Christian Kracht: ”Det är en gåta varför ni gillar mig så mycket”

Han har kallats för en av vår tids skandalförfattare. Men hans många fans har tagit hans milt ironiska romaner till sitt hjärta – och nu surrar Nobelryktena allt högre. Vi bjöd Christian Kracht på svenskt snus under en intensiv premiärkväll för Eurotrash.

– Jag tycker inte om teater. Det är lite för intimt för mig. Alla ska vara vänner och umgås hela tiden. Det skrämmer mig lite.

Christian Kracht tänder en ny cigarett. Det är en solig eftermiddag och vi sitter vid ett bord utanför Teater Galeasen på Skeppsholmen i Stockholm. Senare samma kväll är det premiär för Kristian Hallbergs dramatisering av Krachts roman Eurotrash på teatern. Den schweiziske författaren är i Stockholm med anledning av det.

Det är inte första gången en av Christian Krachts romaner sätts upp på teaterscenen. Eurotrash har redan spelats på flera scener, bland annat i Wien och Berlin. Även romanerna Faserland, 1979, Imperium och De döda har blivit pjäser. 

Varför plockas dina romaner så ofta upp av dramatiker?

– Jag vet faktiskt inte, men jag antar att det är dialogen som fungerar bra. Dramatiker kan klippa och klistra och använda den för sina ändamål.

Normalt besöker han inte de teatrar som sätter upp en pjäs baserad på någon av hans romaner. Han gjorde ett undantag i Berlin, på grund av att mamman i Eurotrash spelades av Angela Winkler, en skådespelare som brukade arbeta med Rainer Werner Fassbinder och som Christian Kracht tyckte mycket om redan när han som ung studerade film­vetenskap. Nu gör han ett nytt undantag för Teater Galeasen.

– Att jag är här idag beror på att jag tycker så mycket om Sverige, säger Christian Kracht och ler. 

Sedan konstaterar han att Teater Galeasens ensemble varit angenäm att träffa och att han är glad för att de bjöd in honom. Han verkar också lite extra avslappnad, eftersom uppsättningen sker på svenska. 

– Att höra replikerna på ett annat språk blir som ett skyddande membran för mig. 

Han lutar sig tillbaka och drar lite i sin bruna, stickade tröja. I inledningen av romanen Eurotrash köper den fiktive Christian Kracht just en sådan tröja av några hippies i Zürich. Tröjan han bär är förlagan, eller som han själv säger: ”hela romanens ursprung”, köpt av hippies i Zürich – av den verklige Christian Kracht. Så nog är den vald med omsorg. 

– Den sticks och kliar, men jag tyckte det var passande att ha den på mig under premiären här i Stockholm. 

Du sa att du tycker om Sverige, varför?

– Oh gosh, vilken fråga! Jag har ett fantastiskt förlag här som drivs av två underbara människor: Ola Wallin och Anna Bengtsson. Anna översätter också mina böcker och gör så vitt jag kan bedöma ett otroligt bra jobb. Och så har jag läsare som tydligen älskar det jag skriver. Jag vet faktiskt inte varför min senaste roman, Air, är så otroligt populär här. Det är något av en gåta. 

Air är Christian Krachts sjätte roman i ordningen sedan debuten Faserland 2014. Förra hösten kom den i svensk översättning av Anna Bengtsson och möttes av lysande kritik. Plötsligt nämndes Krachts namn allt oftare i Nobelprisspekulationerna. En del författare tycker det är jobbigt att bli omnämnda i dessa sammanhang, eftersom de upplever att det sätter press på dem. Jag frågar hur Christian Kracht ställer sig, men han svarar bara:

– Jag vill inte kommentera det.

I samband med att romanen Imperium publicerades 2012 bröt en hätsk debatt ut i Tyskland. I Der Spiegel kallade kritikern Georg Diez romanen rasistisk och menade att Kracht var en fascistisk provokatör. Vilket i sin tur väckte starka reaktioner hos Krachts försvarare som menade att det varken stämde överens med  bokens innehåll eller med de uttalanden som Kracht gjort i samband med lanseringen. Författarkollegor som Daniel Kehlmann och Elfriede Jelinek menade att Diez recension överskred förtalsgränsen. Men Christian Krachts sätt att tala om sina böcker är ofta milt ironiskt – och det har också retat kritikerna. Talande nog frågade Diez sig i sin recension av Imperium: ”Vad vill Christian Kracht?”

Denna milda ironi, eller undanglidande hållning, finns för övrigt redan i romanerna själva. De har också något som kliar lite, precis som tröjan han bär när vi ses på Teater Galeasen. Detta retar som sagt vissa kritiker. Andra tycker att faktumet att romanerna inte så lätt låter sig definieras är deras styrka; att berättarrösterna i dem är opålitliga och tvingar läsaren att dra sina egna slutsatser. 

Vi har mötts flera gånger förut, både för intervjuer och scensamtal. Som alltid drar samtalet även denna gång åt olika håll. Ibland vet jag inte om det han säger är helt sant. Den milda ironin är högst påtaglig i en intervjusituation som denna. Christian Kracht ser stundtals lurig ut och jag tänker på talesättet ”att ha en räv bakom örat”. Om man i hans romaner möter opålitliga berättare, motsvaras det av en opålitlighet när han pratar om dem. Samtidigt som han är ytterst vänlig och ödmjuk – och lyssnar intresserat på mina frågor. 

I senaste romanen Air möter läsaren först en fram­stående inredningsdesigner, Paul, som älskar den skandinaviska och japanska minimalismen. Han bor i Stromness på Orkneyöarna i Skottland. Han cyklar på en gammal schweizisk militärcykel för att köpa surdegsbröd på det lokala bageriet. Han omger sig med sparsmakad men elegant inredning. I brist på ett bättre ord skulle man kunna beskriva honom som en ”hipster”. 

– Finns det ens hipsters längre? Är inte hela världen hipsterifierad vid det här laget, kommenterar Christian Kracht när jag beskriver mitt intryck av Paul. 

I romanens inledning får Paul två inrednings­uppdrag. Han väljer bort att renovera Ingmar Bergmans hus på Fårö (för lite betalt, ett dåligt formulerat mejl och resan får han stå för själv) och väljer istället att bege sig till Stavanger där en exklusiv konsttidskrift fått i uppdrag att måla om en stor datorhall i en ”perfekt vit” färgnyans. Bara det valet, som huvudpersonen gör, är typiskt Christian Kracht – eftersom delar av romanen faktiskt skrevs på Bergmangårdarna på Fårö. En plats som var ”perfekt” att skriva på eftersom det varken fanns mobiltäckning eller wifi. Christian Kracht kunde arbeta ostört vid Ingmar Bergmans skrivbord. 

– Hans ande var naturligtvis där, säger Christian Kracht och betraktar mig med den där luriga minen som om han vill testa om jag tror att han tror på spöken. 

I romanens andra berättelsespår jagar en flicka, Ildr, med pilbåge. Hon lever i ett hus i skogen en bit från den stad där den grymme hertigen Tviot härskar med oinskränkt makt. En pil från hennes pilbåge sätter berättelsen i rörelse. 

– I den delen av romanen försökte jag imitera AI när jag skrev. Märkte du att både språket och handlingen var enklare, som om den vore skriven av AI?

Den delen är enklare till sitt upplägg. Men att det handlade om AI hade jag själv inte tänkt på, svarar jag. Jag tolkade det enklare språket och den raka handlingen snarare som en anspelning på de isländska sagorna eller Astrid Lindgren. I berättelsens andra del hittar Paul nämligen ett exemplar av Bröderna Lejonhjärta i ett bytesbibliotek. Den detaljen såg jag som en nyckel i berättelsen, inte minst för att hertigen Tviot påminde mig om den ondskefulle krigsherren Tengil. 

– Det är också en möjlig tolkning, ja. 

Han är en tio gånger bättre författare än jag och jag är bara glad över att han ens vill ge mig råd. Jag är lite som AI faktiskt.

Hur kom det sig att du ville skriva en saga?

– Jag ville skriva fantasy eftersom jag verkligen beundrar J.R.R. Tolkien och älskar Ursula K. Le Guin, särskilt hennes science fiction-berättelser. Men jag är den förste att erkänna att det var lite svårt att få det att fungera i min egen litterära värld. 

Själv kom han inte fram till den lösning som presenteras i romanen, säger han. Jag har hört honom säga det förut. Under ett samtal med den amerikanske författaren Joshua Cohen på Bokmässan i Göteborg förra året förklarade Christian Kracht att en stor del av Airs struktur var Cohens idé (i romanen förekommer för övrigt också en Cohen). Då, hösten 2025, avfärdade jag det faktiskt som ett typiskt ”räv bakom örat”-uttalande. 

– Nej, men det är sant! Jag ville skriva fantasy, men körde fast. När Josh och jag satt på en parkbänk i Jerusalem frågade jag honom hur jag skulle göra. Då förklarade han ”gör så här och så här” och då gjorde jag det. 

– Sedan körde jag fast igen. Men som tur var mötte jag en man i Kenya som gav mig idén att blanda in en soleruption och kvantmekanik för att få de fiktiva världarna att smälta samman. 

Har du någon gång ”räddat” Joshua Cohen på liknande sätt?

– Nej, men han är ju ett geni. Han är en tio gånger bättre författare än jag och jag är bara glad över att han ens vill ge mig råd. Men jag lyssnar gärna på vad andra tycker och sedan skriver jag. Jag är lite som AI faktiskt, säger Christian Kracht och skrattar. 

Jag läste någonstans att din tonårsdotter hjälpte dig med titeln?

– Nej, den kom jag på själv. Men hon tyckte den var perfekt eftersom den går att läsa som en förkortning för ”AI-Roman”. Hon hjälpte mig med andra saker som var nödvändiga i sagoberättelsen. Hon är väldigt klok och skriver egna noveller som hon läser upp för mig. 

Ger du henne några råd?

– Nej, jag säger bara att det är briljant. 

Nej, några råd verkar han inte vilja ge. När han pratar om sina romaner är han ömsom ödmjuk, ömsom självkritisk. När jag exempelvis nämner att alla hans romaner tematiserar en resa, svarar han blixtsnabbt att det beror på att han inte är så bra som författare. 

– Jag kan inte konstruera en handling. Att ha med en resa gör att jag får handlingen gratis. Det händer ju alltid något när man reser och det blir som en fejkad plot. 

Troligen har alla resor också att göra med att Christian Kracht själv har bott på otaliga ställen runt om i hela världen. En gång i tiden var han exempelvis Asienkorrespondent för tyska tidskriften Der Spiegel, baserad i New Delhi. På tyska har hans reseskildringar för olika tidskrifter och tidningar givits ut i bokform. 

– Mitt svenska förlag har sagt att de vill ge ut dem på svenska. Men jag sa nej. De är för dåliga. 

I Air handlar det om Skottland och Norge, men det finns rätt mycket Sverige i romanen också: Ingmar Bergman, Astrid Lindgren, en mörk skog i Småland och, för troligen första gången i tyskspråkig litteratur, så tar en romanperson en snus. 

– Är snus typiskt svenskt?

Han pekar på min dosa som ligger på bordet mellan oss och frågar om han får testa. Det får han. Efter en kort stund tar han ut den igen, tänder en ny cigarett och skakar på huvudet. Nej, snus var inte Christian Krachts grej. 

Även om han är hård mot sina egna böcker och uppenbarligen inte ger sina kollegor eller sin dotter några skrivråd är han faktiskt sedan några år tillbaka verksam som professor i kreativt skrivande, vid universitetet i Zürich.

– Det är intressant, men jag är en rätt blyg person så det är lite svårt att stå och föreläsa. Dessutom säger schweiziska studenter knappt något! Schweizare över huvud taget är introverta och försiktiga. Vi kretsar kring svåra ämnen på ett japanskt, extremt försiktigt sätt. Det är därför vi har problem med tyskarna. De är så direkta. 

Det kanske är därför du gillar Sverige, vi är likadana här.

– Allvarligt? Är ni verkligen det? Jag får lita på dig, men i Sverige har ni ju i alla fall underbara författare, filmskapare och musiker. I Schweiz saknar vi allt det. 

Det gör ni väl ändå inte?

– Okej, vi har tre bra nutida författare. Jag hoppas verkligen att en av dem är jag.

Får faktumet att du undervisar i kreativt skrivande dig att reflektera över ditt eget skrivande?

– Nej, inte direkt. Men det är roligt. Vi läser klassiker och undersöker hur riktigt bra författare skriver. Nyligen läste vi Hemingway. När jag var ung tyckte jag att han var suverän, men sedan glömde jag bort honom. Nu har jag återupptäckt hans böcker och tycker att han har ett oförtjänt dåligt rykte. Han är så deadpan, en berättelse kan sluta med en rad som ”and then he died”. Det är underbart. 

Skriver du på en ny roman nu?

– Ja, men det kan vi inte prata om. Inte medan jag skriver. Det är som att släpa ut en vampyr i solen: huden börjar brinna och köttet smälter. Allt faller sönder.

Det är med andra ord oklart när det kommer en ny roman från Christian Kracht. Men den växande skaran av Kracht-fans har något att se fram emot redan till hösten. Om allt går som planerat kommer filmversionen av Eurotrash att ha premiär på en filmfestival i november. Regisserar gör Christian Krachts fru Frauke Finsterwalder. Paret har skrivit manus tillsammans. 

– Jag deltog på ett hörn, men huvuddelen av manuset står hon för. Jag hade ju redan skrivit romanen och kände att jag var färdig med materialet.

Barbara Sukowa, en annan skådespelare som tidigare arbetat med Rainer Werner Fassbinder, spelar mamman i filmatiseringen. Christian Kracht ser mycket glad ut när han berättar om denna roll­besättning. 

– Hon är fantastisk! Och filmen blir spännande. Min fru har tagit bort alla referenser till nazism och Västtyskland så den fungerar på ett annat sätt än romanen. I boken kommer våldet från det förflutna. I filmen uppstår det på ett annat sätt. Det blir en våldsam film. En annorlunda film. Det är bra.

Läs mer:

Michel Houellebecq: ”Jag borde blivit psykoanalytiker”

Yukiko Duke: ”Philip Roth borde ha belönats med Nobelpriset”