Skilsmässa, pengabrist och en riktig skitsommar. Inspelningen av ”Änglagård” kantades av problem – ändå blev det en av svensk filmhistorias största succéer. 25 år efter premiären träffade Vi nyckelfigurerna bakom filmen.

Våren 1992 rådde Änglagårdsfeber i Sverige. Inte minst i Ulricehamnstrakten, där filmen hade spelats in. Varje kväll ringlade kön fram till ortens biograf och tre veckor efter premiären hade mer än varannan Ulricehamnsbo sett filmen.

Regissören Colin Nutley brukade själv då och då gå på filmen hemma i Stockholm, mest för att se vad folk tyckte. Oftast gick han till Park på Sturegatan eftersom det var nära till hans partner Helena Bergströms jobb på teatern. Han satte sig alltid längst bak i salongen. Och reaktionen var densamma varje gång. Publiken skrattade. Colin storgrät.

– Det var den värsta tiden i mitt liv. Jag tänkte: hur kan man göra en sådan här film när man går igenom ett helvete i verkliga livet?

Hösten 1990 ringde Rikard Wolffs telefon. Kompisen och skådespelerskan Ing-Marie Carlsson undrade om han hade lust att hänga med på premiären av Colin Nutleys andra svenska långfilm, Black Jack.

– Colin kom fram till mig efter filmen och sa:

”I have this marvelous idea about a film, I’ll call you tomorrow.”

Och så gick han iväg. Sådant där hade man ju hört några gånger förut så jag hade inga förväntningar. Men han ringde faktiskt dagen därpå, säger Rikard Wolff.

– Jag visste att det skulle bli Helena och Rikard. Jag hade sett honom i Apelsinmannen och jag älskade hans look, säger Colin Nutley.

– Jag och Rikard kände varandra lite grann, vi hade jobbat på samma teater och gått scenskolan parallellt. Och så hade vi haft en gemensam pojkvän, säger Helena Bergström.

– Vi hade dejtat samma kille och jag var så arg på Helena. Så jag sa till henne: ”Du och jag borde nog ta en kaffe innan vi sätter igång med filmen.”

Vi pratade ut och blev sedan väldigt nära vänner, säger Rikard Wolff.