Superlöftet som inte ville vara med

Vera Frisén gjorde succé med sin första soloutställning i början av 40-talet. Hon spåddes en lysande framtid, men blev sjuk, drog sig undan och glömdes bort. Nu återlanseras hon inför en häpen samtidspublik.

Vissa konstnärskap är braskande och självsäkra; tänk bara på namn som Picasso, Dalí, Warhol och varför inte Billgren, där den publikfriande personan till sist blir lika viktig som de verk som skapas.

Andra konstnärer är diskreta intill självutplåningens gräns, hur begåvade de än må vara.

Sådan var Vera Frisén.

Den 6 juni 1990 dog hon, en gång utsedd till en av landets mest lovande målare, utan att det noterades på kultursidorna. Hon hade instruerat släktingarna om att den digra produktionen skulle brännas efter hennes bortgång, men ångrade sig i sista stund. Länge låg de hundratals dukarna bortglömda på en vind.

Det var 2019 som konstvetaren och curatorn Ebba de Faire (känd bland annat från SVT:sKulturfrågan Kontrapunkt) satt och bevakade en auktion på nätet. Plötsligt såg hon ett obekant verk som med sin märkliga lyskraft fångade hennes intresse. Konstnärens namn – Vera Frisén – sa henne ingenting.

– Jag tog kontakt med min kollega Joakim Ödlund och vi började googla. Vi såg fler fantastiska tavlor, men i de få texter vi hittade var konstnärens namn stavat på olika vis och åren för födsel och död varierade. Det verkade som om ingen riktigt hade koll på vem det här var, och vi insåg direkt att detta var ett värdefullt konstnärskap som var bortglömt, kanske på väg att försvinna för alltid.