Kanske är alla ljud musik, funderar Johan Norberg. Och tänker på trummisen som spelade som en järnvägsövergång.

Det borde vara musik, olika låtar som definierar mina tonår, men jag tänker mest på ljuden. Glesbygdsljuden, som i skogens övriga tystnad framträder i all sin tydlighet. Inga ljud konkurrerar med exempelvis järnvägsövergångarnas signaler, de med varningsklocka på var sida av rälsen som började slå när tågen kom. De båda slagen gled isär efter en stund och skapade komplexa rytmer. Klong klong, klodong, klo…dong, klong-dong, och sedan vände det, dong… klong, do-klong, för att till sist återförenas i ett samtidigt: klong.