Fyra romaner och en memoar, så ser recensionsurvalet av oktoberutgivningen ut. Mest omdiskuterad är kanske Jonas Gardells bok Ett lyckligare år.

Ett lyckligare år

Roman
Jonas Gardell
Norstedts

I år är det 50 år sedan den första demonstrationen för homosexuellas rättigheter hölls i Sverige. En liten grupp på 16 personer, ledda av Ronny från Örebro, vandrade längs gatorna i ett folktomt Stockholm – på midsommardagen.

Litet var det, kanske såg det löjligt ut, ingen brydde sig. Men det var första gången, och numera är det hundratusentals på gatorna när det är Pride-parad.

Det är även 50 år sedan Pontus Wikners förseglade självbekännelser öppnades. Wikner var en svensk filosof med en svår hemlighet. Samtidigt som han blev familjefar, professor, en samhällets stöttepelare, förälskade han sig i andra män. Det existerade inte ens något språk för hans känslor. Begreppet ”homosexuell” fanns inte, bara nedsättande ord som enbart syftade på förbjudna sexuella praktiker. Hans inre strider och lidande är kända för oss genom hans efterlämnade dagböcker, som inte fick öppnas förrän 1971, långt efter att alla i hans närmaste familj hade avlidit.

I sin nya dokumentära roman knyter Jonas Gardell ihop 1800-talets våndor inför sexualiteten med 1900-talets genombrott för gayrörelsen. Boken innehåller även rent folkbildande, essäistiska inslag som förklarar framväxten av den moderna gayrörelsen under slutet av 1800-talet. Förklaringen av hur tanken om homosexualitet som en sjukdom i själva verket kom inifrån rörelsen, som ett argument för att läggningen inte borde vara straffbar, är bara en av flera viktiga pusselbitar.

Utan att förfalla till anakronistiskt fördömande skriver Gardell både skönlitterärt och essäistiskt om en annan tids tänkande – och han är en lysande pedagog.

Recenserad av Torbjörn Elensky