Fredrik Sjöberg: Därför vinner S valet

Flottigare valfläsk än i den här valrörelsen har väl aldrig skådats. Det finns ett löfte som slår alla andra och det kommer att bli Tidöregeringens fall, skriver Fredrik Sjöberg.

I Nore på öns ostkust hörde jag en junimorgon göktyta. Det gjorde redan Strindberg som bodde här 1889. ”Försöks- och Idiotanstalten Nore”, som han kallade byn i ett brev om just göktytan. Han sysslade med vetenskapliga försök den sommaren. Idioten i sammanhanget var möjligen Siri von Essen, för äktenskapet var bortom räddning. Att han syftade på sig själv är inte troligt.

Göktytan är hur som helst en intressant fågel; dess läte är i och för sig enfaldigt, men den kan vrida sitt huvud 180 grader. Det är mycket sevärt. I Tyskland heter den Vendehals, vilket välfunnet nog även har blivit ett glåpord i tyska valrörelser när kandidaterna slingrar sig och vänder kappan efter vinden.

Målet för dagen var dock en helt annan art, nämligen den sällsynta orkidén guckusko som förr om åren fanns på ett par ställen i de oländiga skogarna innanför Nore. I slutet av 1900-talet gick jag dit varje år före midsommar, men på sistone har jag haft annat för mig. Nu var det dags. Det var trots allt orkidéerna som lockade mig till Runmarö en gång för längesen.

Två försvann redan på Strindbergs tid – krutbrännare och honungsblomster – men de flesta finns kvar, fler än tjugo arter, låt vara att just guckusko är ett gränsfall. Såvitt jag vet har ingen sett den här ute på åratal. Kanske, tänkte jag, har botanisterna blivit bekväma. Skogarna däruppe i nordost är verkligen svårtillgängliga. Inget man går i med händerna på ryggen.

Ett uteblivet fynd är också ett fynd, men ändå. Min besvikelse var tung när det visade sig att skogen beboddes av oräkneliga vildsvin. De ställen där guckusko växte förr om åren såg ut som turkiska pansarskjutfält. Allt var förstört. Att vildsvin gärna äter orkidérötter är väl känt, men larmen om detta har varit misstänkt hysteriska. Nu var det nog.

Vildsvinen förstör mitt goda humör, eller min existentiella hälsa som det heter bland terapipräster och garderobsreligiösa flumtomtar. De ska dö. Ja, och eftersom Socialdemokraterna vet vartåt vinden blåser har partiet i årets valrörelse lanserat idén att reducera landets i runda tal 300 000 vildsvin till nära noll. En utrotningskampanj. Äntligen! Begreppet valfläsk förvandlades i ett slag från metafor till relevant verklighetsbeskrivning.

Valfläsk låter som en ordvits av Göteborgstyp men lär vara importgods. Första gången glosan dök upp i svensk offentlighet var 1890, då med hänvisning till en omröstning i Norge. Begreppet behövdes verkligen; under den parlamentariska demokratins framväxt blev det gradvis vanligare för att slutligen toppa under valåret 2014. Enligt Kungliga bibliotekets tidningsdatabas trycktes det året ”valfläsk” 1 788 gånger i svensk press. Som jämförelse förekom ”guckusko” 82 gånger samma år, ”göktyta” 60.

Folkviljan är klar som glas. Svinen ska bort.

Nu minns jag inte vilket valfläsk man agnade med 2014, men det kan inte gärna ha varit flottigare än Tidöregeringens halverade matmoms och billigare bussbiljetter, bensin, elström und so weiter. Lite fantasilöst om ni frågar mig, liksom utfästelser om fyradagarsvecka (MP) och höjda kvinnolöner (V). Nej, det får bli sossarna i år. Reformen är dessutom billig. Med en skottpeng på 3 000 kronor per gris landar den på en knapp miljard.

Fläsköverskottet från massakern kan sedan serveras i landets alla skolbespisningar, vilket sannolikt även lockar potentiella SD-väljare. Vinsten för jordbruket blir stor, och trafiksäkerheten bättre. Förmodligen blir det en ren vinstaffär. Jägarkårens lobbyister kommer såklart idissla sitt mantra om självbestämmande, och djurvännernas protester är lika förutsägbara, men det där är marginella subkulturer. Folkviljan är klar som glas. Svinen ska bort.

Det enda vallöftet i år som kan mäta sig med vildsvinsjakten är kall öl på Systemet (SD), och fastän jag inte tror att en sådan koalition skulle fungera kan jag ändå inte undgå att se harmonin. Öl och fläsk byggde Sverige. Salt sill och potatis också, visst, men den dieten var klenare och gav inte stort mer än utvandring. Öl och fläsk är hela kostcirkeln. Pingstvännerna göre sig icke besvär; falukorv (KD) är undermålig mat för barn.

Nu kanske någon invänder att projektet vore svårt att genomföra. Vildsvin är svårjagade. Dels är de nattaktiva, dels ynglar de av sig som kaniner. Det ligger en del i det. Lätt blir det inte, men vi har en förnämlig manual, nedtecknad 1967 av det svenska folkhemmets främste uttolkare – P. C. Jersild. Jag utgår ifrån att alla som läser Tidningen Vi också har läst romanen Grisjakten (1968).

Det var ett tag sen, men vi har läst och minns att mannen vars dagbok är berättelsens form administrerar utrotningen av samtliga tamgrisar på Gotland. Grejen är att man aldrig riktigt fattar jaktens anledning, men byråkraten i fråga är talangfull inom sitt gebit. Flertalet grisbönder ställer upp frivilligt (bra betalt) men mot slutet av kampanjen är det ändå några självtänkare som smusslar undan sina svin genom att släppa dem lösa i skogen.

Byråkraten gör allt för att få fatt i dem. Militären, som var stark på Gotland 1967, bidrar med teknisk support av alla slag, helikoptrar inte minst och drevkarlar, men de sista grisarna blir lika fullt en utmaning. Läsare som har glömt får plöja romanen igen. Det gjorde jag. Därför vet jag att en aktör i dramats upplösning är försummad av åtminstone två generationer litteraturdocenter. Allt håller på att skita sig när läget stabiliseras av några gubbar från, just det, Polska Vildsvinsjägareförbundet.

Alltså, jag är ingen litteraturforskare. Jag är heller inte så nära bekant med Jersild att jag kan säga säkert vad han avsåg med episoden. Polackernas inhopp är i alla händelser lysande. De skjuter på allt som rör sig och släpar omkring på så många bössor av varierande kaliber att författaren associerar till golfspelare med fler klubbor än de behöver. ”Napp nästan omedelbart. Drevet fick upp stor galt som Pruszkowski sköt från nära 300 meter.”

Man ska akta sig för utländsk draghjälp i svenska valrörelser. Sådant kan baktända. Särskilt polacker med pansarbrytande ammunition är vanskliga. Låt mig därför till sist påpeka att också andra sträcker ut en hjälpande hand i P. C. Jersilds roman Grisjakten. Västra Finlands Jaktbröder, till exempel. Vad kan gå snett i fläskfrågan (S) på valdagen 2026? Det blir en promenadseger.

Läs mer av Fredrik Sjöberg:

Fredrik Sjöberg: ”Tropisk regnskog gör sig bäst på teve”

Fredrik Sjöberg om Augustpriset: Jag hatar den här stressen