Karin Thunberg skrev med absolut gehör

Karin Thunberg var en av landets största stilister. Den älskade skribenten, regelbunden medarbetare i Vi, är död.

”Som en spårhund har jag letat efter sprickorna”, konstaterade huvudpersonen i monologen Skvallerdrottningen på Kulturhuset stadsteaterns scen i Stockholm i vintras.

Karin Thunberg hade skrivit manuset om en äldre journalist som fått i uppdrag av ett bokförlag att teckna sin självbiografi. Men hon har inga ord. Hon har knappt ens ett eget liv. Hon har ägnat en så stor del av det åt att gestalta andras, och Karin Thunberg gjorde det bättre än de flesta. 

”Personporträttens mästare”, skrev juryn i motiveringen till utmärkelsen Lukas Bonniers stora journalistpris, en av alla utmärkelser hon tilldelades.

I 30 år arbetade hon på Svenska Dagbladet och under ett drygt decennium fick också Vi-läsarna ta del av hennes texter. 

När vi för några år sedan skulle sammanställa en antologi med det bästa ur Vi:s mer än sekellånga historia hade Karin Thunberg en självklar plats intill skribenter som Sara Lidman, Vilhelm Moberg, Astrid Lindgren, Harry Martinson, Karin Boye, Nils Ferlin, Peter Englund, Lina Wolff och Jonas Hassen Khemiri.

Vi kunde ha valt nästan vilken som helst av hennes texter och valet föll på en intervju med Ingrid och Lasse Berg vars dotter Linda dog i en osannolik olycka. I ett koncentrat visar Karin Thunberg i texten hur man kan närma sig det djupaste mörker – att förlora ett barn – utan att det blir spekulativt eller kletigt, utan att kompromissa med sin egen eller de intervjuades integritet. 

Att ta hand om hennes texter var ett privilegium. Inte ett ord för mycket, eller för lite. Med kirurgisk precision närmade hon sig människans kärna. Hon skrev med absolut gehör.

I ett annat Vi-porträtt följde hon med Göran Persson och Göran Greider till deras gemensamma uppväxtort Vingåker. Jag är inte säker på att Göran Persson hade sagt ja till vårt förslag om att återvända till mammas gata om det inte vore för att just Karin Thunberg skulle skriva. I en scen i reportaget går Persson och Greider in i Vingåker kyrka. Greider ställer sig vid flygeln och spelar Dan Andersson. Persson reciterar, utantill och med klang i rösten, hela Gässen flytta med slutraderna ”Kom och stå med mig vid hagens grindar, när de vilda gässen flyga över byn.”

”Det är en stund jag lovar mig själv att minnas”, skrev Karin Thunberg.

Ibland brukade hon och jag ses över en kaffe på Söder i Stockholm. Jag frågade henne vad hon lärt sig om livet, om vad som varit viktigast för henne, och om hon ville skriva om det för oss. Hon funderade några dagar och svarade att hon ville skriva om vänskap. En insikt slog henne när hon en het sommar hade diagnostiserats med bröstcancer och låg under ett äppelträd på Österlen och väntade på operation, övertygad om att hon skulle dö.

Vad som är viktigt i livet, sjönk det in i henne då, är att det inte räcker med två ben, vi behöver tre. Då kan ett gå sönder, i kris eller annat elände. Hennes egna tre trygghetsben var kärlek, arbete och vänskap.

Hon skrev om den starka vänskapen till Monica och om hur hon följde vännen under hennes sista tid.

”Vi snöt oss till slut och du plockade fram blocket som alltid låg på ditt sängbord. Ritade en karta över Katarina kyrkogård, där du ville bli begravd. Satte ett kryss för platsen du föredrog och krävde mitt löfte att jag en dag skulle ligga där bredvid. Så vi kunde fortsätta prata på nätterna.”

Karin Thunberg skrev och skrev, ända in i kaklet. I det som kom att bli hennes sista text för oss träffade hon publicisten och förre landshövdingen Mats Svegfors på äldreboendet där han hade formulerat en debattartikel till Ulf Kristersson. Den handlade om medmänsklighet och om varför Svegfors inte kunde rösta på Moderaterna i höstens val.

Karin Thunberg levererade artikeln i tid. Hon levererade alltid i tid. Under 50 år missade hon aldrig en deadline. Hon skrev till och med en text i smyg under täcket när hon var inlagd på sjukhus för misstänkt hjärtinfarkt. 

Lördagen den 11 juli fick jag ett sista mail från Karin. Jag hade snubblat fram på steniga stigar i Cornwall och pustade ut i ett hotellrum ovanpå en pub.

”Jag har skrivit många ord i mina dar. De jag skriver just nu är de svåraste”, inledde hon och tiden stannade.

”Levern så fylld med cancer att de avbryter cytostatikabehandlingarna. Kommer att somna in med morfin. Tid kvar 14 dar, max en månad.”

Atlanten brusade där utanför, tidvattnet rann ur viken.

”Tack, vill jag också säga.
För alla år av roligt och kreativt samarbete.
Ta hand om dig och njut av livet,
För mig också.”

Sex dagar senare var det över. En sista deadline, så definitiv. Och punkt för ett enastående skrivliv.

Karin Thunberg blev 76 år.

Läs texter av Karin Thunberg:

Mats Svegfors: ”Jag kommer inte att rösta på Moderaterna”

Göran Greider och Göran Persson på mammas gata