Venedigs skönhet förändrade Olles liv
Nyss fyllda 77 förverkligar psykoanalytikern Olle Björkström en storslagen dröm: ett praktverk om Venedig – och en påkostad releasefest på plats i staden. Vi följde honom på resan och fann en sextio år gammal familjetragedi.
Lyssna på artikeln
Nyss fyllda 77 förverkligar psykoanalytikern Olle Björkström en storslagen dröm: ett praktverk om Venedig – och en påkostad releasefest på plats i staden. Vi följde honom på resan och fann en sextio år gammal familjetragedi.
När den sista gästen försvunnit bort mot San Marco står Olle Björkström kvar vid det öppna fönstret som vetter mot kyrkan Santa Maria del Giglio. På gatan utanför brinner två kitschiga ljuslyktor med påven på. Det är den 25 januari 2024 och Olles releasefest för boken Venedig på analyssoffan är precis slut.
Vi som är kvar är en udda trio med en psykiatriker och psykoanalytiker i prickig slips, en fotograf från Blekinge och en författare som kört fast i sin egen roman. För sex månader sedan gick Olle i pension, och om ytterligare ett halvår ska han fylla 78 år.
Men just nu finns varken förflutet eller framtid. Nuet är fyllt av fullmånen vars ljus träffar de vita marmorstatyerna på kyrkans takutsprång mitt emot. Ljudet av klackar i en närliggande gränd. Den fadda doften av avslagen prosecco. Och så tomheten som följer när en dröm precis har gått i uppfyllelse.
Tidigare under dagen skyndade vi genom Venedigs labyrint av gränder för att bjuda in några sista minuten-gäster till festen: två bokhandlare, en gallerist, en försynt fransk-algerisk fotomodell samt en dam som tagit en papeteria i pant från en släkting som är skyldig henne pengar. Sedan tidigare har Venedigs inflytelserika konsul Toto Bergamo Rossi och världens främsta samlare av venetianskt glas, Alessandro och Alessandra Zoppi (som äger ett eget palats precis vid Canal Grande) tackat ja till kvällens tillställning. Vi har skapat en spellista med italienska schlagers och svensk 60-talspop. Provianterat ost och charkuterier från lokala delikatessbutiker. Dukat det stora matbordet med tryckfärska exemplar av Olles egenutgivna bok och en reservoarpenna att signera den med.
Första gången jag träffade Olle Björkström stod han i sin och frun Evas trädgård i Storängen utanför Stockholm och formklippte en buxbom. Det är sju år sedan och det var min vän, fotografen Henrik som ringde dit mig. Han var anlitad av ett magasin för att ta bilder av en mycket speciell nationalromantisk trädgård: ”Kom hit! Du bara måste se det här.”
Det som skulle bli ett kort besök drog ut på tiden och blev till kväll med middag. Olle berättade om Venedig. Han och Eva hade varit där ett par år tidigare och han kunde inte sluta tänka på staden. Hur kunde det komma sig? Varför påverkades han så starkt? Fanns det något i stadens anatomi som inverkade på det mänskliga psyket och i så fall vad?
Det skulle han någon gång vilja undersöka. Vi kom också in på filmen Call me by your name som nyligen haft svensk premiär. Olle hade även läst André Acimans roman som filmen bygger på, och blivit djupt gripen. Det är en berättelse där skönheten och förlusten ligger sida vid sida.
–Vet du, sa Olle plötsligt, och vände sig mot Henrik. Du påminner om min döda bror, Kjell. Han gick bort när jag var 18.
Jag minns resten av kvällen som ett långt samtal om skönheten som en läkande kraft. Olle pratade om sin bror som sitt livs ljus och hopp, höljd i ett mytiskt skimmer. Vid ett tillfälle sa han:
–Jag tror att skönhetens välgörande effekter kan vara orsaken till att människor som blivit utsatta för något slags känslomässigt intrång gärna söker sig till vackra miljöer och upplevelser. Välbehaget och avspänningen skänker kanhända tröst?
I Venedig har klockan passerat midnatt. Medan jag och Henrik börjar plocka i ordning efter releasefesten, står Olle kvar vid de öppna balkongdörrarna. Det är svårt att veta vad han tänker, han är ovanligt tyst. Återhållsam i sin segeryra. Kanske går han i tanken igenom kvällen – eller hela sitt liv med dess möten, beslut, glädjeämnen och smärtpunkter – likt författaren Jep Gambardella, huvudpersonen i Paolo Sorrentinos film Den stora skönheten, som efter sin 65-årsfest vandrar ensam genom ett nattligt Rom. De italienska delikatesserna är uppätna. Natten sammetsmjuk. Av de 50 exemplar av boken som vi baxat med i fyra stora resväskor, är alla utom sex exemplar sålda. Alla gäster har tyckt att initiativet är lovvärt och att Olle är adorabile. Hemma i konsuln Toto Bergamo Rossis lägenhet ligger modelegenden Diane von Fürstenberg med covid – och ett signerat exemplar av Venice on the analytic couch i handen. En osannolik afton är till ända. Olle vänder sig om och säger:
–Jag glömde att skriva om hur frånvaron av motorljud i Venedig sänker stressnivån i kroppen. Jag kanske måste göra en uppföljare?
Våren 2024 sitter jag och Olle i väntrummet till hans mottagning i den stora villan i Storängen. Byggnaden är ritad av arkitekten bakom Stockholms stadshus, Ragnar Östberg, och inredd som om Beatrix Potter, Arts and Crafts-rörelsen, Alice i underlandet och Hieronymus Bosch alla haft ett finger med i spelet. Bibliotekets tak har målats som en himmel. På väggen bakom analyssoffan sträcker en blå bäck, omgiven av småländsk mossa, ut sig (tänkt att symbolisera psykoanalysens flöden). Det är Olles fru, konstnären och trägårdsdesignern Eva Björkström som har målat. Kökets tak är täckt av korgar. I de platsbyggda bokhyllorna finns tusentals böcker; romaner, botaniska verk, diktsamlingar, konstlexikon, uppslagsverk och trädgårdslitteratur från 1500-talet. Ett orangeri med tropiska växter. En specialingång med miniatyrkonst för mössen. Överallt små smakfulla och egensinniga arrangemang.
Här har Olle och Eva huserat sedan 1980, då det idylliska området var utmätt för rivning. Då var Storängen en bohemisk, naturskön och lite bortglömd villastad från början av 1900-talet.
Nedsjunken i en duvblå fåtölj mitt emot mig, sitter Olle bakom en lejongul kaffekopp.
Samtalet rör sig kring frågorna han hade med sig till Venedig. Har han fått svar?
–Jag var övertygad om att Venedig bara var en överexploaterad turistfälla. Men så bad vår vän, keramikern Lena Olsson mig och Eva att följa med till konstbiennalen 2014. Jag minns när taxibåten från flygplatsen rundade ön Sant´Elena och jag fick syn på kyrkan Santa Maria della Salute. Kupolen i istrisk sten trädde fram som en hägring i soldiset. Som om hela kyrkan, ja hela staden, svävade på vattnet. Och svallvågorna på Canal Grande som glittrade… Jag fick en skönhetschock. Arkitekturen sjöng. Palatsen är små, vilket inte gör dem skrämmande trots sina rika utsmyckningar. Gatorna är smala, men överblickbara. Broarna perfekta att samtala på. Lagunen kluckade, som vattnet i en livmoder.
För min pappa tog sig sorgen ett fysiskt uttryck. Hans rygg blev böjd över en natt
Det sista får mig att le. En gång psykoanalytiker, alltid psykoanalytiker, tänker jag.
Framför honom på bordet ligger en bok med den passande titeln Rena skönheter. Intill står en jadegrön vas i stengods med gula narcisser i. Det är meningen att patienterna ska mötas av en ombonad, vacker och lugnande atmosfär i harmoniska färger. För visst sa väl Goethe att man blir galen av lila?
Ända sedan den där kvällen, när Olle sa att Henrik påminde om hans döda bror, har jag velat höra honom berätta om vad som egentligen hände.
–Det var midsommarafton 1961, min bror var på väg till en fest utanför Trosa. Men han kom aldrig fram. Bilen var en elegant MG Cabriolet som han fått i 18-årspresent av vår pappa.
Olle blir tyst. Sedan säger han:
–Efter Kjells död sänkte sig en tung dimma över min familj, och speciellt över min pappa som kände sig ansvarig, eftersom det var han som köpt bilen. Min bror var oerhört viktig för mig. För både mig och pappa stod han för hoppet om en bättre framtid. Det var han som skulle ta över företaget som min pappa startat, Björkströms Byggnads AB. Han var redan inne på ingenjörsutbildningen för att vara redo när dagen kom. För min pappa tog sig sorgen ett fysiskt uttryck. Hans rygg blev böjd över en natt.
Och för dig?
–För mig blev skönheten en ventil i en ganska tryckande familjesituation som kulminerade i min brors död. Jag flydde in i estetikens värld. Började prenumerera på tidningar som Paletten, Hem i Sverige och House Beautiful och blev en flitig besökare på Nyköpings stadsbibliotek. Där fanns en referensavdelning med speciella böcker som man inte fick låna hem. Den största boken var en halvmeter i diameter. Jag var 15 år och tänkte att den stora boken måste vara bra intressant. Den handlade om svenska trädgårdar och jag läste den från början till slut.
Olle reser sig ur fåtöljen. Efter en stund kommer han tillbaka med en gigantisk bok med guldkantade sidor.
–Den väger som en bebis! utbrister Olle nöjt. För ett par år sedan var jag på Rönnells antikvariat och kom i samspråk med ägaren. Jag berättade om min första stora läsupplevelse och han bad mig vänta medan han gick ut på lagret. När han återvände hade han med sig ett exakt likadant exemplar som jag förälskade mig i under tonåren! Den var dyr, 7 000 kronor, så jag bad om att få tänka. Dagen därpå ringde jag upp och sa att jag ville ha den, varpå han svarade: ”Det visste jag redan.”
Olle öppnar verket – Svenska trädgårdskonsten av Erik Lundberg – och visar en etsning av en sagolik trädgård i en naturlig ravin.
–Ravinen hette Apertin och låg i Värmland. För ett par år sedan åkte Eva och jag dit, men ingenting fanns kvar. En trädgård måste man odla, annars växer den igen.
Plötsligt låter Olle som en av mina tonårs favoritfigurer, den skygge trädgårdsmästaren Mr Chance i Jerzy Kosińskis roman Finnas till.
Jag tar en klunk av lindblomsteet.
Själv har jag alltid längtat efter en värld som jag länge trodde att jag endast kunde hitta i romanerna. En där Dorian Grays porträtt, Anna Karenina, Den hemliga trädgården och Howards End smälter ihop och där det högläses dikter i nötta men generösa fåtöljer vid runda bord. De fåtöljerna och den högläsningen har jag funnit hos Olle och Eva. De senaste sju åren har deras hem varit min tillflyktsort, en värld i världen, under en utmanande period efter en separation.
En plats där man tror på stora och oförklarliga ting.
Olle och Eva är swedenborgare och håller inte det mystiska för otroligt. Ovanför öppna spisen hänger en lapp med en enkel, vägledande fråga: ”Vad skulle änglarna ha gjort?”
–De närmaste dygnen efter Kjells död gick ut på att få min pappa att överleva, säger Olle. Jag pratade hål i huvudet på honom med meningslösheter, var med honom hela tiden. Min mamma var inte kapabel och heller inte lika känslomässigt påverkad. ”Ta hand om honom!” sa hon bara.
Olle tittar sorgset på mig.
–Man kan säga att min pappa var min första framgångsrika patient, för han överlevde. Men det var också ett sätt för mig att överleva, att få koncentrera mig på något annat än att sörja Kjell. Skönheten blev mitt sätt att påstå att Kjell hade överlevt. Kärlek och godhet är synonymer, alltså är skönhetens överlevnad ett bevis på kärlekens överlevnad. Skönheten och kärleken är starkare än döden.
Men kan ett trauma verkligen botas genom att ”utsätta sig för skönhet”? Vad säger forskningen om saken?
–Vet du, efter mitt första besök i Venedig började jag läsa mycket om skönhetens effekter på människans psyke, säger Olle. Effekterna uppstår i det undermedvetna, så man kan inte styra dem eller viljemässigt framkalla dem. De sker bortom vår kontroll.
Och vad kan effekterna leda till?
–Man känner sig väl till mods, blir generös och vill dela upplevelsen med andra. Enligt forskning där man studerat patienters puls och blodtryck finns det vissa företeelser som ger låg stress och leder till avspänning.
Som vadå?
–Variationsrikedom, orienteringspunkter, böjda linjer … Raka linjer däremot, de ökar stressnivån. Den här forskningen är just nu väldigt i ropet.
Och det här går att applicera på Venedig?
–Ja. Venedigs miljö är väldigt variationsrik. Den böjda linjen hittar man i många av stadens kanaler, som den största, Canal Grande. Det är naturen själv som har skapat böjen. På de flesta torg i staden finns det en brunn i mitten, det vill säga en orienteringspunkt där ögat får vila.
Olle konstaterar att vi människor är programmerade till att lägga märke till och minnas ansikten, och den klassiska venetianska fasaden ser ut som ett ansikte, där öppningen för gondolen föreställer munnen, balkongfasaden ovanför är näsan och de två fönstrena på var sida ser ut som ögon.
–Om du tittar på omslaget till min bok, som föreställer Ponte dei Sospiri, kan du se att den ser ut precis som ett ansikte.
Olle räcker över boken.
Många av modernismens uttryck är stresshöjande
Jag tittar på fotografiet som föreställer världens mest fotograferade bro. Det poetiska smeknamnet Suckarnas bro döljer en inte fullt så mysig bakgrundshistoria.
Bron ligger precis mellan gamla domstolen i Dogepalatset och stadens fängelse. Lord Byron hittade på namnet och gav liv åt myten att fångarna skulle ha suckat djupt då de fördes över den smala bron till sina celler och fick se dagsljuset en sista gång.
Att människan dras till ansikten är uppenbart, inte minst i selfie-kulturens era. Men varför har just räta linjer, avskalad, geometrisk arkitektur och modernism blivit så populärt inom stadsbyggande, om vi mår dåligt av det?
–Jag tror att det beror på världskrigen. Skönheten hade spelat ut sin roll, gick inte att använda längre. Den blev förbrukad, ett hån. Modernismen föddes och slog igenom som förnuftets röst, en sorts reningsbad som kändes ärligt och rätt. Men nu sårar den oss i stället. Många av modernismens uttryck är stresshöjande. Den fyller inte längre någon renande funktion för oss, för kriget pågår inte här längre.
Det låter en aning flummigt men Olle insisterar.
–Vi lever i ett PTSD-samhälle (posttraumatisk stress). Trots att Sverige inte deltagit i några krig sedan 1815, har vi anammat det posttraumatiska synsättet. Men det borde vara prioriterat att inte bygga in psykisk ohälsa i miljöer. Problemet är att skönheten anses ful inom många områden; töntig och fåfäng, men jag tror att livet blir olevbart utan skönhet. Livet ska inte vara praktiskt! Det är inte det som det går ut på. Det blir inget liv alls.
Nu har Olle kommit upp i varv. Det märks att ämnet engagerar honom.
–Många människor mår dåligt i dag och jag är övertygad om att miljöerna vi omger oss med spelar en avgörande roll. Skönheten kan finnas överallt, men som med allting annat krävs övning: Iaktta. Lyssna. Känn. Ge rum åt ämnet i samhällsdebatten.
Bilden av skönhet har skiftat genom tiderna. I boken Om skönhet skildrar Umberto Eco hur Platon försökte bannlysa ämnet konst från skolorna, eftersom han ansåg att konsten var en falsk kopia av äkta skönhet (som det inte var alla förunnat att uppfatta eftersom den krävde ett andligt seende). I stället borde konsten ersättas med ”de geometriska formernas skönhet”, som grundades på proportion och en matematisk uppfattning av universum. Också klassicismen föddes ur ett krav på större stränghet. Ur behovet av en närmare anknytning till verkligheten, uppstod en överdriven realism. På sitt sätt låter det kanske inte olikt modernismen, medan en filosof som Herakleitos hävdar att världens harmoniska skönhet alltid visar sig i skepnaden av slumpmässig oordning (Olles högt skattade variation, gärna den naturliga). I åtskilliga historiska epoker har Det sköna varit nära förknippat med Det goda. Det man älskar är vackert. Det goda är vackert. Dock tycks vissa mer ytliga måttstockar hålla stilen, som vikten av proportioner. Men också proportioner kan tolkas andligt. Enligt den grekiska mytologin tilldelade Zeus varje varelse ett lämpligt mått och en passande gräns. Den exakta och mätbara harmonin uttrycks med de fyra sentenser som finns inristade på väggarna i templet i Delfi: ”Det rätta är det skönaste. Iaktta gränsen. Undvik hybris och Intet till övermått.”
Det rimmar inte riktigt med Venedigs ofta svulstiga, fräcka och sinnliga överdåd. Staden äger en sorts förryckthet. Och det är den som tilltalar Olle. Det finns en frihet och anarkism i stadens virrvarr.
Vem har varit din ciceron in i skönhetens värld?
–Palladio, världens främsta arkitekt genom tiderna enligt mig. Född i Veneto och verksam i Venedig. När jag första gången besökte hans kyrka San Giorgio Maggiore hörde jag Vivaldis Gloria för mitt inre. Jag skrev till en vän som skulle dit: ”Gå in och lyssna på musiken i pelarna, hör hur Palladio lyckats fånga Vivaldis toner i sten.”
När Olle berättar om stadens djupa inverkan på honom är det svårt att inte tänka på Döden i Venedig, Thomas Manns kortroman från 1912 om en kompositör som reser till Venedig för att vila, men där blir besatt av skönheten, och det i form av en ung pojke.
Jag misstänker att du läst den?
–Flera gånger. För mig är det en berättelse om vad som sker när man avsäger sig all lust, skönhet och lek i sitt liv. Den handlar inte bara om en homosexuell lust och kärlek, som huvudpersonen förnekar sig. I slutet av sitt liv kommer han på att detta varit hans livs stora misstag; att han tackat nej till allt det sköna, sinnliga och luckra som fanns i hans inre. Det har gjort honom förtorkad på djupet och han ångrar sig. Det är en påminnelse om att vi måste våga bereda skönheten plats, och kärleken, i vilken form den än kommer.
Om du försöker dela med dig och sprida skönhet, gör det dig till en bättre människa
Tots att Venedig är nästan öde, får man inte gå ut utan munskydd. Det är pandemiåret 2021 och vi har hyrt en våning ett stenkast från Markusplatsen. Jag och Henrik ska göra ett reportage om den venetianske restauratören och museiägaren Toto Bergamo Rossi, som dessutom råkar vara god vän med Hollywoodkändisar som Tilda Swinton, Jude Law och Wes Anderson. Med sitt mäktiga nätverk har han lyckats öka statusen för frågor om Venedigs bevarande. Bland annat genom att få till ett stopp för trafiken av lyxkryssare i lagunen och tillföra resurser för att restaurera stadens gamla landmärken. Olle ska skriva på sin bok. Spegla sig i lagunen. Gå vilse i gränderna. Äta bakverk på Marcel Prousts gamla favorithak Café Florian. Han är fortfarande i författarfasen famlandet.
Vi ska vara här i elva dagar. Det är lång tid i en utrymd stad där man inte känner någon.
Henrik vaknar tidigare än oss andra, för att fånga ljuset och stillheten. Vaporetto-hållplatsen nedanför oss heter Santa Maria del Giglio. Strax nedanför oss ligger Gritti, Venedigs äldsta lyxhotell och en gång Ernest Hemingways andra hem.
Direkt efter att vi kastat in väskorna i våningen går vi de tjugo meterna till Gritti. Vi tar ett bord i den gassande januarisolen på uteserveringen som är sponsrad av den italienska lyxbåttillverkan Riva. Vi är vintertrötta och bleka. På lagunen bryts tusentals ljusreflexer och fasaderna mitt emot är lika förföriskt och skamfilat bedagade som i filmatiseringarna av Patricia Highsmiths romaner om Mr Ripley. Vi dricker varsin Bellini och plötsligt överväldigar den mig –skönheten, den som drabbade Olle så svårt.
På väg ut genom den pandemi-tomma baren stöter vi på fyra figurer som hämtade ur en Highsmith-roman. Två män – en rödlätt man i rosa och grön Gucci-kavaj och en lång, mörk persisk prins. Bredvid dem, på varsin sammetsfåtölj sitter två franska bulldoggar, iförda matchande cashmeretröjor. Hundarna visar sig heta Violet och Rose. Jag som själv har en fransk bulldogg kommer snabbt i samspråk med männen och vi byter tips på hur man rengör bulldoggars rinnande ögonvrår och sedan telefonnummer. När jag berättar att jag ska träffa Toto utbrister en av männen: ”Darling, tutti conoscono tutti qui, alla känner alla här, det går inte att undvika.”
Har italienarna ett särskilt sinne för skönhet? Många menar det. Toto Bergamo Rossi bland annat.
–Italien är det enda land där man respekterar ytor. I Frankrike målar man över väggarna. I Italien restaurerar man dem. Vi har en lång hantverkstradition. Husen byggdes inte bara för en generation utan för många framöver. Det är därför de står kvar efter 500 år.
Men tror du verkligen att skönhet kan påverka oss på något djupare, mer genomgripande sätt?
–Ja. Skönheten gör något med dig. Om du försöker dela med dig och sprida skönhet, gör det dig till en bättre människa, säger Toto och tillägger att han kan ligga på golvet i Museo di Palazzo Grimani, där han är konstnärlig ledare, och betrakta takmålningarna och skulpturerna hur länge som helst.
När vi går hem en av dessa ödsliga kvällar, pratar vi om stadens dimensioner. Venedig utgår från människans mått. Det gör psykoanalysen också, säger Olle. Och det är nu han får sin idé. Han ska dela upp sin bok i kapitel: Ljuden, Ljuset, Skalan, Döden, Vattnet … Det som tillsammans, enligt Olle, gör Venedig till Venedig. Lika mångfacetterad och komplex som patienterna på soffan hemma i Storängen.
Vi får skynda ifatt Olle, för nu har han bråttom hem till skrivbordet i sitt sovrum.
–Om han någonsin skriver klart sin bok, säger jag och Henrik till varandra, då måste vi se till att ordna tidernas releasefest här.
När vi kommer hem från Venedig går månaderna. Även om man bestämmer sig för att ge ut en bok på egen hand är det en process som tar tid. Olles uppfattning om hur fort det ska gå att skriva en bok, går något stick i stäv med min. Men detta är hans process, han behöver inte ta hänsyn till saker som refuseringar, petiga redaktörer, kritiska förläggare och otympliga utgivningsplaner. Det här är hans passionsprojekt. Titeln har han klar sedan länge: Venedig på analyssoffan. Jag sätter honom i kontakt med formgivarna Lars Liljendahl och Eleonora Bergendal. De börjar formge boken långt innan texten är klar. Olle bestämmer sig för att översätta den svenska texten till engelska och låta de två språken samsas i boken för att nå ut bredare. Formgivarna letar ett riktigt bra tryckeri, eftersom boken ska innehålla ett fyrtiotal fotografier och ha en vävd pärm med nedsänkt bild. Budgeten har nu passerat 200 000 kronor men om andra pensionärer kan köpa dyra golfklubbor eller en husbil, varför skulle inte Olle kunna lägga pengar på att ge ut en egen bok? Jag hjälper till att korrekturläsa. Olles fru Eva fungerar som hans bollplank. Två vintrar ska komma och gå. Två vårar.
Och till slut är boken klar.
När kartongerna med de 700 böckerna landar på hallgolvet i Storängen, vågar Olle knappt öppna dem. Omslaget är mörkt rött, samma färg som finns i Venedigs flagga med det bevingade lejonet. Det är den 16 januari 2024. Om fyra dagar åker jag, Henrik och Olle tillbaka till den förtrollade staden. Denna gång för att hålla releasefest.
Taxibåtens teak glänser. Det har nyss regnat men nu bryter solen fram. Vi har skickat inbjudningar till alla på svenska konsulatet, till Toto och paret med bulldoggarna. Till antikhandlarna samt en fransk konsthistoriker som lämnade oss frågande kring huruvida han var mytoman eftersom han påstod sig känna Queen Elizabeth. Olles nyfikenhet och pojkaktiga entusiasm driver också mig och Henrik in i den hoppfulla leken. Vi går omkring som gårdfarihandlare och lyckas sälja in boken på kommission till två bokhandlare. Båda placerar den i skyltfönstret.
Vi sitter åter på balkongen. Katedralernas rosettfönster glimmar. En mås fångar en gyllene sardin i lagunen. Hur löd nu Olles treordsvisa? ”Iaktta. Lyssna. Känn.”
Efter en lång stunds tystnad vänder sig Olle mot mig och säger:
– Är det inte vackert?
Ur Vi Läser #3 2024.
Läs mer:
Lars Vilks, Anna Odell och Maurizio Cattelan – konst som chockar