Recension av ”Min farsa var kommunist”: ”Tove Folkesson är en av våra mest läsvärda författare”

Ett våld som går igen hos männen i släkten och en far som vägrar inordna sig, till och med i föräldraskapet. Tove Folkessons nya roman Min farsa var kommunist är en lika vacker som lågmäld berättelse, skriver Vi:s recensent.

Min farsa var kommunist
Roman
Författare: Tove Folkesson
Förlag: Norstedts
229 sidor

En kväll i Tove Folkessons nya roman Min farsa var kommunist betraktar berättaren en flock kajor som svingar sig upp på himlavalvet: ”Bara en flyger i motsatt riktning den här kvällen. Vi sitter och ser hur den stretar mot solnedgångens mjuka ljus. Det finns alltid de som inte gör det som är bäst för dem.” Hennes buttre bohemiske och försupne farsa är en sådan. En person som aldrig velat inordna sig, en som inte vill ta ansvar. Nu säger han sig till och med ”färdig med att vara förälder”.

Tove Folkessons debutbok Tegelkartor (2011) var en samling dikter inspirerade av hennes dåvarande hemkvarter i Malmö. En specifik plats och närhet till lyriken har sedan dess löpt som kulörta trådar genom hennes böcker. Den nu aktuella (sjätte) romanen är inget undantag. Ett skimrande språk framkallar det öländska strandlandskapet. Där bor berättaren tillsammans med sin lille son, på andra sidan den gamla stenmuren från faderns sommarhus. Eller vad det nu ska kallas – han skulle nog avfärda sommarhus som småborgerligt, det är bara ett hus han bor i när han inte bor någon annanstans.

Men hans kommunism är mest revoltörens pose gentemot majoritetssamhället. En fri själ som han skulle ju inte ha en chans när revolutionens karneval väl har stelnat i en ny maktordning där individualitet ses som subversivt.

Den ideologiska vokabulären är bara en del av arvet från hans egen far, som emotionellt deformerad återvände från de finska krigen mot Sovjetunionen och var snar att ta till nävarna mot sonen. Till arvegodset räknas också ett kärvt finskt manlighetsideal och en föga föredömlig föräldraroll.

Och berättaren ser hur det manliga våldet tycks fortsätta i hennes femåring: ”Han slår ihjäl myror med en iver man bara kan hitta hos myrorna själva och jag förstår det första budet nu. Det finns inget naturligt i att avstå från att döda.” Mäns fascination för vapen och våld tycks helt enkelt evig.

Farfar har sedan länge lämnat det jordiska, fadern är gammal. Berättaren lever i mödrasläktens landskap. Hon försöker förstå arvet, vad som är vad. Ser ansiktsdrag gå igen genom generationerna. Medan fadern och hon eldar upp gammal bråte i den sjunkande skymningen försöker hon bättre begripa varför allt blivit som det har blivit. Fadern svarar fåordigt eller undvikande. Som så ofta i livet infinner sig ingen katarsis. Allt blir bara udda pusselbitar; helheten fortsätter att gäcka henne.

Tove Folkessons förra bok Den stora kyrkan utkom bara två år efter den föregående. Det kändes som för kort tid, som att den inte helt hade bottnat i sig själv. Men det har den nya romanen – en lika vacker som lågmäld berättelse om en far och en vuxen dotter som kanske aldrig riktigt når varandra men ändå är förenade i en ordlös kärlek. Åter påminns man om varför Tove Folkesson är en av våra mest läsvärda författare, med ett helt eget sätt att skriva fram de tillfälliga människorna ur det eviga landskapet. Eller om det kanske är tvärtom.

Läs mer:

Recension: Vad händer med männen som inte passar in?

Så undviker du en ”bookfisher” på dejtingmarknaden