Om förhandlingarna går i lås kommer de tre böckerna att bli tv-serie på en av de största strömningstjänsterna. Så vad händer sedan? Ska han skriva en åttonde Vanessa Frank-bok?

–Nej, nästa blir en fristående kriminalroman som spänner över 20 år och handlar om två svenska, kriminella nätverk. Den ska jag börja skriva i vinter.

Han funderar också på att skriva en bok om militärkuppen i Chile.

–Den har jag tänkt på i sju-åtta år och en dag kommer jag att skriva den. Men den känns så viktig, så privat, att jag vill bli en bättre författare innan jag ger mig i kast med den.

En annan bok han också vill skriva är en historisk roman om svenskarna som byggde Chicago. I sin research har han funnit att det under en tid vid förra sekelskiftet fanns svenska kriminella gäng i Chicago. De var mäktiga ända fram tills att de en dag blev utmanövrerade av den italienska maffian. Nästa år planerar Pascal att resa till USA:s tredje största stad och lära sig mer om den tiden genom att läsa dagstidningarna från de åren.

–Min rädsla är att den kan floppa, men jag vill spänna min båge. Jag kan inte bara skriva Vanessa Frank-deckare hela mitt liv.

Pascal Engman
Pascal Engman  har just läst klart sin första Don Winslow-bok och älskade den. Men om han ska ­framhålla en författare som förebild blir det Vilhelm Moberg. // Foto: Cristóbal Olivares

Dagen efter bjuder Pascals familj på asado, chilensk barbecue med choripán, costillas och asado carnicero. I soffan vid poolen ligger Pascals mamma Charlotta i en svart linneklänning. Det blonda håret är uppsatt och hon bär ett par solglasögon som får henne att se ut som en filmstjärna.

–Jag har alltid trivts i det här huset, säger hon.

När jag ändå har Pascals mamma bredvid mig passar jag på att fråga hur hon tänkte när hon lät Pascal åka ensam hem till Sverige när han var
16 år.

–Det var han själv som ville det, svarar hon kort.

Pascal hör vårt samtal.

–Men mamma, var jag inte lite väl ung för att klara mig själv?

Hans kritik rinner av som smör på ett teflonjärn.

–Du hade ju din storasyrra som tog hand om dig i början.

Tystnad. Pascal minns en annan gång när han var åtta år och hans mamma sände honom till Tyskland för att träffa hennes väninnas jämnåriga grabb.

–Du skickade iväg mig helt ensam, mamma.

–Det gjorde jag inte. En flygvärdinna tog hand om dig.

–Det är ingen kritik, mamma, men vet du att jag tillbringade dagarna ensam där?

–Jag trodde du var med honom i skolan.

–Nej, mamma. Det fick jag inte … Jag drev omkring på stan och försökte prata engelska med folk.

Bredvid Pascals hus har hans 34-åriga syster renoverat en hacienda där hon bor med sin man och deras treåriga dotter. Efter gymnasiet i Sverige utbildade hon sig till läkare i Santiago och blev tillsammans med en chilenare hon lärde känna när hon bodde i Chile som tioåring. I dag är hon den ende läkaren på sjukhuset i Vallenar som är utbildad vid det fina Universidad Católica i Santiago.

Det märks att hon och Pascal betyder mycket för varandra.

–Förutom Linnea är hon den som kan mig bäst, säger han.

För tre år sedan fick Pascal och Linnea sonen Benjamin. Han har redan varit med på två rundor till Chile och springer runt i trädgården iklädd den chilenska landslagströjan.

–Familjen är viktig för mig, säger Pascal.

Pascal med sonen Benjamin som föddes 2021. ”Det är det absolut största jag upplevt”, utbrast den nyblivne pappan när Aftonbladets Hans Shimoda nådde honom. // Foto: Cristóbal Olivare

Medan svågern lägger ännu ett köttstycke på grillen kommer en av Pascals kusiner på besök med sin venezuelanska flickvän. Jag frågar kusinen om hon tycker Pascal är mer svensk än chilensk.

–Han är hundra procent svensk! Men hans syster är väldigt chilensk, säger hon och skrattar.

När solen går ned erbjuder sig Charlotta att köra mig till hotellet eftersom hon är den enda som inte druckit alkohol. Sedan några år tillbaka är hon nykterist.

–Det fanns en viss missbruksrisk, erkänner hon.

Charlotta tänder helljuset medan vi far fram på vägen som löper längs järnmalmsbanan. Jag undrar hur Pascals kontakt med sin pappa är. Är pappan stolt över sin son?

–Han är superstolt!

Pappan har alla bokomslagen på olika språk inramade i sin lägenhet i Hjorthagen. Jag undrar om hon också är stolt över sin son. Hon blir tyst igen.
Jag tänker: ”Ska hon inte svara snart?”

–Jo, jag är stolt över honom, men

Charlotta berättar om sin rädsla för att framgångarna ska stiga honom åt huvudet. Hon växte själv upp med en framgångsrik pappa.

–Jag har sett vad kändisvärlden gör med människor.

Jag viftar bort hennes oro med att om framgångarna skulle ha stigit honom åt huvudet hade de nog redan gjort det.

–Det har du nog rätt i, svarar hon.

Och tillägger:

–Jag har aldrig sett en pappa som är så närvarande med sin son.


Ur Vi Läser 2024 #3.

Läs fler artiklar:

Varför hånar alla Camilla Läckberg?

När Lars Kepler klev ut ur mörkret

Dags för deckarkungarna

Fler utvalda artiklar