Anna Casparsson och Saltsjöbadsvillan där tiden stod still

Systrarna Casparsson gjorde ett hus utanför Stockholm till ett nav i svenskt konstliv. När Lasse Westman var liten var han ofta i huset och trängdes med konstnärseliten. Vi återpublicerar hans reportage om systrarna i Saltsjöbaden, inför Moderna museets utställning om Anna Casparsson.

Anna Casparsson hemma i Saltsjöbaden, 1951. // Foto: Sjöbergarkivet

Anna Casparsson och Saltsjöbadsvillan där tiden stod still
Lars Westman
Prova idag

Systrarna Casparsson gjorde ett hus utanför Stockholm till ett nav i svenskt konstliv. När Lasse Westman var liten var han ofta i huset och trängdes med konstnärseliten. Vi återpublicerar hans reportage om systrarna i Saltsjöbaden, inför Moderna museets utställning om Anna Casparsson.

Den här texten publicerades ursprungligen i Vi nummer 49–50, 1993.


Huset var förtrollat. Särskilt om julen. Granen brann alltid på julkalaset, det var det vi väntade på.

När man var liten var man lite skraj för det här stora huset, med den mör­ka trapphallen där trappan alltid knar­rade och knäppte, också när ingen gick i den.

Man orkade knappt dra undan de tunga draperierna, men sen kom man in i en stor, ljus sagogrotta där det stod två svarta flyglar på golvet och palmer och tropiska växter i hörnen.

I en fåtölj framför öppna spisen satt Anna som var nästan 100.

Och sen, när hon var död, satt hen­nes dotter Marja i samma stol.

Dom flyter ihop på något sätt när man försöker minnas hur det var. Bara tanter i huset. Till julkalasen lagade Marjas syster Sonja all maten ute i stu­gan i trädgården. Hon vägrade bo i det här stora huset. Det var förgiftat.

– Skyll er själva om ni går in där, sa hon när vi hälsade på henne i stugan.

Julkalasen för de fattiga barnen i Saltsjöbaden hade de börjat med unge­fär 1910, långt innan man själv var född, alltså.

Allting i huset var från långt innan man själv var född. Ingenting hade rörts sedan 1896 när huset stod färdigt, möb­lerat i tidens tunga stil, med enorma draperier och tunga gobelänger och väggarna översållade med tavlor och andalusiska tallrikar och pistoler från napoleonkrigen.

Och pistolerna var laddade! En jul band Marja fast en pistol på balkongen med pipan ut mot Neglingeviken och ett långt snöre till avtryckaren. Vi drog och slet i snöret. Om det hade funger­at hade pistolen exploderat och hela huset med den.

Julfesterna för de fattiga barnen fort­satte långt in på 40-talet och 50-talet, då det inte fanns några fattiga barn längre.

Men de som varit här som barn un­der de hårda åren växte upp och fick egna. De kom till Marja och sa: vi var här på jularna när vi var små, kan våra barn få komma nu?

Det är klart att de fick. Marja och hennes systrar hittade på avancerade lekar. Den bästa gick ut på att man fick ställa sig på en planka varpå ögonen bands för med ett svart skynke.

– Nu ska vi hissa upp dig på plankan mot taket, sedan får du hoppa.

Det blev knäpptyst i salen. Man kän­de hur de lyfte plankan. Djupt där ner­ifrån hörde man Marja ropa:

– Nu står du alldeles under taket. Hoppa.

I själva verket var plankan bara två centimeter över golvet.

Man hoppade, och överlevde! Gra­nen brann så att lågorna slickade taket. Marjas syster Inga gnäggade. Hon hade träben och ett svart pannband. Sonja stod utanför i snön och langade in käk genom fönstret. Huset är förgiftat, sa hon när vi frågade varför hon inte kom in.

Vi gillade höra henne säga det. Hon var roligast.

Någon tomte behövdes inte.

Det hade funnits en son i huset men han var död, långt innan man själv föd­des. Han hette Pelle och kunde prata med djuren och hade två tama ugglor som följde honom i träden vart han gick.

När det kom gäster med tåget från Stockholm skickades han över till sta­tionen tvärs över vägen för att möta dem. Ugglorna flög efter honom i trä­den. Gästerna klev av tåget och hälsa­de på honom. Goddag, lilla Pelle, var har du ugglorna?

Pelle visslade och ugglorna kom fly­gande ur mörkret och landade på hans axlar.

Villa Snäckan, 1990. // Foto: Saltsjöns arkiv

Målaren Ernst Josephson hade kom­mit ut och bott här långa tider. Vi hör­de sagorna om honom. Sjuk och tokig hade han varit. Men här i huset hade han blivit nästan frisk.

Hans tavlor hängde kvar överallt på väggarna. Medan Anna Casparsson spelade för honom hade han legat här på soffan och ritat porträtt av Beethoven.

Och Strindberg hade kommit ut en gång, men vänt i grinden. Han var rädd för hunden. Det glömde de aldrig!

Strindberg var rädd för vår snälla Sankt Bernhard!

Det var första gången vi hörde talas om Strindberg. Vår bild av honom var präglad: han var rädd för hundar!

Vi hörde om den tama tranan som Pelle haft. Den kom varje vår och stan­nade några dagar innan den följde med nästa sträck med tranor norrut.

På hösten kom den alltid tillbaka och stannade några dar. En höst kom den inte. Pelle, han som kunde prata med djuren, gick omkring och vankade. Var är tranan?

Han hade just blivit färdig jägmäs­tare. Han visste var i Norrland tranan höll till, på en myr utanför Boden någonstans.

Han reste upp till Norrland och le­tade sig ut till myren. Där hoppade tra­nan omkring med ena vingen skadad!

Det var bara att ta med den hem på tåget! Sedan levde den i ett skjul i träd­gården. Alla fick dansa med den!

Casparssons hus stod kvar som en mystisk sagogrotta där man kunde gå in och gömma sig när trycket blev för stort

Det här var ett av de första hus som byggdes i Saltsjöbaden, just när järnvä­gen blivit klar och Grand hotel.

Ritat i italiensk renässansstil; innan den nordiska nationalromantiken bru­tit igenom, när allting plötsligt skulle vara svenskt och fosterländskt, med lju­sa lätta inredningar som hos Carl Lars­son på Sundborn.

Stilarna kom och gick. Det byggdes funkishus i Saltsjöbaden, med moder­na människor som hade stålrörsmöbler och runda lampkupor.

Plasten kom. TV-kannor. Stringbokhyllor. Trenderna drog förbi där ute.

Casparssons hus stod kvar som en mystisk sagogrotta där man kunde gå in och gömma sig när trycket blev för stort. Det var fint att ha ett sådant här hus att gå till när man var ung.

Kalla kriget, McCarthy, fascister, re­volutioner, Elvis, plus alla egna psyko­ser…. Det bara sjönk undan när man drog undan draperierna, som var tunga av gammalt damm och miljarder kvalster och sagor…

Det var första gång­ en vi hörde talas om Ellen Key. Vilken apa!

Anna satt alltid i sin korgstol och sydde. Hon hade börjat brodera på 20-talet, när hennes son Pelle dött i brus­ten blindtarm långt uppe i fjällen och hennes man sedan hängt sig av sorg ne­re i trapphallen.

Var det därför hon började brodera? Hon var 65 år. Hon broderade sagor, stora skimrande dukar, översållade med pärlor och stramalj och allt vad hon kunde få tag i.

När någon av hennes döttrar gick förbi kunde hon ta en sax och klippa en bit ur deras klänningar och sy in i tav­lan.

Saltsjöbaden var ju extremt fullt av konstnärer; Grünewald, Sven Erixson ”X:et”, Nils Sjögren, Oskar Bergman… Framför allt Oskar Bergman. Han gick runt och målade i Saltsjöbaden: hus, träd, vitsippsbackar. När han blev trött gick han bara in i ett hus och vilade sig.

Han satt inne hos Anna och såg hen­ne brodera. Han tvingade henne att ställa ut på Saltis-konstnäremas stora gemensamma utställning på Restau­rangholmen. Ingen hade sett något lik­nande. Isaac Grünewald köpte den första duken av henne.

Och hemma i huset täckte hennes dukar nu väggar och bord och flyglar. Var det av sorg hon sydde? Hon var i alla fall alltid glad. Hon kunde sitta och sy mitt i ett stort kalas; sagomotiv ur H C Andersen och ”Drottning Gåsfot” och Almqvist.

Hennes pappa hade varit 80-talets, 1880-talets alltså, ledande litteraturkri­tiker, och dessutom haft ett förhållan­de med Ellen Key. Det var första gång­ en vi hörde talas om Ellen Key. Vilken apa! Kärleksbreven från henne låg i en hemlig låda på vinden.

Hennes namn fick inte nämnas! Me­ra sagor!

Marja målade tavlor som hon sålde till husen runt om i Saltsjöbaden. På 40-talet pågick en tyst strid där ute mellan Isaac Grünewald och X:et. De var störst. När Grünewald gick över 5 000-kronorsstrecket höjde X:et pri­set på en tavla över Visby ringmur till 5 000.

Marja och Oskar Bergman som var de lokala storsäljarna där ute gick aldrig över 300. Både Marja och Oskar stoppade pengarna i bakfickan, med en säkerhetsnål igenom. Vi barn såg allt, hörde allt, visste allt!

Marja kunde få syn på någon unge som såg kul ut. Kom hem ska jag måla dig.

Många vågade inte gå in i huset. Andra blev avmålade uppe i ateljén där dom laddade pistolerna från napoleonkrigen hängde på väggen.

Lo Hertzman-Ericson, som tagit de här bilderna, blev avmålad. Han var gulligast av alla ungar, tyckte Marja. Det är 50 år mellan porträttet hon må­lade av honom och sista bilden Lo tog av henne.

Hon ville måla honom igen!

Anna sydde in porträtt av ungar i si­na broderier. Hon blev mer och mer gammal och mer och mer berömd.

Problemet med hennes dukar var att hon använde så taskigt och blandat ma­terial att bilderna föll sönder och blek­nade.

De professionella textilarna rynkade på näsan. Men inte Pontus Hultén på Moderna museet. Han fick bråttom när han hörde att Anna var nästan 100. Det blev en av de första succéutställningar­na på det nyöppnade museet.

Anna bara log och sydde vidare.

Anna Casparsson fotograferad framför sin konst, sent 1950-tal // Foto: Lennart Olson, Hallands Konstmuseum

På kvällarna kom det ut en urgam­mal dam med tåget och läste högt ur gamla konstiga böcker: Walter Scott, Dickens, Almqvist… Tanterna Casparsson låg på divaner runt om i salong­en och lyssnade. Ibland låg Oskar Berg­man på en soffa.

Sedan gick sagotanten över till Son­ja i hennes stuga och läste samma sak för henne. Sonja hade inte varit inne i stora huset på 30 år!

På kvällen följde Sonja henne över till stationen. De gick fram och tillbaka på perrongen och diskuterade kvällens avsnitt av Drottningens juvelsmycke. Nej, de skrek, eftersom de hörde så il­la. Sonja gormade så att det hördes än­da in i stora förgiftade huset.

Och huset hade verkligen varit för­giftat! Det hade byggts med ett avan­cerat värmesystem där varmluft fördes ut i kanaler till alla rum, utom jungfru­kammarn. Någon gång på 10-talet må­lades pannan med arsenikfärg. I två år gick den varma arsenikluften runt i hu­set innan en läkare insåg vad det var he­la familjen, utom jungfrun, höll på att dö av.

Sonja satte sedan dess aldrig sin fot i huset, inte i några andra hus heller. Det var lite sorgligt, men det ingick på nå­got sätt i sagorna. Där inne finns det ba­ra arsenik och gamla tanter, sa hon.

Sedan dog Anna, en vecka innan hon skulle fylla 100. Det var 1961. Gäster­na var bjudna, Sonja höll på med ma­ten ute i sin stuga.

Anna gick som vanligt sina 500 steg ute på balkongen. Sedan gick hon in och dog mitt i ett broderi.

Jaha. Vad var det jag sa, ropade Son­ja. Man dör i det där förgiftade huset!

Det blev ett fint begravningskalas. Marja tog över sin mamma Annas korgstol. Allting gick vidare som van­ligt. Allting satt ju i väggarna: alla män­niskor, alla sagor, all arsenik och alla fester!

När Sonja sedan dog ute i sin stuga flyttade där in en gammal rysk prinses­sa. Hon hade kommit till Saltsjöbaden som flykting undan ryska revolutionen och slagit sig ner på Grand hotel. Vi kallade henne prinsessan.

Hon hade bjudit Marja på sina fester på Grand men sedan hade pengarna ta­git slut och hon var nu pensionerad som tvätterska på hotellet.

Det enda hon hade kvar från sitt pa­lats i Sankt Petersburg var ett långt cigarrettmunstycke av guld. När hon lad­dade munstycket med en Pall Mall XL förvandlades hon från fattig tvätterska till rysk prinsessa.

Hon berättade för oss om gamla Pe­tersburg och blev arg om vi sa Lenin­grad. Du är väl inte kommunist, suc­kade hon. Den dag Leningrad fick till­baka sitt gamla namn skulle hon ta Marja med och åka över!

Hon dog förstås långt innan. Vilket reportage man kunde ha gjort med hen­ne! Vi skulle ha åkt över med henne och hjälpt henne ta tillbaka sitt gamla palats!

Det var nu bara Marja kvar. Hon var född här i huset, nu satt hon i sin mam­mas korgstol och läste deckare. Hon ha­de slutat med Almqvist och Dickens. Hon ville ha mera action!

Hennes mammas broderier vittrade på väggarna i matsalen. På alla porträt­ten som hon själv hade målat, tittade hennes syskon och föräldrar ner på hen­ne. Nu var hon själv urgammal och på väg in i sagorna.

Huvudsaken var att man höll stilen. Man ska till exempel inte ha elektriska ljus i en julgran. Då brinner den inte.


Läs mer:

Agneta Stark: ”Först var Sven Lindqvist bara en lurkig typ”

I rollen som Zarah Leander: ”Att inte ta ton är också ett val”

Fler utvalda artiklar