I Peter Handkes 90-talsroman Mitt år i Ingenmansbukten heter det i en central passage: ”De äventyrsberättelser som har berört mig mest handlade om hur någon sökte efter den boplats som passade honom.”

Meningen är också en läsanvisning: så mycket av det Handke skrivit har handlat om den mest romantiska formen av hemlängtan – längtan till det hem man ännu inte har men kanske, någon gång, kommer att erövra.

Mitt år i Ingenmansbukten var en vacker och mångfacetterad berättelse om identifikationen med den plats man gjort till sin – i Handkes fall en förort utanför Paris. En lite bortglömd plats någonstans på tröskeln mellan stad och land, mellan modernitet och tradition. I den nya romanen är kulisserna desamma: förvildade trädgårdar, fläder och gamla lindar, gräs där man går barfota. Och så insekter – Handke har ofta haft en blick särskilt för fjärilars dans.