Här följer en av novellerna i Sven Olov Karlssons ”Årsboken” som i år tilldelades Vi:s Litteraturpris. Boken innehåller en novell för varje månad. Det här är titelnovellen som placeras i juli, inläst av Sven-Olov Karlsson själv.

Skört, vasst, varnande. Så rasslade klibbalarna i åns brant: varnande. Som något som det gick att skära sig på. Eller sticka sig på.
Ändå lockade trädkronornas ljud på Emmy Mahr. Hon borde ha suttit därnere i sluttningens begärliga skugga.

Tittat ut över det stillastående vattendraget där fläckiga grenar och rötter stack upp som armar. Läppjat iste eller Resorb. Varför hade hon glömt att ta med dricka?

Och hon borde inte ha suttit där ensam. Skaffa hund.

Det var ett av alla råd.

Istället stod hon mitt i det fria, oskyddad mot den brännande solen, vid den smått nedsjunkna överfarten till Trekanten. Ögonen sved av ljuset. Hon försökte räkna ut hur hon skulle kunna göra balar av också denna pyk av vall. Liksom resten av fälten hade Trekanten stannat av i växt flera veckor i förväg. Det hade inte regnat på många veckor, en torka som strypt det som skulle vara grönskans höjdpunkt på året.

Håret var beige och gnistrade i dagern. Hennes skugga tunn som en pinne. Ovanpå Emmys långa ben balanserade en smalaxlad bål med insjunket bröst och kort nacke.

Hon var fortfarande stark, vig, hade sällan nämnvärt ont. Hon var som gjord för det motiga kroppsarbetet på en gård. Ögonens vänliga kisande och framförallt småleendet signalerade att hon bestämt sig för att gå vidare, göra det bästa av vad hon hade och allt det där.

Utägan Trekanten var gammal ängsträda. Alltså under normala omständigheter aldrig ägnad en tanke. Inte vänd eller gödslad på evigheter: hon föreställde sig jorden därunder.
Spår av fyrtiotalets kvicksilverbetade utsäden.