Recension av ”Sameproblemet”: Styrkan ligger i gestaltningen

Hur berättar man om samisk identitet, utan att samtidigt rätta sig efter majoriteten? Norska Kathrine Nedrejords roman Sameproblemet – som nyligen tilldelades Per Olov Enquists pris – tampas med frågan.

Sameproblemet
Roman
Författare: Kathrine Nedrejord
Översättning: Helena Fagertun
Förlag: Tranan
404 sidor

I centrum av allt finns hon: Áhkku. Nu är hon död, men det förtar knappt något av hennes kraft. Marie är långt borta, i sitt nya liv i Paris, när hennes mormor dör i den fiktiva byn Márkannjárga, i nordnorska Finnmark. Snart är hon på väg hem för första gången på många år, lilla dottern Anna och franske maken är kvar i Paris, och hon färdas inte bara mot en begravning utan också mot en barndom och en historia hon har gjort sitt bästa för att lämna bakom sig. Under tiden skriver hon sin mormors liv; ett motvilligt måste. 

Sameproblemet är en roman som konstant problematiserar sin egen berättelse. Kathrine Nedrejords huvudperson Marie tvivlar genomgående på hur, och överhuvudtaget om, den kan eller bör skrivas. Att fästa en annan människa – hela hennes värld och kultur – på papper innebär alltid att välja bort, minnas fel, missförstå. Hon är rädd för en låst och otillräcklig bild av sin áhkku, men kan heller inte låta bli: hon skriver för de okunnigas ögon, för majoritetsbefolkningens trånga syn. 

Det gör förstås att även Kathrine Nedrejords roman i sig ligger nära Maries berättelse, de smälter samman till ett. Inte på det viset att det är omöjligt att skilja författaren från hennes huvudperson, men Sameproblemet har en form där försöken att skriva, kampen med vad som överhuvudtaget går att skriva, genomsyrar alla lager. Bitvis är det en kamp mot bättre vetande. Det är inte förvånande att Sameproblemet tilldelats just Per Olov Enquists pris 2025 – den hakar i hans stora teman om eviga försök att förstå och förklara. 

Därför är också titeln dubbeltydig. Den anspelar inte bara på en lång historia av förtryck, hat och misstänksamhet, utan också på svårigheten i att gestalta samiskt liv och kultur utan att samtidigt nagla fast något, en ny sanning för den stora majoriteten att använda. Och minoritetsbefolkningen kan aldrig skrika för att bli hörda, den måste tala dämpat och behärskat och hoppas på att någon ska höra, som Marie – och Kathrine Nedrejord – skriver. 

Sameproblemet är en politisk roman. Inte sådär i förbigående eller subtilt, utan uttalat och tydligt, ibland med versaler. Det är skönt med en skönlitterär berättelse som inte gör något för att dölja sitt ärende, utan tvärtom framhäver det rakt och tydligt, i långa stycken insprängt i Maries personliga berättelse om sin familjehistoria. Kanske låter det sig inte göras på något annat sätt: att säga att det privata är politiskt känns futtigt och tandlöst i sammanhanget, politiken sitter under huden, inskriven i livet redan från början. Nedrejord har valt en form för sin roman som åskådliggör det på tydligast tänkbara vis. 

Ändå vore det fel att förneka att styrkan i Sameproblemet framförallt ligger
i de gestaltande bitarna, i Maries kluvna hemresa och i mötet med allt hon i sin nya vardag håller långt ifrån sig. Nedrejord skildrar obarmhärtigt både hur hjärtskärande det kan vara att komma hem och vara en udda fågel i sin egen familj och hur slitsam den inre brottningsmatchen kan vara: kommer hennes egen dotter någonsin få en samisk identitet, kommer hon orka se till att ge henne tillträde till den här världen? 

Kanske står svaret på den frågan, som så många andra, att finna hos áhkku. Mormodern är en central gestalt här (och inte bara hos Nedrejord för övrigt, mor- och farföräldrar är viktiga i många samtida samiska romaner) och det finns säkert många anledningar till det. Men en handlar otvivelaktigt om längtan efter tillhörighet, rötter och identitet i en kultur där dessa saker ständigt måste försvaras eller riskerar att utplånas. När Marie till sist skriver sin mormors liv är det inte minst för dottern Anna hon gör det.

Läs mer:

Samanta Schweblin: ”Jag söker främlingskapet”

Recension: ”Yan Lianke är för stor för att förbjudas”