”Ultravåld” är en blodig kavalkad
Författare, dramatiker, krönikör och poddare. Tone Schunnesson har blivit folkkär och efter sex år är hon tillbaka med en ny roman. Ultravåld är en karnevalisk och underhållande bok – men håller den hela vägen?
// Foto: Ebba Lange
Författare, dramatiker, krönikör och poddare. Tone Schunnesson har blivit folkkär och efter sex år är hon tillbaka med en ny roman. Ultravåld är en karnevalisk och underhållande bok – men håller den hela vägen?
Roman
Ultravåld
Författare: Tone Schunnesson
Förlag: Norstedts
400 sidor
Tone Schunnesson slog igenom med den prosalyriska debuten Tripprapporter 2016. Den följdes av romanen Dagarna, dagarna, dagarna fyra år senare, som liksom den förra rosades av kritiker för sitt språkliga driv och sin originalitet. Hon är också bekant för många som krönikör och poddare. Vad som är mindre känt är att Schunnesson också är verksam som dramatiker, senast med en dramatisering av Charlotte Brontës Jane Eyre på Folkteatern i Göteborg. Det tänker jag på när jag läser hennes tredje roman, Ultravåld, som är ett perfekt dramaturgiskt bygge. Storyn är av kalibern att den skulle kunna slå omkull vilken Hollywoodproducent som helst med sin grundkonflikt som luktar Shakespeare (maktkamp, våld, galenskap och ond, bråd död) och sina många, oväntade vändningar. Den korta hisspitchen är följande: En far som plågar livet ur sin familj försvinner under mystiska omständigheter. Kanske blir han mördad? Alla tror att han är död, tills han en dag återvänder för att hämnas.
Och ja, anslaget är suveränt. Här möter vi mamman Monica, som i jagform, pladdrigt och oreflekterat, prisar sina båda vuxna barn och sin döde make – och mellan raderna förstår vi att inte ett ord är sant. Snart kommer barnen till tals och graden av dysfunktionalitet i barndomen, som de framlevde i ett förfallet slott på den skånska landsbygden på 1990-talet, framträder bit för bit. Den ståndsmässige fadern Carl-Fredrik är värsta hustyrannen som njuter av att trakassera sina barn och slå sin fru under de dammiga kristallkronorna, när han någon gång råkar vara hemma. Mest är han ute på sina så kallade affärsresor. Mamma Monica dövar sig med piller och alkohol, dottern Eddie tröstäter och drunknar i självförakt – medan sonen Jarl, som får ta de värsta smällarna, tidigt börjar stjäla av sin mammas piller och bestämmer sig för att dokumentera misären med sin Sony-kamera. Tills Carl-Fredrik en natt försvinner och hans bil hittas vid klipporna vid Kullaberg.
Så långt är jag helt med på noterna. Upptakten i Ultravåld är en läsfest. Schunnesson skriver fram de olika perspektiven med schvung och gehör. Den måleriska prosan har driv och lyckas hålla balansen mellan modernt skillingtryck och psykologiskt drama. Inte minst krocken mellan landsbygdens inskränkta konformitet och den udda trasadeln, som familjen tillhör, är klockrent gestaltad. Här skildras bland annat en obetalbar, skånsk grisfest, där den excentriska änkan Monica blir en magnet för traktens bönder. Dottern Eddies synvinkel i barndomen berör också. Smärtan i att vara fel, fet och oälskad.
Oerhört skickligt framskriven, krypande obehaglig innan det bittra slutet.
Det är synd att avslöja alla intrigens vändningar, men något sker som definitivt höjer lästemperaturen. Därefter får vi följa den undersköne sonen Jarls karriär som filmregissör, först i Danmark och sedan i Los Angeles. Det är den del av historien som på dramaturgispråk brukar kallas fördjupning, men här sackar romanen. Jarl är en Schunnesson-typ vi känner igen, han har vissa likheter med huvudpersonen Bibbs i hennes förra roman, bara ännu mer ångestdriven och mörk. Och visst finns det en psykologisk förklaring till hans brist på empati och grava missbruk – och visst kan man säga att det tomma, narcissistiska livet i jakt på framgång är en spegel av vår samtid – men Jarls bottenlösa cynism blir helt enkelt tröttsam att läsa om. Det är för mångordigt och enahanda, luften går ur berättelsen. Jag hade hellre följt Eddie på hennes väg i vuxenlivet.
Fast sedan kommer slutet, the point of no return, och (nästan) allt är förlåtet. Crescendot när familjen återförenas på franska Rivieran är en filmisk, blodig och karnevalisk kavalkad, som minner om Tarantino. Oerhört skickligt framskriven, krypande obehaglig innan det bittra slutet. Romanens titel känns kongenial.
Summa summarum? Underhållande läsning. Check. Språkligt driv. Check. Psykologiskt djup. Halvcheck. Djupet går tyvärr förlorat i den smarta och väloljade intrigen och att våld går i arv är ju ingen nyhet. Men jag hade roligt på vägen och jag ser mycket fram emot filmen.
Läs mer:
Schunnesson och Pettersson om silverrävar, sossarnas framtid och Bambino-effekten