Så blev Patrick Radden Keefe världens hetaste murvel

Patrick Radden Keefe är en luttrad stjärnreporter som grävt djupt i mänsklighetens mörkaste vrår i böckerna Säg inget och Smärtans imperium. Trots det kom arbetet med Oligarkens son att skaka honom i grunden.

Patrick Radden Keefe småpratar ofta och gärna med främlingar.

–Mina tonårssöner tycker att det är pinsamt, men jag ser det som ett sätt att hitta nya berättelser. 

Sommaren 2023 befann sig Radden Keefe i London under inspelningen av tv-serien Säg inget, baserad på hans hyllade bok med samma namn. Där började han prata med en bekant till regissören. Mannen berättade att två av hans nära vänner, Rachel och Matthew Brettler, levde i djup sorg och förtvivlan.

En tidig novembermorgon 2019 hade deras 19-årige son Zac dött efter att ha hoppat från femte våningen i ett exklusivt bostadskomplex vid Themsen. En över­vakningskamera visade hur han tvekade innan han hoppade och slog i kajmuren på vägen ner mot det svarta vattnet. 

Föräldrarna trodde dock inte att deras son hade tagit sitt liv. De var övertygade om att polisen hade missat något. 

Patrick Radden Keefe stämde snabbt träff med makarna Brettler. Samtalet, som varade i flera timmar, blev upptakten till det arbete som så småningom resulterade i Oligarkens son.

– Jag drogs direkt till deras historia, säger Patrick Radden Keefe när vi talas vid över ett videosamtal från Barcelona, där han semestrar med sin familj. Han är nyvaken och håller en kaffekopp i handen.

Det var inte bara ett kriminalfall som lockade honom, utan också berättelsen om två föräldrar som gradvis inser hur lite de egentligen vet om sitt eget barn.

–Det måste alltid finnas någon form av mänskligt drama i förgrunden för att jag ska bli intresserad. Jag har själv tonårssöner. Tanken på att ha ett barn som börjar förändras, att inte veta hur man ska hantera de förändringarna och sedan förlora barnet vid 19 års ålder … Allt det där slog mig med full kraft. 

Efter Zacs död hade makarna Brettler, som var frustrerade över vad de såg som slarvigt polisarbete, börjat nysta i fallet och gjort en märklig upptäckt. Tonåringen från en brittisk familj i den övre medelklassen hade skapat ett alter ego – ”Zac Ismailov” – och presenterade sig för omvärlden som son till en rysk oligark och arvtagare till en enorm förmögenhet. Under sina sista månader i livet umgicks han, under sin falska identitet, med två män med kopplingar till Londons undre värld  – den tvivelaktiga affärsmannen Akbar Shamji och den brutala gangstern Verinder Sharma – och bodde som gäst i den senares lägenhet. Samma bostad utanför vilken Zac hittats död. 

Varför just en rysk oligark? För Patrick Radden Keefe blev den frågan en väg in i ett annat av bokens huvudteman: Londons förvandling. Han hade redan tidigare skrivit i The New Yorker om hur staden gått från industri- och hamnstad till att bli en magnet för internationellt kapital – inte minst från Putin-kopplade oligarker. Samtidigt skildrar han en polis som varit underfinansierad, korrupt och ovillig att fullt ut utreda brott kopplade till stadens nya, ljusskygga ekonomi. 

Både Akbar Shamji och Verinder Sharma hade träffat Zac kvällen han dog, och Sharma befann sig i lägenheten när det hände. Ändå kunde polisen i London inte ge ett trovärdigt svar på vad som egentligen hade inträffat. Utredningen framstod som ofullständig. Personer som borde ha varit nyckelvittnen förhördes aldrig och blodfläckar i lägenheten analyserades inte. Föräldrarna tror fortfarande inte att Zac hoppade för att dö, utan för att fly – kanske från människor som hade genomskådat hans lögn.

I sin journalistik återkommer Patrick Radden Keefe gång på gång till människor som skapar egna moraliska universum – familjer, rörelser eller slutna kretsar som långsamt börjar följa sina egna regler. I Oligarkens son handlar det om hur en ung människa bygger upp en ny identitet och till slut börjar leva i den. I förordet till boken Gangsters, där han samlat några av sina bästa texter från The New Yorker, beskriver han sina intresse­områden som ”brott och straff, slirande moraluppfattningar, de val vi fattar när vi går genom livet och de historier vi berättar för oss själva och andra om våra val”. 

Familjer är ett annat återkommande tema i Patrick Radden Keefes böcker. 

–Vi är alla på ett eller annat sätt produkter av våra familjer, ibland på dåliga sätt och ibland på bra. Och jag har alltid varit intresserad av vilka historier familjer och grupper berättar om sig själva.

Hans internationella genombrott Säg inget: en sann historia om mord och terror på Nordirland tar avstamp i ett uppmärksammat fall där en tiobarnsmamma kidnappas och mördas i Belfast 1972, men berättelsen växer till en skildring av urspårad idealism – hur kampen om Nordirland kunde få mord att framstå som nödvändiga handlingar. 2021 gav Radden Keefe ut Smärtans imperium, en Buddenbrooks-doftande skildring av familjen Sackler, som genom en lika cynisk som effektiv marknadsföring av preparatet Oxyontin (ett smärtstillande läkemedel som deras familje­företag Purdue Pharma tillverkade) bidrog till att utlösa den amerikanska opioidkrisen, som sedan 1999 skördat mer än en halv miljon dödsoffer. Familjen Sackler hävdar att den inte bär skuld till dödsfallen och betraktar sig som offer för en hetsjakt. 

–För mig är det intressant att försöka förstå hur en grupp människor tillsammans kan tappa kontakten med verkligheten så som familjen Sackler gjorde, konstaterar Patrick Radden Keefe.

Ett annat tema som fascinerar honom är städer som platser där människor kan uppfinna sig själva på nytt. 

I Oligarkens son blir London en huvudperson i egen rätt (den engelska originaltiteln sätter fingret på det: London Falling: A Mysterious Death in a Gilded City and a Family’s Search for Truth). Zac Brettlers farfar och morfar hade båda kommit ensamma till staden efter att ha flytt Förintelsen, där deras familjer mördats. I en parallell berättelse i Oligarkens son visar det sig att även Zacs morfar, som kom att bli en välkänd rabbi och programledare på BBC, levt ett dubbelliv, med en andra familj.

–Både Zacs farfar och morfar kom till staden som tonåringar, som två tomma ark, och fick en chans att bestämma vilka de ville vara. Ett par generationer senare föds Zac, vars hela liv är ett slags mirakel eftersom hela hans släktlinje kunde ha avslutats i Förintelsen. Men för Zac tar det där återuppfinnandet sig ett annat uttryck. 

Zac kom från en privilegierad familj, men han kände sig fattig i jämförelse med de barn till oligarker och miljardärer som gick på hans internatskola, och som staden gör allt för att locka till sig. Han blev fixerad vid pengar och status, ville vara som sina skolkamrater som festade på privata nattklubbar och shoppade på Harrods. Han skapade ”Zac Ismailov” för att så snabbt som möjligt kunna slå sig fram, lade sig till med en rysk brytning och sögs in i Londons undre värld. 

–De mest intressanta historierna för mig är mångtydiga. De handlar om människans komplexitet. Det finns många faktorer kring fallet med Zac. Han växte upp i en stad som blev allt mer besatt av rikedom. Han växte upp med sociala medier, där algoritmerna listar ut att du är intresserad av lyxbilar och fastig­heter. Zac kom från en kärleksfull familj, han hade det egentligen väldigt bra. Men det var inte tillräckligt för honom. 

En aspekt som Patrick Radden Keefe ser som en underström i berättelsen om Zac, är att hans uppväxt sammanfaller med Donald Trumps första president­period.

–Zacs föräldrar hade en bild av att om du arbetar hårt och sparar pengar, kommer systemet att ta hand om dig och belöna dig. Själv växte Zac upp i en tid där det finns en utbredd uppfattning om att bara en idiot skulle tänka så. I Trumps värld satsar man stort. Behöver man ljuga eller skada folk på vägen – ja, då gör man det. 

Patrick Radden Keefe skrev mycket om Donald Trump under första mandatperioden, men hittills inget under den andra, då USA enligt många rör sig
i en auktoritär riktning och presidenten inleder rättsprocesser mot medier som granskar honom. 

–Jag försöker fortfarande reda ut vad min roll är i den här tiden. 

Saknar Donald Trump och hans regering den där mång­tydigheten som du vill ha i historier du skriver om?

–Ja, det är en intressant fråga. Det är oerhört viktigt att avslöja och dokumentera vad de gör, men utmaningen är att i den typ av skrivande som jag arbetar med, den långa berättande journalistiken, behöver man den där mänskliga komplexiteten. Den finns inte hos människorna runt Trump. De är helt enkelt inte särskilt intressanta som personer. De är bara tråkiga girighetsmaskiner, som inte ens har någon ideologi. I slutänden är det så banalt. 

När Patrick Radden Keefe arbetade med Smärtans imperium fick han inte prata med familjen Sackler, om man inte räknar hoten från deras advokater. Genom fotarbete och research kunde han ändå teckna en närgången och mycket avslöjande bild av en familj som blivit förmögen på andras lidande. Men i fallet med Rachel och Matthew Brettler fick han i stället under två år obegränsad tillgång till dem och deras livshistorier. Utöver hundratals timmar med intervjuer delade makarna Brettler med sig av sina mejl- och sms-konversationer med Zac. Den nära relationen innebar också särskilda journalistiska utmaningar, då mycket av materialet var ytterst känsligt för familjen. 

–Jag kände en enorm medkänsla och sympati för dem. Men när jag skrev boken var jag tvungen att påminna mig själv om att jag inte gjorde det här för deras skull, och att jag inte kunde tänka på hur det skulle kännas för dem att läsa den. Om man skriver för de människor man skriver om är det inte journalistik utan något annat – terapi kanske, eller pr. Men vi har fortfarande nära kontakt. Vi sms:ade senast i går.

Patrick Radden Keefe såg sig också tvungen att tona ner förväntningarna på utfallet av hans projekt. Säg inget slutade med att han lyckades identifiera mördaren i det kända mordfallet från 1972. 

–Jag sa till Rachel och Matthew att jag inte ville att de hoppades att jag skulle lösa fallet. Vad som hände med Säg inget är något som på sin höjd händer en gång i en journalists karriär.

i vår tid är Patrick Radden Keefe en av journalistikens få verkligt stora stjärnor, så till den grad att han fått spela sig själv i HBO-serien Industry. När jag har sett honom hålla boksamtal i New York har det alltid varit fullsatt till sista platsen, med stjärnögda journaliststudenter på rad efter rad. Han har gjort sig känd för extremt välresearchade böcker som samtidigt är mästerligt berättade bladvändare, vid sidan av sitt arbete som skribent för The New Yorker. 

Men berättelsen om hans karriär börjar med ett avslag.

På en vägg hemma i villan i den stillsamma förorten Westchester norr om New York hänger Patrick Radden Keefes första refuseringsbrev från The New Yorker.

–Min fru skulle säga att jag satte upp det för att kunna säga: ”Fuck you, titta på mig nu.” 

Han ler.

–Det kanske ligger något i det.

Men brevet är även en påminnelse om något annat.

Under åtta års tid – med start när han var 21 år – skickade Patrick Radden Keefe idé efter idé till The New Yorker. Alla refuserades. Han började plugga juridik och samtidigt som han försökte intressera sig för föreläsningarna om skattelagstiftning letade han efter journalistiska uppslag i kvällstidningarnas smånotiser. Till sist sålde han in sin första artikel. Den handlade om människosmugglaren Sister Ping, en berättelse som låg till grund för hans bok The Snakehead. 

Några år senare anställdes han av The New Yorker.

–Jag är 50 år gammal, skriver i en stor publikation och mina böcker är bästsäljare. Man skulle kunna tro att jag är ”framme”, att världen bara öppnar sig för mig. 

–Men sanningen är att större delen av min arbetsdag går åt till att mejla folk som inte svarar och att ringa folk som slänger på luren i örat på mig. Jag tror att det är nyttigt för mig, det håller mig hungrig. Så jag satte upp refuseringsbrevet för att påminna mig själv om att jobbet till stor utsträckning handlar om att bli avvisad. Den som lyckas, som skriver den där lysande artikeln eller boken, är den som inte ger upp de första nittionio gångerna folk trycker bort samtalet.  

Patrick Radden Keefe växte upp i ett intellektuellt hem i Boston. Hans mamma Jennifer Radden var en välkänd professor i filosofi och författare. Pappan Frank Keefe arbetade som rådgivare i delstatsregeringen i Massachusetts. Patrick visste tidigt att han ville bli journalist och siktade högt. Han drömde om att arbeta på The New Yorker, den amerikanska berättande journalistikens flaggskepp, där en reporter får arbeta med en och samma story i över ett halvår med branschens bästa faktagranskare till sin hjälp. 

–Jag ville andra saker än Zac, men jag kan känna igen hans otålighet. Den där känslan av att befinna sig på utsidan och vilja ta sig in. Att det finns folk därute som skriver böcker, skapar filmer och producerar artiklar för The New Yorker, och lever det liv jag vill leva. Men hur skulle jag ta mig dit? Jag förstod inte hur det skulle gå till. 

Han berättar att han just haft ett samtal med sin trettonåriga son, som spelar tennis på hög nivå, men misslyckats med att kvalificera sig till en nationell storturnering. 

–Jag skulle inte berätta det här för en engelsk­språkig tidning, men det känns som att det är väldigt liten risk att min son läser den här intervjun. Han blev helt förkrossad, eftersom han hade slitit väldigt, väldigt hårt för att komma med i turneringen. I går åt vi middag och jag försökte förklara för honom att om jag ser tillbaka på mitt liv och min karriär är det ofta de gånger då jag fått ett nej som jag lärt mig mest. 

De hundratals timmarna med intervjuer med makarna Brettler om Zacs död tog till sist ut sin rätt. 

När Patrick Radden Keefe var i slutfasen av boken upptäckte han att arbetet med den spillde över på relationen till sönerna.

–Jag hade ägnat så mycket tid åt att tänka på en ung kille vars liv tar en farlig riktning. Jag projicerade nog lite av det på mina egna söner, vilket var ganska orättvist mot dem, eftersom de på det stora hela mår bra. Men jag tappade perspektivet och blev överdrivet orolig, och tänkte att en sak skulle leda till nästa, och sedan … 

–Jag började gå till en terapeut och det hjälpte mig väldigt mycket. Det är en del av ungdomen att man försöker slå sig fri från sina föräldrar. Man behöver tillåta sina barn att avfärda en del av de saker man försökt lära dem. De håller på att bli vuxna och de är inte bara en kopia av en själv. Det är skitjobbigt, men helt normalt. Det är inte som att jag tog med mig några stora läxor om föräldraskap från arbetet med boken.

Han tystnar. Säger sedan:

–Men jag tänker att Oligarkens son till stor del – i alla fall för mig – är en berättelse om hur lite kontroll man trots allt har som förälder.

Läs mer:

Här är 15 böcker vi ser fram emot i höst

Familjen Lagercrantz och det stora sveket: ”Du har spelat rysk roulett med mitt liv”

Svartkonstens renässans: ”Tydligen ska jag ge henne tjärad sill”