Transplantionsgruppen: ”Vi har förberett oss i tio år”
Patienter som får en ny lever ska inte bara klara operationen, utan också kunna leva ett långt och friskt liv efter ingreppet. Transplantationskirurgen Bo Göran Ericzon berättar om lagarbetet i sin forskningsgrupp.
// Foto: Meli Petersson Ellafi
Lyssna på artikeln
Patienter som får en ny lever ska inte bara klara operationen, utan också kunna leva ett långt och friskt liv efter ingreppet. Transplantationskirurgen Bo Göran Ericzon berättar om lagarbetet i sin forskningsgrupp.
”1984 gjordes den första levertransplantationen i Sverige på Huddinge sjukhus. Några år senare genomfördes en operation på en liten flicka som bara var ett halvår gammal. För ett par månader sedan pratade jag med henne. Idag är hon tvåbarnsmamma. Organdonation räddar liv.
Allt är beroende av organdonatorn. Utan donatorer skulle det inte bli några transplantationer, så det är tursamt att den svenska befolkningen är så positiv till organdonation. När det finns tillgängliga organ opererar vi leversjuka patienter i alla åldrar – från småbarn till människor som är över 70 år gamla. Bara under förra året genomfördes nästan 200 transplantationer av det här slaget i Sverige. För de allra flesta fungerar den nya levern utmärkt men efter ingreppet väntar en ny verklighet för patienten att förhålla sig till: den livslånga immunhämmande medicineringen.
Medicinen behövs för att kroppen inte ska stöta bort levern. En avstötning kan hota livet på patienten. Även om den nya levern fungerar utmärkt för de flesta patienter kan medicinens biverkningar skapa nya problem på sikt. De barn och unga som transplanteras ska ju leva med sitt nya organ i flera decennier och av den anledningen valde jag och mina kollegor att titta närmare på medicinens biverkningar. Den kan i värsta fall leda till hjärt- och kärlsjukdomar, tumörer och cancer. Det fick oss att starta Toleransprojektet. Vi försöker hjälpa patienter att kunna avsluta sin immunhämmande medicinering utan att riskera en avstötning av sin nya lever.
Jag leder forskningsgruppen som så kallad principal investigator och runt mig finns ett team av läkare, doktorander, forskningssjuksköterskor och forskningsassistenter. Vi har förberett oss i mer än tio år och vårt mål är att ge patienter möjlighet att trappa ner på, och i bästa fall avsluta, den immunhämmande behandlingen cirka 18 månader efter operationen. Vår metod bygger på att vissa celler från donatorn odlas tillsammans med mottagarens egna celler i vårt laboratorium. Sedan förs dessa tillbaka till patienten två veckor efter operationen. Idén är att immunförsvaret ska lära sig att den nya levern tillhör kroppen och därmed inte reagera genom att stöta bort organet.

I dagsläget överlever ungefär 98 procent av patienterna det första året. Att resultaten redan är så pass goda är en följd av både kirurgisk och medicinsk utveckling. Men för mig och mina kollegor i teamet är det viktigt att förbättra patientens livskvalitet och göra det möjligt för dem att överleva länge.
Den här typen av forskningsprojekt är ett lagarbete där varje medlem bidrar med sin del. Några jobbar mer patientnära och andra mer i laboratorierna. Ett exempel på hur goda resultat ett forskningsprojekt kan ge visar Skelleftesjukan som den kallas i Sverige men som även finns globalt. Vi var först i världen med att behandla sjukdomen med levertransplantation, för att stoppa försämringen för patienterna. Innan denna lösning fanns det ingen behandling och patienterna dog oftast inom tio år. Vårt sätt att behandla startade en global forskningsaktivitet för att kunna hitta ännu fler sätt att behandla och tack vare det finns idag metoder där vi inte längre behöver byta ut levern utan kan behandla med bromsläkemedel och genterapi. All verksamhet kan förbättras bland annat genom att hitta nya tekniker och tillvägagångssätt och min förhoppning är att även vårt toleransprojekt kommer att generera goda resultat.
Man får aldrig glömma bort att det här är ett grupparbete som kräver gott samarbete, inte bara inom vår egen klinik utan med många samarbetspartner på sjukhuset. En viktig aspekt i vårt team tror jag är att vi vet att vi är beroende av varandra. Vi binds samman i verksamheten och var och en är medveten om sin viktiga roll.”
Berättat för Josefiné Josefsson
Läs mer:

