Sista intervjun med Staffan Westerberg: ”Jag saknar applåderna”

Vi mötte Staffan Westerberg inför föreställningen Kabaré Solstugan – Ett avsked med bulleribång. Nu har han gått bort. I den sista stora intervjun berättade regissören och skådespelaren om livet, konsten och vad 70 år av teater gav honom.

Fotnot: Den här intervjun publiceras i det kommande numret av tidningen Vi, som skickades till tryck före Staffan Westerbergs bortgång.

Staffan Westerberg svävar upp ur sängen i sin nattskjorta. Efter en kort flygtur landar han i rullstolen som troget väntar på honom vid huvudgärden. Han ber om att få filten med stjärnor över axlarna och med himlavalvet draperat runt sig rullas han ut till köket av hemtjänstpersonalen. 

Det är en entré värdig en estradör som spenderat större delen av sitt liv i rampljuset, och som väcker minnen från när han för drygt 50 år sedan red in i flanellpyjamas på en käpphäst i SVT:s julkalender Lille Luj och Änglaljus i strumpornas hus. Den gången bar han stjärnorna på struten medan hans alter ego Lillstrumpa ivrigt tog sig an rollen som Lucia. Även den scenen var en repris med decennier på nacken, från när tolvårige Staffan skred in till sina föräldrar i disponentvillan i Luleå i sin mors långnattlinne och med ljus i sitt hår. Att hans far bryskt avslutade skönsången med ett ”Pojkjävel, du ska bli ingenjör!” tillhör idag den westerbergska skapelseberättelsen – där och då föddes en poet.

– Jag hade ork nog att revoltera mot det strikta. Och tydligen är jag väldigt envis, för jag håller fast vid det än idag, säger Staffan som i början av juni fyllde 92 år. 

Idag är det ingen som avbryter honom, annat än hans make Hans Persson, som då och då under vårt samtal flikar in små kommentarer, vilka ibland möts av ett glatt skratt från Staffan, ibland med irritation. Hans, som blott är 84 år och varje vecka går på spinning inne i Uppsala, är numer Staffans alltiallo sedan ett envist bensår ledde till att han för två år sedan tvingades amputera ena benet. 

– Nu har jag bara ett, precis som Vilse, säger Staffan samtidigt som Hans häller upp en kopp kaffe åt honom. 

Det var med SVT:s Vilse i pannkakan från 1975, om fem och ett halvt-åringen som inte ville äta upp sina vänner på tallriken, som Staffan Westerberg fick sitt folkliga genombrott. Debatten om huruvida upphovsmannen med sitt barnprogram ”förstörde en hel generation” skapades först i efterhand, troligen med avstamp i en Jonas Gardell-sketch. I själva verket har lovorden kantat merparten av hans teatrala vandring. Tämligen omgående efter att den nyblivna studenten tog tåget från Luleå till Stockholm blev han i storstadspressen omskriven som ett slags underbarn till dockteaterdirektör. Sedan dess har han spelat på alla de stora scenerna och även på de minsta – på Allan Edwalls uppmaning bytte han Dramaten mot Teater Brunnsgatan Fyra något år innan millennieskiftet. Sin make träffade han i början av 1980-talet i samband med en uppsättning på nationalscenen – Tröstetrasan. Efteråt bjöd Hans in sig på te på Hälsingegatan i Vasastan där Staffan har bott i merparten av sitt vuxna liv.

– Han var enkel och lite säregen och såg bra ut, säger Staffan, medan Hans försvinner in i vardagsrummet i jakt på näsduken som han fick i samband med föreställningen för 40 år sedan.

– Han letar alltid efter saker, men hittar ingenting.

Hemmet precis utanför Uppsala är fyllt av minnen från parets resor genom Europa och på väggarna trängs Staffans färgglada drivvedskonst med olika porträtt som Hans har gjort. Det är trångt om utrymmet, till och med i tvättstugan hänger det konst. Moraklockan tickar i köket, i fönstret sträcker en pelargon girigt sina blad mot solen och i fjärran brusar livet förbi på Enköpingsvägen. Jag tänker på en av Staffans dikter från tankesamlingen Hoppla.

Plötsligt är havet
och träden utanför mitt fönster
som ett stelnat fotografi.
Jag blåser och blåser
men ingen vind uppstår.
Är det så här det kommer att bli.
Bara ett fotografi.

Första gången jag intervjuade Staffan Westerberg, inför hans 80-årsdag, beskrev han mötet med Hans som att återfinna sin storebror Lasse – den gäckande ljusgestalten som fladdrat runt i skuggorna allt sedan mors dag 1939, då han nio år gammal blev påkörd av en bil. Kvar på pakethållaren låg ett fång kabbelekor som han precis plockat till deras mamma. Staffan var fem år gammal och bevittnade genom barnkammarfönstret hur modern fick dödsbeskedet. Hon hade precis klivit av sin häst efter en ridtur och ”hade skogen och vinden i sitt självlockiga hår” och ett leende som sedan aldrig skulle återvända. Staffan förlorade både sin bror och sin mor denna majsöndag. 

– Hon hittade aldrig riktigt tillbaka, inte för att hon inte ville – hon var så snäll min mamma – men för att hon inte förmådde. 

I ett av P1:s allra starkaste Tankar för dagen återger han minnet från begravningen – den vita lilla kistan, Lasses klasskompisar som trängs i kapellet och hur han själv i bilen på väg tillbaka sticker sin hand i sin mammas. ”Mina lillebrorsfingrar trevar efter hennes, men de svarar inte. Hon sitter i sin värld”, säger han samtidigt som rösten förtvivlat brister.

Staffan försvann in i fantasin och där har han förblivit med sin stora sorg.

I stället lägrade sig tystnaden över disponentbostaden. Hans mor och far drog sig undan i varsitt rum, när de inte tog övervåningen i besittning med sina gräl. Staffan försvann in i fantasin och där har han förblivit med sin stora sorg och längtan taktfast dunkande som en tändkulemotor genom livet.

– Jag skrev en pjäs, Lillebror och storebror, som sattes upp på Det lille teater i Köpenhamn. Där återskapade jag Lasse som jag minns honom – snäll och beskyddande. En av replikerna löd: ”Dörren till sovrummet måste alltid vara öppen för att min storebror kan komma.”

– Du har en text i någon av dina böcker där du skriver om honom med bilder till, säger Hans som är tillbaka utan näsduk, men med ett gammalt lexikon i näven.

– Ja, som jag nyss sa har jag ju gjort en hel pjäs om honom, svarar Staffan, men skärpan i tonen rinner av hans make som är i full färd med att stolt förevisa boken som han bär på. 

– Det är så här Staffan jobbar med idéer. Han har målat och klistrat in bilder och över den befintliga texten.

”Jag vet inte vad som kommer att hända, fast jag vet det” står det under ett självporträtt från 2018. 

– Det är Staffan litegrann, det oförutsägbara, fortsätter Hans. 

En annan bild föreställer skådespelaren Basia Frydman i knallrött läppstift. Det var hon som spelade huvudrollen i Tröstetrasan och i en mängd andra pjäser och tv-program tillsammans med Staffan under hela 1980-talet. Inte minst gav hon liv åt Lillstrumpas riviga sidekick Syster Yster, hon som vågade allt som den glasögonprydda raggsockan intill henne inte tordes. 

– Basia betydde mycket för mig, hon var så busig och så fräck. Vi blev som syskon även i verkligheten, säger Staffan som vid hennes död 2016 tog farväl med ett minnesord i Svenska Dagbladet.

I Villa Strumpa sorgen bor,
där i fönstret vinkar storebror.
Det är viktigt att vinka,
Lillstrumpa viskar åt Syster Yster.
Lillstrumpa var inte dyster,
svarar hon så. 
Vi vinkar på, båda två.
Puss Basia. Puss puss och hejdå.

På väggen ovanför kökssoffan hänger ännu en av hans allra bästa sceniska lekkamrater – Kristina Lugns röda sky av hår syns lite överallt i huset, just det här porträttet har Hans målat. 

– Åren på Teater Brunnsgatan Fyra var en väldigt, väldigt fin tid tack vare Kristina. Vi skvallrade mest och snackade skit och så blev det teater av det. Lite så. Och plötsligt satt hon i salongen och sa att hon kanske var regissör också. Hon blev en fantastisk regissör genom att inte vara det, säger Staffan.

Strax intill bilden är en torkad lagerkrans uppspikad – Staffan och Hans innehar varsin doktorstitel. Staffan är hedersdoktor vid Luleå tekniska universitet och Hans jubeldoktor vid Sveriges lantbruksuniversitet efter sin långa forskargärning som professor i rotekologi.

– Där kan man också säga att det finns en slags likhet – vi håller båda på med rötter, säger Staffan.

Parets egna rottrådar har också vuxit samman menar skådespelaren Maria Sundbom på telefon. Hon vittnar om Hans Perssons ständiga närvaro i det manusarbete som hon har gjort tillsammans med Westerberg.

– Han sitter bredvid och lyssnar och skrattar inte lika mycket som vi. Han värnar om att vi inte ska flamsa i väg med Staffans värld. Utan ta den på allvar.

Sundbom är den sista i raden av Staffans estradsystrar. Skådespelarna möttes för första gången 2011 i Ada Bergers pjäs Lagom nära döden på Uppsala stadsteater och fortsatte att leka med återstoden av dagen i Westerbergs version av StrindbergsTill Damaskus med förledet Damen från hemtjänsten året efter. Samarbetet är pågående trots att Staffan även i verkligheten allt tydligare närmar sig den evighet som så mycket av hans artisteri har kretsat kring. För fem år sedan hade Teater Brunnsgatan Fyra urpremiär för Westerbergs och Lugns Titta pappa, en död cirkus! i regi av Martina Montelius. Allt sedan dess har huvudrollsinnehavarna Maurits Elvingsson och Maria Sundbom återkommit till den hejdlöst absurdistiska dödsdansen, och även spelat upp den i de Westerbergska gemaken i Uppsala. 

– Staffan har en enorm humor och en enorm sårbarhet, vilsenhet och rädsla i sin poesi, fortsätter Maria Sundbom och konstaterar att allt krokar i varandra. 

– Så fort det blir för vansinnigt vackert är det någon som ska gå och bajsa. Han brukar säga ”och så kommer ni ihåg att efter att ni har låtit en ballong stiga upp mot skyn sticker ni hål på den”. Det blir nästan som en brechtiansk effekt: ”Är det inte paus snart? För jag börjar bli jättekissnödig.”

I sommar har Staffan närvarat just i form av en ballong när Maria Sundbom och hennes bror, skådespelaren och musikern Martin Sundbom, i Norrbottensteaterns regi har satt upp Kabaré Solstugan – Ett avsked med bulleribång på friluftsmuseet Hägnan i Luleå. Föreställningen bygger på ett urval av Westerbergs dramatik, Maria står för manus och textbearbetning, Martin regisserar. Namnet är hämtat från den lekstuga som fanns i Staffans barndomshem, numer på friluftsmuseet i Gammelstad. 

– Ett röckeligt hus som var vackert och som jag aldrig lekte i. Det hamnade på Hägnan för att jag tydligen blev berömd. Sedan många år tillbaka används stugan som loge för skådespelarna när de gör sitt sommarspel, säger Staffan.

Det är inte första gången på senare år som han deltar i sin frånvaro,
hans och Lugns inspelade röst fanns med i Titta pappa, en död cirkus! och 2011 inledde hans stämma varje spelning på Lars Winnerbäcks höstturné. Julen 2023 dök han upp som gubben i månen när musikgruppen Amason arrangerade julkonserter, bland annat på Cirkus i Stockholm. Den gången berättade han en saga som gifte samman högtiden med den brutala verklighetens stora flyktingströmmar – Staffan Westerberg har alltid värnat om all världens utsatta trashankar.

Idag orkar han inte längre med mörkret som repriseras i Ekots radiosändningar, men säger att även om han själv gärna går i barndom vill han inte vara en sådan treåring som Donald Trump. I julsagan för tre år sedan liknade han Vladimir Putin vid Storpotäten från Vilse i pannkakan. Ibland, tillstår han, finns det också lite av Storpotäten i honom själv.

– Jo, han är otålig och bestämd och avbryter mig när jag går för mycket i mina egna tankar. Plötsligt är det något annat som är viktigare, och då får jag släppa allt vad jag håller på med. Han vet vad han vill, som att äta god mat till exempel, säger Hans som så smått har börjat förbereda kvällens middag. Det blir sparris, så mycket har han landat i än så länge. 

Staffan är eftertänksam, inte tråkig. Det roar mig.

– Jag har en inre disponent som får leva ut ibland, men inte så länge, replikerar Staffan.

När jag frågar honom vad som är skillnaden mellan skådespelaren och privatpersonen, svarar han att den sistnämnda är tråkigare. Hans protesterar framför spisen.

– Nä, Staffan är eftertänksam, inte tråkig. Det roar mig, det han håller på med.

I den numera ständigt bäddade dubbelsängen en halvtrappa ner ligger några porträtt som Hans inte hunnit rama in ännu. 

– Här är Staffan med vingar och här är han med bägge benen kvar – jag målade fram det som är borta, säger han.

Numer är biblioteket förvandlat till sovrum så att hemtjänsten bättre ska kunna komma åt. Hans har dragit in en enkelsäng med guldknoppar till sig själv bredvid den som är sanktionerad av Region Uppsala. I det lilla gröna huset vid sidan av motorvägen finns inga separata sängkammare. Här vandrar glädjen och sorgen tillsammans, hand i hand.

– Vi kliver upp, jag sitter i min rullstol, får mat av Hans och sedan glor vi på varandra. Vi är väl inte pratsamma direkt, men vi är snälla mot varandra, säger Staffan, medan Hans återigen skakar på huvudet.

– Vi tittar ju på film tillsammans och …

Staffan avbryter honom.

– Om jag får komma fram till något själv så tänkte jag säga att jag ser vår tillvaro som något positivt. Jag saknar egentligen ingenting när jag tänker efter. Vi har det bra och jag rör mig ändå på något sätt i min hjärna, i mitt huvud.

Fast lite sörjer han ändå rampljuset och när Hans hjälper Vi:s fotograf Thron Ullberg att rulla in Staffan framför en upplyst fond blir det tydligt att något även tänds i skådespelarens ögon.

– Jag saknar applåderna och närvaron av skådespelare. Kroppar, på något sätt. Svettlukten. Det där som tillhör teatern.

Staffans rörlighet är begränsad och han klagar över fantomsmärtor i det förlorade benet, men med hjälp av sina imaginära apostlahästar kan han ändå lämna köksbordet. Staffan Westerberg har en förmåga att öppna ett universum i vilket skrymsle som helst. Maria Sundbom betonar att hans sätt att besjäla världen även har låst upp hennes tillslutna rum, lite som jag upplever att hans barnprogram en gång gjorde med mina.

– Mitt under en lång scen börjar plötsligt lampan prata också. För den har ju hängt där i 25 eller 150 år och har också något att delge. Det tycker jag även som konstnär är en sådan fantastisk insikt som gör att allt blir möjligt. ”Vem fan ska säga det här? Ja, men det skulle ju rörhönan kunna göra”, säger Maria Sundbom. 

När hon inför sommarens föreställning djupdök i Staffans dramatik plockade hon bland annat upp en ängslig sädesärla och en pitepalt som blir misstagen för att vara en kamphund. 

– Jag har försökt hitta Staffans metronom, den som tickar inne i hans kropp och leder fram till olika varianter på samma tema. Lite som Bachs alla fugor, säger Maria Sundbom.

I rollistan dyker även en student, en gamling och en kärlekskrank trana upp, samt en älg som fanns med redan i Vilse i pannkakan. Där hette han Laban, nu är han omdöpt till Lajban, men alltjämt vandrar han runt och söker sin mamma.

– Maaamaaa, muar Staffan ödsligt framför mig i sin rullstol. Maaamaaa.

Till slut hittar älgen ett träd som han misstar för sin mor, trots att de andra är skeptiska.

– Ett träd kan väl inte vara mamma till en älg? Men om han nu tycker det, låt honom göra det, säger Staffan som konstaterar att det finns något vemodigt över att människan ska behöva växa upp och tänka gravallvarliga tankar.

– Jag känner mig ungefär som en lärarinna som vinkar adjö till barnen på skolavslutningen och inväntar nästa årskull. Jag blir kvar själv i leken på något sätt. 

Med fantasins hjälp har han också bearbetat döden så många gånger att han inte längre är rädd för den. 

– Jag har börjat vänja mig nu. Det får gå. På sista tiden har jag sett några gestalter som far igenom rummet, figurer som glider omkring ljudlöst. Det kanske är ett tecken på att det händer något stort för mig. Att jag börjar försvinna. Men när jag gör det vill jag inte ha en begravning. 

Hans invänder igen, men Staffan fortsätter:

– Om jag nu får prata för mig själv, har det varit begravning i hela livet. Födelsedagar och begravningar är för mig samma sak på något sätt. 

Men begravningar är väl mycket till för dem som är kvar?

– Ja, men det skiter jag i. 

Han skrattar till och ber Hans att värma på kaffet i mikron.

Det har börjat lukta sparris i köket och snart, redan klockan 18, kommer hemtjänsten tillbaka för att lägga honom för kvällen. Jag frågar vad han mer har kommit fram till under sin livslånga lek.

– Att jag fortfarande är olärd. Jag skulle vilja veta mer om livet. Och lite grann om döden. 

Läs mer:

Jan Troells bilder visas för första gången

Tom Alandh: Martina och det magiska skrattet