En krognatt som slutade med en skandal

Han hade kunnat hjälpa Sverigedemokraterna ur krisen kring Järnrörsskandalen. I stället hände det motsatta. Kalle Lind berättar historien om Lars Isovaara och en bortsupen ryggsäck.

Civilingenjören Lars Isovaara kom in i riksdagen för SD 2010. Han skrev därigenom in sig i riksdagshistorien i dubbel bemärkelse: han tillhörde det första gänget sverigedemokrater som fick riksdagsmandat och han var dessutom riksdagens förste rullstolsburne ledamot någonsin.

Tyvärr, för Isovaaras del, var det inte dessa faktum som gav honom de största rubrikerna. Skrevs han överhuvudtaget in i historien så var det som den första riksdagsledamot som hävdade att han blivit bestulen på en ryggsäck som han i själva verket supit bort själv samt eventuellt den första riksdagsledamot som gjorde grisljud mot riksdagens vakter.

Det hela tar sin början en bit in på onsdagsmorgonen 28 november 2012. Då sitter Lars Isovaara på restaurang Grodan på Östermalm till cirka 01:45 och tar sig sedan mot sin bostad vid riksdagen. På Riksbron råkar han trilla och blir hjälpt upp i rullstolen av två förbipasserande män. När han en stund senare kommer fram till riksdagshuset inser han att han inte har sin ryggsäck med sig. Eftersom männen som hjälpt honom upp inte var rågblonda och blåögda tar han för givet att de har bestulit honom: ”De på Riksbron hade helt klart utländskt ursprung och jag var i uppbragt tillstånd helt enkelt” (Expressen 121129).

Vid 02:30 ringer Isovaara polisen och anmäler rånet han utsatts för. En polispatrull är snart på plats och är därför närvarande när Isovaara ska ta sig in till sin riksdagslägenhet. Eftersom hans riksdagslegitimation fanns i ryggsäcken uppstår palaver. Eftersom inte heller riksdagens vakt är rågblond och blåögd förklarar Isovaara för honom att han inte vill ha ”med såna som honom att göra” och understryker detta med att göra grymtanden och spotta i luften. Allt med påföljd att även Isovaara blir polisanmäld, för förolämpning, hets mot folkgrupp samt falsk tillvitelse, av de närvarande polismännen.

Det visar sig snart att Isovaara inte blivit bestulen. Personalen på restaurang Grodan hittar snart en kvarglömd ryggsäck.

Dagen därpå, den 29 november, skickar Sverigedemokraternas partiledning ut ett pressmeddelande där de bland annat slår fast: ”Natten mot den 28 november utsattes Sverige­demokraternas riksdagsledamot Lars Isovaara i närheten av riksdagshuset för en grov stöld av två okända personer med invandrarbakgrund.”

Här hade historien kunnat sluta lyckligt. Isovaara hade kunnat få bli en martyr, en stackars hederlig sverigedemokrat som blivit offer för massinvandringen och utsatts för en typisk svartmuskig stöld. SD:s partiledning – som vid tiden var en smula pressade av den så kallade järnrörsskandalen och i samma veva proklamerat nolltolerans mot rasism – hade kunnat få lyfta fram ett exempel på att de i alla fall hade en anständig person i sina led.

Nu blir det inte riktigt så. Det visar sig snart att Isovaara inte blivit bestulen. Personalen på restaurang Grodan hittar snart en kvarglömd ryggsäck. I den finner de en plånbok innehållande bland annat en riksdagslegitimation. Ryggsäcken lämnas in till riksdagens centralvakt och när Expressen knackar på hos Isovaara för att meddela honom den glada nyheten reagerar han på det enda rimliga sättet: han slår igen dörren framför näsan på reportern.

Ganska mycket av heder och trovärdighet har nu satts på spel, inte bara för Isovaara personligen utan också för SD:s partiledning. De har förutsatt att deras vithyade riksdagsledamot förstås farit med sanning och att de personer som hjälpt honom upp i rullstolen var kriminella, opålitliga, misshagliga, klandervärda, illaluktande, perverterade och allt annat som automatiskt följer med pigmentering. Ett krismöte hålls och klockan 11:00 den 29 november meddelar Jimmie Åkesson vid en presskonferens: ”Trovärdigheten hos Lars Isovaara är minimal just nu”.

Och det får väl betecknas som ett understatement. Det är svårt att ha någon trovärdighet i behåll när man super kvar sin ryggsäck, hävdar att några hjälpsamma människor knyckt den och toppar med att rasisthåna en riksdagsvakt inför polismäns ögon och öron. Det blir ännu svårare när man själv ringt både polis och kvällspress och framställt sig som offret.

Isovaaras trovärdighet kom aldrig att återerövras. Ett och ett halvt dygn efter att han polisanmält en stöld han aldrig utsatts för och häcklat en riksdagsvakt som inte kom från rätt land så lämnade han alla sina politiska uppdrag: riksdagen, partistyrelsen, ordförandeskapet i Västerbottens partidistrikt. Till Västerbottensnytt sa han lakoniskt: ”Jag får väl gå till arbetsförmedlingen som alla andra”. Någon riksdagspension fick han aldrig eftersom han inte suttit de tre erforderliga åren. Hans riksdagsplats övertogs veckan därpå av Markus Wiechel, som innan dess främst gjort sig bemärkt genom att två gånger ha dömts för förtal.

Berättelsen om Lars Isovaara saknar hjältar och segrare. Möjligen finns det en sensmoral och den ska väl i så fall formuleras: ”Glöm inte kvar din riksdagslegitimation på krogen och råkar du ändå göra det så skyll inte på dem som just hjälpt dig och råkar du ändå göra det så låt bli att göra grymtljud i närvaro av poliser”.

Men den slutsatsen hade de flesta av oss kunnat dra utan att först pröva det i praktiken.

Läs fler delar i serien:

När säkerheten glömdes bort