Så förändrade Ulf Lundells ”Jack” Sverige

Vad har Karl Ove Knausgård, Lydia Sandgren, Stefan Löfven och Amanda Romare gemensamt? De har alla inspirerats av Ulf Lundells debutroman Jack. Nu fyller den frihetstörstande rumlaren 50.

Marika Gedin var 17 år och spenderade stora delar av sina vardagar åt att resa från hemmet i Djursholm till gymnasiet Norra Latin i centrala Stockholm. Först Roslagsbanan, sedan tunnelbanans röda linje. I plastpåsen hon bar fanns gott om läsning.

Pappa Per, som var chef på förlaget Wahlström & Widstrand, hade gett henne två pärmar fyllda med ett manus som eventuellt skulle bli till bok. Varje ledig stund satt hon med texten framför ögonen, berättelsen om Jack Råstedt och hans vänner – där de stod på randen till vuxenlivet, fast beslutna att vända medelklasslivet ryggen till – engagerade henne.

– Jag slukades upp helt i läsningen, minns Marika Gedin.

Att Per I. Gedin bad henne, eller hennes syskon, att läsa inkomna manus var inte ovanligt. I det här fallet innebar arbetsuppgiften att hon högst troligt blev en av de första någonsin att ta sig an Ulf Lundells Jack som ”vanlig läsare”.

När pappa Per frågade vad hon tyckte om det skrivna gav hon tummen upp.

– Jag var tonåring, jag tog nog till mig den starka frihetskänslan i romanen och fångades av drivet och energin i språket.

Men berättelsen om Jack börjar flera år tidigare, i glappet mellan 60- och 70-tal. I ett förord till nyutgåvan av boken 2016 avslöjar Ulf Lundell att allt startade med att ett trubadurgig för Club 33 på Sunny Beach gick upp i rök, då hans musikervän inte släpptes ombord på flyget till Bulgarien på grund av att passet gått ut. Lundell tvingades åka själv men väl på plats fegade han ur och vägrade spela.

En vecka senare vände han hemåt. Stukad. Med drömmar i kras.

Och det var där på botten han befann sig när kompisen Joakim Strömholms flickvän Mona introducerade honom för Jack Kerouacs De underjordiska. Boken slog upp en dörr och visade vad som var möjligt att åstadkomma framför en skrivmaskin. I sitt förord skriver Lundell att han blev så i gasen att han föresatte sig att ”skriva en romandjävel på 14 dar”.

Det tog fem år. Första utkastet tvärstannade efter bara 90 sidor.

Och när Ulf Lundell 1975 skickade in manus till Per I Gedin återvände förläggaren med att en 150 sidor lång Gröna vågen-utvikning behövde strykas helt. Lundell rasade, lydde men kom med ett motkrav: att boken skulle vara häftad, inte inbunden. ”Den ska inte göra sig till”, menade han.

Men nog gjorde den sig lite till, trots allt. För oj vad den tog plats när den väl släpptes. Recensenterna var oense, där någon såg ”den mest levande och vitala prosa jag läst på länge” (Aftonbladet), rackade en annan ner på språket som ”oborstat, snårigt, obearbetat, rabbligt, ogenomtänkt, irriterande malligt” (Damernas Värld). Det var som Anders Snögren slog fast i Smålands Folkblad: ”För eller emot. Landet är delat i två läger. Antingen gillar man Ulf Lundell eller också inte.”

Redan första året sålde Jack 140 000 exemplar och i Karlskoga tidning var kritikern Rune Gustafsson förbluffad över genomslaget: ”Enligt uppgifter är Ulf Lundells debutroman föremål för högläsning på parksoffor och uteserveringar i Stockholm. Och på biblioteken är det köbildning för att få låna den.”

Men det var förstås då. Sommaren 1976. Med en läsekrets som kunde identifiera sig med det som Jack Råstedt och hans vänner upplevde. Frågan är vad den har satt för avtryck sedan dess? Och inte minst: Vad betyder den i dag, 50 år senare?

När författaren Amanda Romare växte upp under 1990-talet på skånska Bjärehalvön sneglade hon ofta på en rosa bok i pappas bokhylla. Det hände att hon tog ut den och granskade omslaget, där det fanns ett citat från DN-kritikern Lars-Olof Franzén: ”Sjuttiotalets generationsroman?”

– Jag kände alltid: ”Äh, jag orkar inte läsa Lundells böcker”, säger Amanda Romare nu.

En dag ändrade hon sig. Hon gick i tankar på att skriva det som skulle komma att bli hennes egen romandebut – Halva Malmö består av killar som dumpat mig – och behövde inspiration.

– Jag hade inga höga förväntningar men började läsa första kapitlet och det var så exceptionellt bra!

För hennes fortsatta manusarbete blev läsningen av Jack en hjälp på vägen.

– Boken blev ett bevis på att man kan göra roman av sin egen historia, att man kan skildra sitt liv och våga vara ärlig. För mig, som funderade på en bok där jag skulle avslöja mitt eget miserabla singelliv, var det förlösande.

Att Lundell så skamlöst objektifierade det motsatta könet innebar också en lättnad.

– Jack är ju jävligt tänd på snygga tjejer och stora bröst. Och Lundell skriver om det så klart och tydligt. I min egen roman var jag orolig för att såra folk, men så tänkte jag att om Jack kan uttrycka sig så här om tjejer, så kan det väl kanske vare okej om jag gör detsamma om män.

Hur en generationsroman skriven i början av 1970-talet kunde förmedla något till en författare in spe, född 1989, är inte helt lätt att förklara, menar Amanda Romare. Men hon tror att det handlar om att känslorna i boken är tämligen tidlösa.

– Jack är rastlös och vill festa, samtidigt som han bara vill älska och bli älskad. Det är en kamp och sådana våndor har väl människor haft i alla tider? Men jag vet inte. Jag var inte direkt med på den tiden.

Så jag kontaktar en som var det.

När boken gavs ut våren 1976 skulle Stefan Löfven strax fylla 19 år. Han bodde i Ådalen och visste ingenting om drog- och alkoholutsvävningar i Stockholm. Ändå var det något i Jack som fäste.

– Boken fängslade något så oerhört, jag läste den fem eller sex gånger på raken, berättar han.

Att Stefan Löfven, som med tiden skulle bli Sveriges statsminister, gillar Ulf Lundell är ingen hemlighet. I en partiledardebatt i SVT 2018 arrangerades i halvlek en lättsam frågesport mellan Ulf Kristersson och Stefan Löfven. Uppgiften: att gissa rätt på frågor om varandra. Kristersson gick bet på det mesta men prickade lätt in Löfvens favoritbok.

– Jo, Lundell tar upp rätt stor plats i bokhyllan här hemma, medger Stefan Löfven.

Varför just Jack grep honom så hårt är svårt att sätta fingret på. För egentligen har mycket av Stefan Löfvens liv handlat om att värna det som Jack Råstedt kritiserar – lojalt knegarliv i trygga Folkhemssverige.

– Boken kom ju ut när jag befann mig i den där brytningstiden som hör ungdomen till. Jag fascinerades förstås av friheten men kände nog redan då att den friheten förutsätter en trygghet. Som jag minns det framgår det också i boken mellan raderna, i slutet inser Jack att partajandet inte kan fortsätta resten av livet.

På frågan om Stefan Löfven själv som ung hade några utsvävande Jack-år svarar han bestämt nej.

– Visst, jag och några kompisar åkte några år på cykelsemester, vi bilade ner från Ådalen. Men vi var på Öland. Men en sommar kom vi faktiskt till Gotland precis som Jack, och jag minns att vi stod där i botaniska trädgården och skämtade. ”Det var nog här de letade…”

Stefan Löfven refererar till en av de mest kända passagerna i boken. Den då Jack och hans vänner på besök i Visby tar sig in i Dom Badande Wännernas botaniska trädgård genom att utge sig för att vara hedersmedlemmar i BUS (Botaniska Ungdomsklubben i Skövde). Där spårar de upp växten Cannabis Gigantea som de noppar av och fyller Jacks trenchcoat med. Senare samma dag rostar de bladen och röker tillsammans.

Mats Jansson, före detta utvecklingschef inom Gotlands regionala turistorganisation, konstaterar:

– Om Jack har satt ett tydligt avtryck på Gotland så var det väl detta, inom loppet av ett dygn efter att boken kom ut försvann all odling av Cannabis Gigantea och Cannabis Sensitiva från botaniska trädgården, berättar han.

Mats Jansson flyttade till ön 1974, två år innan Jack gavs ut. Att turistsajten gotland.com än i dag säljer in ön som ”ett cykelparadis sedan 70-talet, då Ulf Lundells debutroman fick hela svenska folket att åka på cykelsemester” är inte helt överensstämmande med verkligheten, menar han. Redan innan Jack hade turismen exploderat på ön.

– Från 180 000 besökare 1965 till 330 000 1975, och det var ju ett år innan boken kom ut. Första cykeluthyraren startade sin verksamhet här redan 1970, meddelar Mats Jansson.

Som före detta expert på gotländsk turism ställer han sig också frågande till hur bra reklam boken egentligen gör för ön:

– Jack cyklar ju i motvind upp till Fårö. Om något borde det väl ha haft avskräckande effekt? Men det var så klart en annan tid, när det var enklare och mer lockande att cykla här. I dag är biltrafiken så tät att det stundtals kan te sig rentav livsfarligt.

Men det är ju inte för kvinnoskildringarna man läser Jack!

Att Jacks tid var en annan är författaren själv den förste att medge. I sitt förord från 2016 skriver Ulf Lundell att boken bara kunde ha skrivits då, under det enklare och mer hoppfulla 70-talet (”öst var öst och väst väst och jorden var fortfarande rund”).

Det betyder i sin tur att boken fungerar väl som tidsdokument. Fråga bara Lydia Sandgren som 2020 fick Augustpriset för sin debut Samlade verk efter att ha använt Jack som en del av sin research.

– Det är en av mina metoder, att försöka ta in den kulturella miljön som rådde i den tid jag skriver om och eftersom min huvudkaraktär i boken, Martin Berg, var en yngling på 70-talet var det troligt att han som gymnasist snöade in helt på Jack.

Därmed fick boken från 1976 en roll i boken från 2020. Martin Berg drömmer om att skapa en egen generationsroman. För författaren betydde det att hon fick läsa Jack för första gången i sitt liv.

– Jag blev faktiskt förvånad över hur bra det var. Och när jag senare läste om den upptäckte jag vilken oerhört medveten och skicklig författare som skriver. Han balanserar hela tiden mellan olika känslor. Jack är sur, arg, bitter och bakfull men samtidigt är språket fyllt med otrolig glädje och lust.

Hon inser att hennes hyllning kan överraska. En återkommande kritik mot Lundells romandebut är annars den objektifierande synen på kvinnor, ofta uttryckt från senare generationers kvinnor. 

– Men det är ju inte för kvinnoskildringarna man läser Jack! Då får man gå till andra böcker. Om något är Lundell bra på att beskriva en omogen ung man, och då ingår ju det här att förhålla sig till kvinnor på det här sättet. Man kan faktiskt inte kräva att Jack ska vara någon annan än Jack.

Lydia Sandgren fascineras främst av språket och vad det lyckas göra med läsaren.

– Sättet som Jack är skriven på gör att den mellan raderna uppmuntrar en att bara ta sin Facit Privat och köra på. Det är inte all konst som har den effekten. Jack kopplar liksom upp sig mot unga personers skaparglädje så att den i sin tur skapar ny konst. 

Flera har vittnat om den effekten. Karl Ove Knausgård har berättat att hans läsning av Jack inspirerade till en framtid som författare – med en nutida klassiker som Min kamp-serien som följd. Och när jag för flera år sedan intervjuade Richard Hobert visade det sig att Jack hade spelat en roll även för hans karriär som filmregissör. I mitten av 1970-talet hade han haft siktet inställt på att bli författare och vid besök på förlaget fått mer än ett halvt löfte om att hans manus skulle ges ut.

– Jag var så glad och gick direkt därifrån för att köpa champagne! Samma kväll, när jag hade korkat upp flaskan, ringde förlaget och sa att det inte blev något. De hade fått in ett annat manus som liknande mitt, ”av någon Lundell”. Så det fick bli film för min del istället, berättade Hobert. 

När jag frågar Stefan Löfven om hans Jack-vurm på något sätt kom att prägla hans politiska gärning svarar han att det nog kan ha varit så. Han berättar om ett investeringsstöd från 2016 som syftade till att främja byggande av hyres- och studentbostäder.

– Om det är något som läsningen av Jack har gett är det att alltid respektera ungdomar och deras drömmar, och där har jag alltid trott på att staten behöver stötta upp, säger Stefan Löfven.

Det är stora ord om en bok med 50 år på nacken. Hisnande följdeffekter av en generationsroman som en gång i tiden dömdes ut som ”tämligen ointressant” (Kvällsposten). Och det är därmed inte så underligt att Marika Gedin tidvis har känt en viss oro när hon tänkt tillbaka på sina resor till och från Norra Latin, uppslukad av sin läsning ur två pärmar, i mitten av 1970-talet.

– Vad skulle ha hänt om jag hade glömt manuset där på Roslagsbanan? Jag var en ganska disträ tonåring och det var ju nästan konstigt att jag inte tappade bort det. Fanns det ens en kopia?

Läs mer:

Mikael Yvesand: ”Jag känner ingen vördnad för språket”

Ljuger Ulf Lundell om ”Öppna landskap”?