Gardell lät skuggfigurerna bada i ljus 

Kollektivroman, minnesmärke, epos – en modern Utvandrarna? Nu ges Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar för första gången ut som författaren själv hade tänkt det, som en hel roman. Johan Hilton skriver om hoppet i denna klassiska kärlekshistoria: ”När en familj sviker, finns det en annan som bara väntar på att få öppna famnen.” 

Det här är ett efterord av Johan Hilton som publiceras när Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar ges av Norstedts den 17 september. 

När Torka aldrig tårar utan handskar kom ut i tre volymer 2012 och 2013 togs den emot som den första stora skildringen av de svenska aidsåren. 

Det är en sanning med modifikation. Aids hade naturligtvis förekommit flera gånger tidigare i svensk litteratur, i verk av författare som Lars Norén, Ola Klingberg och PC Jersild. 

Men också hos Gardell själv. Redan i hans första roman Passionsspelet utgör en dödlig sjukdom fond för kärlekshistorien mellan två unga män. Och i hans andra roman Odjurets tid, som kom ut under aidspandemin 1986, befinner vi oss mitt i en apokalyptisk vinter. Även om aids aldrig nämns vid namn eller ens formellt existerar i romanens universum hänger stämningarna från pandemin ändå som ett tungt täcke över skeendet där gestalt efter gestalt försvinner in i sin ensamhet och dör. 

Också Torka aldrig tårar utan handskar hade förebådats i Gardells tidiga produktion. Fröet till det som så småningom skulle bli ett av den svenska queerlitteraturens storverk finns redan i hans tv-drama Ömheten som visades på SVT hösten 1989. Dialogen i några av de avgörande sekvenserna – bland annat Rasmus dödsscen på sjukhuset – återkommer ordagrant i romansviten. 

Visst skulle man kunna se det som ett uttryck för litterär återvinning. Men frågan är om det inte snarare rör sig om ett slags sanningsanspråk. Det är som om den äldre Gardell helt enkelt inte vill gå in och redigera just de ord som den yngre författaren en gång formulerade, i den tid då vän efter vän, älskare efter älskare, dukade under för det odjur som drog fram över världen. Det måste låta precis som det gjorde då, eftersom just de orden, replikerna och skeendena föddes ur blod och smärta och inte går att återskapa utan att de förfuskas. 

Att aids förekommit som motiv i svensk litteratur gör inte Torka aldrig tårar utan handskar till vare sig en mindre unik eller storslagen roman. Rasmus och Benjamins undergångsmärkta kärlekshistoria är en av få skildringar av den här tiden som återger den annalkande katastrofen helt genom blicken från dem som främst drabbades av den: homosexuella män. Och som varken förskönar eller väjer för det liv som homosexuella män vid denna tid hänvisades till – gränderna, pissoarerna, smygandet.  

Det intressanta med Gardells roman är hur just detta perspektiv smälter samman med de monumentala litterära anspråken. Här antar aidskatastrofens svenska historia skepnaden av en freskartad kollektivroman, ett epos och minnesmärke över dem som frosten tog. 

Medan 80- och 90-talens skräckslagna medierapportering i bästa fall hänvisade sjukdomens offer till anonymitetens mörker, gjorde dem till skuggfigurer i torrt formulerade nyhetsartiklar, låter Gardell dem i stället bada i ljus. Här får käglan från hans strålkastare göra ett uppehåll och dröja sig kvar vid var och en som går under i Pauls krets. På så sätt återförs de till mänskligheten igen, blir till kött och blod, med alldeles verkliga mänskliga ansikten, egenheter och drömmar. 

Reine från Bohuslän som förlorat sin styvbror och aldrig hittar rätt i kärleken. Bengt, den vackre och begåvade skådespelaren med ett pärlband av inställda succéer framför sig. Lars-Åke, aktivisten, som först som vuxen inser var han hör hemma – men som inte får leva många år i rusig frihet. 

Och så Paul själv, naturligtvis, romanens sol som alla kretsar kring. Den som likt en god fe ur en homosaga fångar upp nyanlända queerflyktingar från svenska landsbygden redan vid Bögringen på Stockholms centralstation. Och vars godmodiga skamlöshet manar dem att ta klivet ut i den verkliga världen, utanför garderoben. 

Intressant nog är Paul den ende av huvudpersonerna i Torka aldrig tårar utan handskar som vi aldrig får lära känna på djupet. Till skillnad från Rasmus, Benjamin, Bengt, Lars-Åke och Reine förses han inte med en bakgrundshistoria, vilket gör att han också vid romanens slut förblir något av en gåta. Under den grandiosa och ytterst homosexuella begravningen infinner sig ytterligare frågetecken: Dopnamnet var tydligen Staffan? Var han ens jude? Men Gud ändå! 

Det går att argumentera för att frågorna är själva poängen. Paul är som Gud. Berättade man allt om honom skulle han förlora det nödvändiga metaforiska, för att inte säga mytiska, skimret. Han är en gestalt som är större än sitt namn, sin identitet och sin historia. I honom sammanstrålar alla de särdrag från såväl svunna tiders hbtq-community som dagens, strategierna och egenskaperna som gjort att vi överlevt – trots allt. Modet och styrkan, gatusmartheten och kreativiteten, skärpan och humorn, skamlösheten och oböjligheten. 

Men framför allt: kärleken. 

Till Paul är alla utstötta och ensamma välkomna, hos honom får vi bli varandras likar. Han är försedd med en närmast magisk blick för vilka som kan komma att behöva honom. Så när det försagde Jehovas vittnet Benjamin knackar på hos Paul med sina kitschiga och könlösa bilder av paradiset synar den muntert bitchiga praktfjollan genast förljugenheten och själv förnekelsen och bjuder in till underbart syndiga tillställningar till tonerna av ”O helga natt”. 

På så sätt blir också hans traditionsenliga julfester på Sankt Paulsgatan – var annars? – glimtar av ett homosexuellt Utopia – en lycksalighetens ö i en tid och ett land som gärna betraktade sig som jämlika och fördomsfria, men där döda homosexuella snart skulle skyfflas ned i svarta plastpåsar som förseglades. 

För om levandegörandet av de döda, återupprättelsen av dem som förnekades sin mänskliga värdighet, är den ena av de bärande balkarna i Gardells romanbygge, är minnet den andra. Det kommer tydligast till uttryck i de dokumentärt essäistiska passagerna, med nedslag i vad som faktiskt skrevs och påstods under de här åren. 

Somligt av det kan säkert förklaras med allmän rädsla och panik – pandemier har en tendens att polarisera och dra fram det värsta i oss, det vet också vi efter covid-19. 

Men här finns även röster från samhällets opinionsskapande skikt – ofattbart gälla röster – som aktivt gjorde sig till budbärare för konspirationsteorier, lögner och en ren och oförfalskad homofobi. Många av dem har för övrigt aldrig behövt stå till svars för de åtgärder som de en gång förespråkade, med förlagor ur historiens skräckkabinett. Kartläggning och övervakning. Tatueringar. Läger. 

Dessa debattörer och skräckmånglare, dessa förment vetenskapliga och bekymrade röster, har än i dag ett stort ansvar för det tonläge och opinionsklimat som plågade så många människor under den här tiden. De frammanade aktivt bilden av den hotfulle bögen och krokade bestämt fast den i gamla föreställningar om den otyglade och hotfulla sexualiteten. 

Föreställningen om homosexualitet som ett hot mot normalitet, familj och nation kom därefter att följa oss.

När Gardell hävdar att man under denna tid kom att likställa den aidssjuke bögen med en mördare kan det låta som en grov överdrift. Men faktum är att populärkulturen sällan fylkats med så många sexuellt förvridna och queerkodade mördare som under 80-talet, från Buffalo Bill i När lammen tystnar till återupplivandet av den modersbundne transvestiten Norman Bates i Psycho II, III och IV via blodtörstiga lesbianer i Basic instinct och seriemördande transflickor i Sleepaway camp. 

Föreställningen om homosexualitet som ett hot mot normalitet, familj och nation kom därefter att följa oss långt in på 00-talet och fällde sin skugga över de stora striderna om hbtq-communityts mänskliga rättigheter. Den genljuder fortfarande i offentligheten – i våra dagar i den hätska debatten om transpersoner. 

Det här är kort sagt en del av vår svenska nutidshistoria som länge väntade på att formuleras. Och om någon till slut skulle göra det var det naturligtvis Jonas Gardell – det folkkära Homot som varit en del av offentligheten i snart fyra decennier och i mångas ögon förmodligen utgör själva sinnebilden för homosexualitet, Pride och rätten att leva sitt liv på sina egna villkor. Men som även var där när det hände. 

Det märkliga är det som uppstod i mötet mellan Torka aldrig tårar utan handskar och den svenska läsekretsen. Många av oss svartsynt lagda antog att romanen säkert skulle hitta sina läsare och få fina recensioner, men att den nog var väl radikal för den verkligt breda allmänheten. Vi snackar trots allt ”Klara Porra”, cruisingkultur och andra solkigheter som rimmar rätt illa med dagens mer tillrättalagda och parfymerade bild av queercommunityt. 

Men Sverige var redo. Som Sverige var redo. 

Torka aldrig tårar utan handskar togs emot med en överväldigande entusiasm, inte minst från läsarhåll. Säkerligen fick de tre volymerna av romanerna viss skjuts av tv-filmatiseringen som visades i SVT i jämnhöjd med lanseringen av svitens första del. 

Men den kom samtidigt att omtalas i termer som ”modern svensk litteraturhistoria” och ”utvandrarepos”. Benjamin och Rasmus fick nimbusen av modern motsvarighet till Mobergs Karl-Oskar och Kristina, gestalter som till synes motståndslöst mutade in sin självklara plats i det litterära svenska medvetandet. 

Till och med kungahuset gav sitt bifall. När Jonas Gardell tilldelades utmärkelsen ”Årets homo” på 2013 års Gaygala var det kronprinsessan Victoria som delade ut priset – och hon blev på köpet den första svenska kungligheten som medverkat officiellt i ett hbtq-sammanhang. 

Det är ingen liten sak. Men frågan är om jag ens hade förstått hur stort inflytande romanerna faktiskt fått, även på ett internationellt plan, förrän jag träffade den kanadensiske författaren Éric Chacour våren 2026. 

Han befann sig just då på turné med sin egen roman Det jag vet om dig, som är en kärlekshistoria mellan två män i Egypten. Det som gladde honom allra mest med besöket i Sverige var inte att träffa sina svenska läsare och uppträda på författarscener. Utan att äntligen få se Rasmus och Benjamins Stockholm och möta upphovsmannen till hans favoritroman Torka aldrig tårar utan handskar. 

Det finns fler exempel på hur romansviten kommit att utgöra inspirationskälla utomlands. Den spökar inte minst i brittiska tv-serien It’s a sin från 2021 av Russell T Davies som gjorde det banbrytande dramat Queer as folk på 90-talet. Även om It’s a sin inte öppet medger att den lånat motiv från Torka aldrig tårar är den påfallande lik både Gardells roman och filmatisering, som visats ett par år tidigare på brittisk tv. 

Samma kollektiva anspråk. Samma sorts vänskapskrets som dukar under, en efter en. Och samma obönhörliga inskränkthet, inte minst från de så kallade närmast sörjande – de biologiska familjerna som, efter att aids ryckt sönerna ur deras händer, utplånar alla kvardröjande tecken på homosexualitet och retuscherar den dödes historia. 

Det kan förvisso vara ett tecken på Torka aldrig tårar utan handskars allmängiltiga väsen att land efter land, kultur efter kultur, genomlevt liknande trauman, på ungefär samma sätt. Men likheterna är samtidigt så uppenbara, på gränsen till det besvärande. 

Avslutningsvis några ord om Sara och Harald. Deras svek mot Rasmus och Benjamin är möjligen inte helt lättsmälta för en läsare på den här sidan Priderevolutionen och regnbågsyran. 

Framför allt Sara genomgår en närmast chockartad förändring vid Rasmus dödsbädd – från älskande moder till kallhamrad gränsvakt och utkastare. Kanske är hennes kärlek till drömversionen av hennes son för stor för att hon ska kunna ta in den verklige Rasmus. Kanske omfattades han i själva verket aldrig av hela hennes kärlek. 

Skulle en mor verkligen kunna agera så i dag? 

När jag för snart tio år sedan började arbeta på min reportagebok Vi är Orlando, som handlar om massmordet på 49 personer på queerklubben Pulse i Orlando i Florida 2016, slogs jag av hur stor plats kärleken fick i bemötandet av tragedin och stadens högtidlighållande av de döda. 

Det var som en kollektiv manifestation av hur mycket som förändrats, att vi lever i helt andra tider. Homosexuella dör inte längre i tystnad, samhället står nu på vår sida. 

Men kärlek har ibland sina gränser, också i dag. Det tydliggjordes om inte annat av somliga av de dödas familjer. En av dem begärde aldrig ut kroppen efter en mördad son från bårhuset – skammen över att han på det här sättet outats som bög var för stor. Man valde att straffa honom hinsides, att leva vidare med sitt falska minne av honom, hellre än att ge honom en värdig begravning. 

Det hoppfulla med Torka aldrig tårar utan handskar är att kärleken ändå inte går under. För när en familj sviker, finns det en annan som bara väntar på att få öppna famnen. Till syvende og sidst är nämligen Torka aldrig tårar utan handskar en klassisk kärleksroman – där kärleken mellan Rasmus och Benjamin också övervinner döden. 

Trettio år efter att Rasmus gått bort går Benjamin fortfarande i Pridetåget, för att vittna om det community som välkomnade honom och om den man som kom att bli hans liv. 

Större än så blir inte ett möte mellan två besläktade själar – och antagligen inte en kärleksroman heller.

Läs mer:

Kanadensiska succéförfattaren: ”Gardell tog det till en ny nivå”

Robert Fux: Från restaurangkök till teaterdrottning