Aldrig hade sången varit viktigare för Sarah Dawn Finer än när hennes nyfödde son i våras höll på att dö ifrån henne. Då slog instinkten till med märkvärdig kraft. Vi träffar en artist som konstaterar att hon nog är bättre på att vara yrkesmänniska än att vara människa.

När teaterlokaler tömdes och konserthus tystnade, när många av landets kulturarbetare gick in i en akut pandemidesperation – då började Sarah Dawn Finer tala.

Eller snarare lyssna. I sin podd Talk to me har hon vecka efter vecka mött personer hon varit nyfiken på, personer som har något att berätta. Om smått och stort, livet och döden – det vill säga allt hon själv funderar över. Oavbrutet.

Hon brukar inleda samtalen med rena faktarutan.

Fråga när hennes gäst är född och vad vederbörandes föräldrar heter.

Själv skruvar jag intervjutekniken – och fantasin – några snäpp och undrar vilken fråga hon skulle ha börjat med om hon haft sig själv som gäst?

Hon skrattar till, behöver fundera.

Under tiden kan ramarna för vårt eget samtal förtydligas.

Låt vara att vi möts hemma hos henne men det beror inte på att hon vill visa upp sitt hem. Eller sin familj. Anledningen är pyttesonen Benji som sover mellan oss i soffan. Det blev enklast att prata under hans eftermiddagsslummer. I kök och vardagsrum finns spår av mannen och de fyra bonusbarnen, men de ska hållas utanför intervjun. Sarah Dawn Finer är bestämd, de har inte valt ett liv i offentligheten. Punkt.