Marianne Lindberg De Geer: ”Även från Ljugarn flydde vi”

Drömmen om semester med nya, stora familjen tog Marianne Lindberg De Geer till en hälsingestuga vid havet. Efter några dagar gav de upp, frusna, smutsiga och uttråkade. Barnen blev så glada över flykten att de sjöng hela vägen hem.

Unga och kära, vi talar 1980-tal. I sista minuten, så som vi såg det, jag var fyrtio och maken fyrtioåtta, slog vi till och gifte oss efter bara några månaders bekantskap bland damm, kameror och skådespelare den där första gången vi sågs under en filminspelning på Meyerateljéerna, där maken var scenograf och manusförfattare och jag av en slump blev anställd som maskör. Orsak: det behövdes någon som var specialiserad på svåra sår och blod som sprutade.

Tillsammans blev vi den stora barnfamilj vi aldrig haft, med tre barn i boet; mina två, och makens dotter. Övertygade om att eftersom vi två var så förälskade, så skulle allt ordna sig till det bästa. Sagt och gjort, vi tryckte vi ihop oss i makens omoderna trea på Söder i Stockholm, vi var fria själar, två gamla Hippies at Heart, båda efter en flod av samboskap, tillfälliga förbindelser och, på makens sida, tre tidigare giftermål, så var vi nu redo för detta. Herregud, vad kunde gå fel?

Men. För att bli en riktig familj, ansåg jag ihärdigt, ska en familj ha återkommande semestrar. Maken, som inte alls var van vid fenomenet (”krångel”) gick med på arrangemanget, men bara för min skull. Åren innan vi möttes kan jag faktiskt inte minnas någon semester på annan ort med mina barn. Men Göteborg är en sommarstad, plaskdammen vid Mariaplan var trivsam, bussar gick till havet, och Slottsskogen låg om hörnet, så vi redde oss ganska så bra ändå. Men nu var det alltså dags för en semester som man planerar månader i förväg, tittar på kartor, för att när tiden är inne, packa ner badkläder, Yatzy, gosedjur och kaffetermosar, helst i en bil. Sagt och gjort. Via annons hyrde vi första året en liten rar stuga i Hälsingland, nära Vallviks havsbad, vi packade folkabussen full med pinaler och sjungande barn och drog åstad. Kanske ska jag inte gå händelserna i förväg, men jag ljuger inte om jag säger att det i det här fallet, blev resan det som gjorde färden värd. Att stanna vid motell, äta slafsig pommes med små förkolnade köttbullar, och se solen eldröd försvinna bortom granskogen, var extatiskt.

Huset motsvarade naturligtvis på intet sätt beskrivningen vi fått. Temperaturen hade fallit, det blåste kallt från havet och det blev bråttom att få igång vedspisen, den enda värmekällan. Vår lilla bebis, som anlänt ett år tidigare, hade spillt under resan men att tvätta lika lätt som hemma gick förstås inte, för att sen öppna konservburkarna med vita bönor i tomatsås och steka falukorven vi köpt i Gävle till vrålhungriga barn, var heller ingen bra början. Nästa dag blåste det upp till halv storm och att bada i det vilda havet var det inte tal om, så det blev att sitta inne i den lilla nedgångna stugan. När första veckan led mot sitt slut, med samma kyligt ruggiga väder och Yatsy-blocket tömt, gav vi upp. Frusna, smutsiga och uttråkade hade vi fått nog. Barnen sjöng i bilen hela vägen hem.

Att hänga över henne i den positionen med en ficklampstråle mellan benen och en pincett i högsta hugg, kändes… obscent.

Kanske tror ni att vi därefter gav upp drömmen om den perfekta semestern, men i så fall känner ni oss inte. Nästa års resa gick till Ljugarn på Gotland, dit alla kulturmänniskor drar. Ännu ett litet hus och bara ett stenkast från havet. På den här tiden var fästingar ett ganska okänt fenomen, men som sjukvårdsutbildad hade jag hört talas om det. Vädret var som en vanlig svensk juni, kallt och regnigt, men mina barns pappor, som båda hette Björn, hade simultant tingat juli, så det var bara att bita ihop. Vilket inte bara vi gjorde, utan även fästingarna. Så efter en dag på gräsmattan, började en av flickorna klia sig betänkligt. Efter okulär besiktning med hjälp av ficklampan lyckades vi få bort några otäckingar från såväl minstingen som ett par av döttrarna, men för kompisen F, som reste med oss, blev det besvärligare, hon hade fått ett bett på insida lår. Att hänga över henne i den positionen med en ficklampstråle mellan benen och en pincett i högsta hugg, kändes… obscent. Hon snyftade i kudden, och efter en kvarts grävande gav jag upp och hoppades att jag fått bort huvudet på det lilla odjuret. Husets trädgård visade sig vara omöjlig att vistas i. Vädret konstant ruggigt. Så… ja, vi packade ihop, vi flydde i förtid. Igen.

Så småningom började barnbarnen anlända till familjen, och om ni tror att vi givit upp så har ni fel. Nu hyrde vi idylliska hus i det saltstänkta Ystad. Vårt första barnbarn, som då var mellan fem och sex år, bodde hos oss ett par veckor en sommar. En shoppingdag i Max-kön, hörde vi skrän och skratt bakom oss från ett gäng lokala pojkar i skolåldern. Kön var lång, och när jag för femte gången vänder mig om för att förstå vad som händer, ser jag en av killarna peka på vår flicka och skrika: ÖO VA HÄR LUKTA! Minns att hon tittade upp mot mig och undrade om jag kände nån lukt, för det gjorde inte hon. Nästa dag uppfattade hon förhoppningsvis inte heller hur den kvinnliga expediten på H&M lät de vita flickorna från orten prova barnavdelningens samtliga skor, flamsa och strö paren över golvet. Men när mitt barnbarn, en bit därifrån, tog ner en glittrig damsko, för att visa mig, fullkomligt kastade sig samma expedit över henne och gallskrek: Släpp dom, släpp dom! som var den lilla smittsam eller oförsiktigt höll i Askungens glassko. Att kvinnan därpå knuffade henne i sidan så att hon miste balansen blev droppen. Och jag som på hamburgerstället dagen innan hade fått för mig att mobbningen berodde på att vi luktade stockholmare…

Vid det här laget är till och med sladdbarnet i familjen vuxen med egna idéer om semester.

Kanske minns ni makens semestermotstånd i början? Efter alla år av krampaktiga försök kan han och jag nu äntligen slippa möta verkligheten bortom Södermalm och tryggt återvända till våra ateljéer och skrivbord och våra vidlyftiga idéer! Som familj går vi in på fyrtionde året och har kommit att inse att det finns så mycket annat än den perfekta semestern som gör oss till en familjefamilj!

Läs mer:

Vi möter paret De Geer: ”Jag förtränger hela tiden att vi ska dö”

Kristina Lugn, folkkär poet eller förvirrad kvinna?